Har du också vid tillfällen sagt till dig själv ”om jag bara hade följt magkänslan från början. Shit! Kände det på mig. Visste det var någonting som inte stämde med henne/honom.”
Det är lätt att vara efterklok och med facit i hand säga till andra eller sig själv vad som borde ha gjorts. Själv tillhör jag kategorin av människor som skulle behöva lyssna på min alarmklocka lite tidigare. Avsluta kontakten med personer eller projekt som stjäl för mycket energi. Det som tar mig bort från min väg. Finns en naivitet i mig som inte alltid tjänar mig på bästa sätt – även om den fått backa med åren p.g.a. erfarenheterna som lagts till.
Det finns även de som i alldeles för hög grad känner efter, drar förhastade slutsatser, där den inre rösten är för orolig så att inga steg framåt någonsin tas. Det säkra och trygga (eller illusionen av det) på bekostnad av möjligheterna. Som så mycket annat i livet handlar det om att hitta den berömda balansen. Naivitet vs realism. Lekfullhet vs seriositet etc.
Lyssnar du för mycket eller för lite till varningssignalerna? Har du kanske hittat jämvikten?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Skulle nog säga att jag lyssnar förmycket på mina varningsklockor. Oro, misstänksamhet och svartsjuka hindrar mig från att gå med säkra steg mot dom framtida mål jag satt ut för mig själv. Men stöd från vänner har fått mig att inse att man kommer gå stark ur det här.
Får komplettera mitt egna inlägg med denna lilla texten som jag hittade” I skolan lär vi oss först läxan och sedan kommer provet. I verkliga livet kommer provet först och sedan lär vi oss läxan…”
Så sant..,
Har nog precis som du lyssnat alldeles för lite på alarmen som fanns där men som jag ignorerade. För genom att göra det kunde jag ju faktiskt tro att allt var bra. Har sagt mig själv att vara mer på min vakt i framtiden, men det kommer förmodligen att bli en svår balansakt för att inte riskera att bli överambitiös i att tolka alla tecken istället.
Både och, helt klart!
När jag träffade min nuvarande sambo och tillika mina barns far för ca 17 år sedan var jag i stort behov av trygghet och stabilitet…det paradoxala var att jag sökte det hos just honom…och sedan blev kvar…redan efter ett par månader visade det sig att den stora trygga nallebjörnsfamnen jag trodde mig blivit förälskad i, var något helt annat…svartsjuketendenserna visade sig på ett mer och mer sjukt sätt och jag vet att när vi efter ett år tillsammans förlovade oss, så visste jag att det var så fel, så fel…detta var inte mannen jag ville leva med, men just då såg jag inga andra alternativ…jag blev så småningom gravid, jag längtade desperat efter en familj och ville inte för mitt liv ha barn med olika män, så det resulterade i tre underbara barn med denne man..som jag fortfarande kände att jag aldrig skulle leva med resten av mitt liv…han hade en del fina sidor, och är bra med barnen…oftast….men förälskelsen övergick aldrig till kärlek…och under dessa år så har väldigt mycket av min energi och tankekraft gått åt till att komma på hur och när jag ska våga…och på något vänster har detta blivit ett normaltillstånd i min värld…att alltid gå på sparlåga..aldrig 100% lycklighet..utan längtan efter sedan…får hålla en igång…jag vet att det inte blir bättre, och mitt förakt för honom..och även mig själv som inte tar steget, växer sig starkare för varje dag, månad och år som går…ändå gör jag det inte…istället går jag och hoppas på att han ska träffa någon som gör att han tar steget…det är fegt och oärligt…
Det är en sak att lyssna på varningssignalerna, en annan att faktiskt agera på dem…
Kram och ha en fin söndag!
Modigt av dig att vara så ärlig mot dig själv och dessutom våga visa upp det för oss. ❤️
tycker jag också! styrkekram!
