Ja, det kan självklart även vara det omvända: ”Detta händer om du inte lyssnar på honom.” Men eftersom det är betydligt vanligare att kvinnor lämnar sina parförhållanden så ser rubriken ut som den gör.
Det är ingen tillfällig svacka som beror på ”hormonsvängningar” (som en man uttryckte det), utan har oftast pågått i flera år. Hon har funderat och känt på vad relationen gör med henne: ”Är jag lycklig? Är det verkligen så här det ska vara? Han förstår inte mig! Vi lever i två helt olika universum!”
Jag var själv en gång den som inte lyssnade, såg och förstod. Jag tog förhållandet för givet; som om det var en slags självklar automatik. Mannen som trodde att han hade koll på det här med relationer!
Vi kan kontra med: ”Ja, men då får väl kvinnor bli mer tydliga! Varför läggs all skuld på männen? Man är alltid två om det!” Dessa meningar kommer inte att förbättra förhållandet. Det är någonting helt annat som behövs! Vi kommer inte att lyckas ta hem segern med kontringar och försvarstal.
När hon är tydlig tolkar alltför många av oss det som ”tjat, gnäll och aldrig nöjd.” Missnöje har sina rötter i en känsla av ensamhet: ensamhet i vi. Människor söker mening och sammanhang genom sina relationer!
Det inledande förälskelseruset ger fantastiska kickar, men det räcker som du vet inte. Vi kan frestas till att tro att bostaden, middagar ute lite då och då, semestrar och sporadisk omtänksamhet ska göra jobbet.
En levande relation kräver vår närvaro, vilket bl.a. innefattar förmågan att kunna lyssna till det som sägs mellan raderna.
”Jag känner mig ensam med oss”, är en kraftig varningssignal. Vi kan himla med ögonen, sucka och säga till oss själva: ”Ja, det där har man ju hört ett antal gånger!” Ännu några meter närmare relationsstupet! Eller så ställer vi frågan: ”Varför känner hon sig ensam? Är det någonting i mitt sätt att kommunicera och vara som får henne att känna så?”
Fråga jaget: ”Vad kan jag göra annorlunda? Vad behöver jag bli bättre på?”
Det är bortom logik (i alla fall vår logik), och bygger på djupare upplevelser.
Vad gör du för att hon ska känna sig vacker i ditt sällskap?
Jag är medveten om att det finns de män som inte längre har de rätta känslorna för partnern, och av den anledningen har slutat att ge av det livsnödvändiga. De blir kvar av slentrian och ”trygghet”, eftersom ovissheten känns mer skrämmande än det vardagsgrå.
Om vi inte är villiga att jobba med oss själva och ta de nödvändiga stegen mot en levande relation, tar det förr eller senare slut. När det är för sent i hennes emotionella värld, finns det ingenting du kan göra. Det färdiga hjärtat återvänder inte.
Michael Larsen – relationscoach
Så sant! Vad gör man när man känt ett avgrundsdjup mellan sig och mannen och påtalat detta ett flertal gånger och han inte förstår vad man pratar om?! En process drar igång och man ifrågasätter hela livet.
Är det verkligen såhär det ska vara?!
Tack vare din blogg och samtalshjälp, så har jag förstått mer och mer, att det INTE är så det ska vara. Tack för alla stärkande ord, Michael!
”Det färdiga hjärtat återvänder inte”.
I många många år har jag försökt ”rädda” min relation trots stor tomhet i den. Jag känner mig utbränd i relationen. Nu, när jag känner att kärleken är helt borta, börjar han inser vad har hänt och att man behöver jobba för sin relation. Jag gav det en chans i några månader till, men känner bara den tomheten, trots fina försök från hans sida. Måste inse nu att hjärtat är färdigt som du skriver. Gör ändå ont att känna att definitiv beslut är nära nu.
Jag känner så väl igen mig. Försökte under flera år att få till ett konstruktiv samtal med min man. Gick till och med till psykolog för att ”lära” mig att kommunicera. Tänkte att jag gjorde något fel eftersom han blev så arg varje gång jag försökte berätta hur jag mådde och vad jag längtade efter i vår relation. När jag till slut sa att jag vill skiljas blev han helt förändrad. Nu vill han göra allt det jag pratade om. Jag känner att det är försent vilket gör mig arg och bitter. Dessutom tycker jag synd om honom. Måste komma över den känslan så att jag kan bli fri. Tiden går och det är mitt liv.
