Jag möter personerna som hade intressen, var sociala, drömde, tog hand om sin hälsa, var nyfikna och tog för sig av livspulsen.
En dag träffar de någon och ytterligare glöd tar utrymme i ögonen. Förälskelse som ger känslan av oövervinnerlig odödlighet. Glädjefyllda projekt som seglar in från horisonten. Energin är på topp och en värmande inställning av att vilja ge allt!
Men, så efter en tid smyger den dränerande bekvämligheten sig på och kopplar grepp. Kontakten med vänner, träningspassen och andra livsbejakande aktiviteter får stryka på foten. Soffan och filmerna ger ju en sådan skön trygghet. Inget fel i det, men när det blir på framåtandans bekostnad…
Vi kliver rakt i den farligaste av fällor: ta för givet. Vår blickar andas trötthet och nyfikenheten kring partnern faller i träda. Hon/han blir någon vi går förbi i köket och som är självklar likt ketchupen i kylen.
Någon utomstående närmar sig oss och ser vårt jag med fräscha ögon. Vi blir smickrade och plötsligt är kollegan eller vem det nu är, den som blåser liv i vintertröttheten. Vi är plötsligt någonting mer än en person som renoverar, drar in pengar, är förälder, drar kundvagnen i mataffären, checkar av kalendern med…
Det där lilla ruset som sprider ljusglimtar i en automatiserad vardag. Ett hjärta som för första gången på länge känner en skön berusning. Plötsligt händer det vi inte trodde om oss själva eller den vi en gång var så förälskade i. Pam!! Chock rakt upp ansiktet.
Din partner önskar din närvaro. Liksom du hans eller hennes. Ni som en gång drogs till varandra av just av den anledningen. Någon som såg det unika och fick dig att känna. Som gav komplimanger och lade märke till det speciella i dig. Det är precis detta det handlar om: att få känna sig allt annat än mainstream. Unik i en värld bland miljarder andra! Någon som bevittnar hur du lever ditt liv och gläds åt vad de ser. När vi slarvar med själva livsnerven i förhållandet är vi ute på tunn is.
Kärleken är ett val gällande hur vi behandlar en partner och oss själva. Hjärtat behöver näringsrik uppmärksamhet.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oj! Huvet på spiken! Precis så lever jag…i vardagslunken..tagen för given. Men frustration pga apati och blindhet för att se det och vakna upp hos min partner gör att jag känner mig osynlig och ouppskattad. Försöker tala om för honom att vi väljer ju varann varje dag…eller inte. Ifrågasätter mig själv hela tiden…gjort det länge..vänt in o ut på mig tills jag tappat bort mig själv. Blir arg på mig själv…hur hamnade jag här? Släppt alla ”mina” grejer och anpassat mig…och vill inte bli bitter. Återkommer bli en ändring men skär i hjärtat om det innebär att vara själv igen.
Såååå himla sant!!! R, bättre att vara själv än osynlig… Men detta är tydligen något väldigt svårt. Kan också vara svårt att i början veta vad man uppskattas för. Det visar sig först senare vad man värderas efter, (min erfarenhet )
”Hjärtat behöver näringsrik uppmärksamhet.”
Så sant! ❤️
Att få komplimanger, att få höra ”Jag älskar dig” fem gånger om dan, att få kramar och allt annat har jag så svårt att ta emot nuförtiden. Vet inte om det känns som slentrian från hans sida eller om det beror på mina svalnande känslor.
Men jag tycker inte att han visar det där äkta intresset.
Han hör på (men lyssnar inte) när jag öppnar mig och pratar om något viktigt, något lite djupare, han har aldrig nåt vettigt, nåt djupare att säga, samtalen med honom ger mig inget, han lyssnar inte ens när jag berättar om mina tävlingar (trots att han håller på med samma sport, men tävlar inte), han visar inget äkta intresse och glädje när det går bra för mig.
När jag tar upp sånt där så säger han bara att han har svårt att prata om känslor och djupa saker och att det inte alls handlar om att han inte är intresserad, han är bara sån.
Då är det inte så konstigt att man blir smickrad när någon ser mig med fräscha ögon.
I somras träffade jag en man som fångade mitt intresse. Livet blev roligare, hjärtat kände något. Vi inledde aldrig något, men träffades korta stunder flera gånger i veckan genom samma intresse.
Vi lät det stanna vid flirt. Vi var ju upptagna båda två, men uppenbart i dåliga förhållanden.
Men de komplimangerna, blickarna, beröringen och samtalen gav mig så mkt mer än det som jag får hemma.
Det som jag kände i somras talar tydligt om att jag måste vidare i mitt liv.
Ändå har jag inte kommit längre än att jag har ställt mig i bostadskön.
Små myrsteg åt rätt håll…