Jag levde ett liv i 30 med mitt ex
Jag bad flera gånger om att ta hjälp med familjerådgivningen då jag kände att jag höll på att gå sönder både psykiskt o fysiskt
Jag började förstå att han utövade psykisk misshandel på mig…att allt kunde jag inte fixa själv ..ensam ..
Han tyckte jag kunde gå om jag ville..det var ju jag som hade psykiska problem,inte han.
När jag sedan lämnade honom berättade han åt alla att jag såg så lätt på det som varit…att jag på 30 sekunder raderade 30 år tillsammans…att han inte fattade något
Jag gjorde som han sa o gick till en familjerådgivare ensam…nu fattar jag något…att jag var värd kärlek o att allt inte var mitt fel.
Att jag levde med en narcisst
Väger och väger uttråkning och avsaknaden av ömhet o skratt mot behovet av en stabil grund o trygghet. Frågar mig vad som är sant att följa. Som yngre var det lättare att bryta upp än nu då mycket står på spel…samtidigt stämmer orden så bra som är skrivna! Sa då vi blev ett par att vi aldrig skulle bli som en gammal möbel för varandra,and herr we are….
Stämmer så bra. Jag kände mig ensam i förhållandet och aldrig sedd. Fick aldrig någon komplimang el bekräftelse. Jag har aldrig känt mig tillräcklig för honom trots att han nog älskade mig en gång i tiden. Jag har alltid älskat honom trots att jag känt mig ouppskattad och otillräcklig. Jag har mått psykiskt och fysiskt dåligt i perioder i många år samtidigt som han varit snäll mot barnen och satt dem först. Jag tog för stort ansvar för hemmet för att det skulle fungera men kände mig tjatig när jag försökte få honom att hjälpa till. Sen efter nästan 30år frös han ut mig. Pratade inte med mig, svarade inte när jag försökte prata. Blev arg när jag ville få honom att förklara vad som var fel. Svarade bara jag vet inte. Sen fick jag lägga orden i munnen på honom och gå skilda vägar. Han ville vara själv, spela golf och gå på dans. Han hade tappat sina känslor och jag fick smärta i hjärtat som höll i sig ett tag. Jag bara grät i dagar. Jag sörjer fortfarande efter ett halvår men jag hoppas möta en man som älskar mig som jag är och visar att jag är tillräcklig. Tack för dina stärkande ord.
Då undrar jag som varit ”Den andra kvinnan” i fyra år, hur och varför mannen kan stanna kvar i ett destruktivt förhållande (24 år) och lämna mig när han har hittat sitt ”livs kärlek” !? Och hur kan kvinnan efter att hon ”kommit på” oss tre ggr vilja vara kvar!? Ett abrupt avslut via telefon med henne som åhörare sa han Jag förstod inte vad jag hade…..Än idag, efter 9 månader undrar jag fortfarande, va jag bara en tillflykt för egen vällust och spänning eller vaddå!? Han vill inte träffas eay to eay -fegt i mina ögon…..han är tyst som muren och jag är och kommer förbli förkrossad!!! All kärlek och allt vi upplevde har ingen av oss upplevt med någon annan! Ännu en helg med tankar och tårar…..
Är otroligt trött på att det ständigt pratas om manligt och kvinnligt i dessa frågor. Varför inte i stället prata om människorna i relationer, att människor ska se, respektera och känna in varandras behov. Att det ska finnas en ömsesidig respekt och kärlek. På vilket sått är det relevant om det är mannen eller kvinnan som brister i detta?
Intressant att du är den enda mannen som kommenterar här.
Ja det är intressant och rätt trist att så få män kommenterar. För jag tror det skulle hjälpa till insikt om fler perspektiv lyftes.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnor och män. Men det finns också skillnader mellan kvinnor och kvinnor och män och män. Därför tror jag den polariserade diskussionen blir mer hämmande än hjälpande.
Håller med Håkan om att generaliseringar ofta blir olyckliga. För även om jag träffar 99 kvinnor som har en viss egenskap så betyder det inte att nr 100 också har det. Man kan dra slutsatser utifrån en hel population men man kan inte dra slutsatser om en enskild invidid utifrån populationen.
Tack Michael för att du lyfter intressanta ämnen.
Tänker att det inte är så konstigt att det blir en polariserad diskussion kring manligt och kvinnligt. Vi är ju olika. Fysiskt, mentalt, emotionellt, socialt präglade till olika roller sen hundratals år tillbaka. Samtidigt är jag helt övertygad om att vi har samma behov. Känslan av att vara betydelsefull för någon, sedd, lyssnad, älskad, vänskap….Att få dela någon annans DNA. Min egen resa från omedvetet autopilot liv till medveten reflektion kring mig själv har också inneburit att jag ser så mycket mer av andras relationer. För att kunna möta någon annan på ett djupare plan så måste man ha mött sig själv. Först då kommer man åt ”förmågan att läsa av en annan person/relation/situation”. Jag brukar undvika att generalisera och är väl medveten om att vi alla har unika erfarenheter och livssituationer. Om jag enbart relaterar till hur det ser ut i min vänskapskrets så har jag en manlig vän där vi kan diskutera allt som rör livets mörka, djupa labyrinter och känna sig tryggt sårbar. En! Övriga manliga vänner blir märkbart obekväma om jag leder in samtal på ett djupare plan. Däremot har jag flera kvinnliga bekanta där jag kan ha samma trygga dialog. I dem relationer kring mig där det ”knakar” och dem har det jobbigt så är det oftast kommunikation på ett djupare plan som saknas. Man pratar olika språk och når inte varandra. Oförstålse och dömande. Det blev mitt eget fall i vårat äktenskap.
Ja detta är spännande och så sant – det enda vi inte behöver lära oss är att just att SE!!!
Ändå missar vi alla signaler, vi förändras i vårt sätt att vara i förhållandet till vår partner ändå ser vi inte…… känner gör vi, men ofta är det motparten som blir förvånad: va har vi inte det bra!!!
Det är många sinnen som ska interagera mellan oss , det kan vara lätt att missa. Eller inte det man vill se och känna finns där ,tror att man många gånger kan vara rädd att inse fakta!
Men som Michael skriver så målande i texten : Det färdiga hjärtat återvänder inte!!! Det fungerar inte som en strömbrytare , hjälper inte när glödlampan gjort sitt i förhållandet!!
Tack gör en mycket bra blogg, ger många bra insikter…..
Carina☉
Eva! Är du samma som skrev även 19.e April. Känner mig sååå igen mig i det du skriver, jag är dock på andra Sidan dvs tillsammans med mannen i fråga….. jag känner att saker o ting inte stämmer, magen blir orolig, hjärtat slår som en hammare, ångest då han blir arg eller visar sitt missnöje när barnens kompisar är hemma, jag vågar aldrig ryta tillbaka. Rädd det ska bli ännu värre…. sen kommer lugnet och då blir jag osäker på mig själv ” kanske jag som överdriver””är för känslig” Han kan prata i gåtor till barnen…”om ni bara visste vad er mamma gör mot den här familjen…””…om ni bara visste hur jag har det…” Eva skriv o berätta mer om din historia!! Kanske kan det stärka mig o mina tankar!!! Kram Anna.
Måste också kommentera eftersom jag också är man och inte förstår varför det i diskussioner om relationer pratas om könen. Har levt i en lång relation med en kvinna som varit/är oförmögen att uttrycka känslor, önskemål och drömmar. Slutade med en överenskommelse om separation, och bägge är på väg till nya bättre liv. Om man ska tro blogginläggen om kön så är det jag som är kvinnan och hon mannen. Har tänkt kommentera många ggr tidigare men eftersom det står att det är kvinnan som ska känna som jag gjort så har jag naturligtvis fel och väljer att inte kommentera. Bloggen har hjälpt mig förstå många saker så stort tack!!
”Jag känner mig ensam med oss”. Vet inte hur många gånger jag sagt det till maken de senaste 10 åren. Nu när jag sagt att jag vill skiljas kan han inte begripa varför. Han avgudar tydligen mig. Jag ville aldrig bli avgudad. Jag ville ha gemenskap och respekt. Han tyckte aldrig att det var lönt att lära känna mig, sa han. Och jag tycker på något plan synd om honom. Han verkar så förtappad.
Irene skrev här: ”Jag gav det en chans i några månader till, men känner bara den tomheten, trots fina försök från hans sida. Måste inse nu att hjärtat är färdigt som du skriver.”
Känner så väl igen det. Mitt hjärta är också färdigt. Det längtar ut, bort. Känner sig kvävt. Tack Michael för en bra blogg!