Du är absolut inte ensam om att leva så! Ditt inlägg var som att läsa om mig själv! Jag hoppas för vår skull att vi en dag hittar den där lilla styrkan som får oss att våga bryta upp och hitta oss själva! Massa kramar
Em, förstår dig nog rätt bra. Har haft ungefär samma upplevelse, men då, redan gravid med första barnet och själv skilsmässobarn. Nej jag bestämde mig för att nu skulle detta vara/ bli mitt liv och jag gjorde allt för att lyckas. Åren gick, tre fina barn och en god ekonomi åstadkom vi, men samtalsämnen tröt, vi hade inget att prata om, och när det kom sjukdom med i bilden(min) då blev det ohållbart. Just hans brist på empatisk förmåga,lyhördhet och medkänsla, som jag visste om, det blev det som slutligen fällde allt. Jag stod helt enkelt inte ut då jag inte kunde respektera honom för hur han betedde sig, mot mig och min åldrande mamma. 5 år har gått och jag är i mycket bättre balans men har fortfarande en sorg. Idag hade jag kanske fått någon balans i det hela men då gick det inte. Om jag hade fått lite andrum då så kanske…. Nej det går inte att tänka så. Jag vet bara att jag var där. Och dagarna gick. Och åren gick. Och inget blev bättre. Snarare sämre. Jag såg ingen annan utväg tyvärr. Jag tycker det känns svårt med en splittrad familj men är ändå en gladare och mindre egocentrerad person idag. För min situation skapade en väldig självupptagenhet hos mig för att varje dag var som en kamp, mot den andre, för att jag var tvungen att ta/kräva allt för mig, fick inget gratis, varken pengar tid eller uppmärksamhet, . Så vill jag inte leva. Jag vill ha tid och känna medkänsla för människor omkring mig. Jag hade velat ha en lägenhet att kunna få lite andrum i, tänker att det kan vara en bra temporär lösning för att slippa slita på,varandra varje dag och träffas kanske på en middag istället för hemma vid diskmaskinen. Men han ville inte det. Lycka till !
Det där med att man blir egocentrisk när man lever i en dålig känner jag igen och har tänkt mer och mer på det på slutet. Man vill ju inte förstå att man blir egocentrisk, men jag ser själv nu att jag blivit det. Man lägger SÅ mycket tid och energi på att vara vaksam, att parera, att skydda barnen, att fundera på vad och hur man ska göra för att komma ur relationen. Det finns inte mycket tid och energi kvar till att faktiskt vara den bra mamman, dottern, släktingen eller vännen man vill vara. Tänkvärt..
glömde ordet relation i första meningen.. : )
jag har varit i liknande situationer och kärleken har varit definitivt död och jag har tagit mig och gått när de fysiskt gett sig på mig……..(jag är 186 och har alltid varit överviktig, så hur ngn kan tro att de ska klara det är en gåta för mig…..) sista gången tog jag barnets far och kastade ut karlen med huvudet först……men bara för att jag kan betyder det ju inte att jag vill vara ensam eller inte känner ngt. Jag har nog ingen balans i mina varningsklockor, jag har tilltro till att allt ordnar sig och att jag kan hantera det, men det är för den skull inte alltid det bästa för mig. Jag vill alltid prova enligt devisen bäst att inte fråga för då kan det bli nej….och ja då blir det ofta fel.
Känner igen situationen. 16år tillsammans, 3barn och har läänge känt att det inte funkar.
Men så är man bekväm, van vid hur det blivit/är, och förändringen en separation skulle innebära känns oöverskådlig.. Har också nästan hoppats att sambon ska hitta någon annan. För att jag ska slippa bli ”boven”. Han tycker det är bra och vill fortsätta om sexlivet blev bättre(nu obefintligt).
Har nu i helgen berättat att jag vill gå isär. Känns läskigt, samtidigt som det är skönt.
Modigt Frida! All styrka till dig framöver!
Kram Em
Har i efterhand förstått att jag helt ignorerat varningssignalerna, var så förälskad så jag förlät allt, & ändå litade på han till 100%. De slutade med katastrof för två år sen, gick sen tillbaka 4 gånger, & de vart ännu större katastrof. De har snart gått 1 år sen jag fick nog, ändå mår jag fortfarande dåligt. Att en man som jag känt i 40 år, & haft en relation med i drygt 8 år kan förnedra en som han gjort , kan jag inte förlika mig med. Min självkänsla är i botten. Har efterhand fått till mig många otrohetsaffärer, fattar nu att jag inte vet en bråkdel ens. Hur kan en man som han bara gå in i nya förhållanden som ingenting hänt. Måste bara Karma drabba honom, så många som han sårat & förnedrat! Tack för en underbar blogg <3
Det svåraste av allt!! Förstå om det är magkänsla att följa för att avsluta något eller om det är magkänsla som bara säger att jag är nervös/spänd inför okänt. Ibland är det nog bara så att tiden behövs för att visa vad det är som känns. Tråkigt nog!!
Ha en fantastisk söndag!!!
jag jobbar mycket på att våga stå för mig, mina känslor och säga till när ngt är jobbigt……..det är ett fysiskt arbete som är jobbigt med fjärilar i magen och en puls som dunkar i revben och öron, men jag vill kunna detta! jag tror på att fördelarna med det är värt obehaget? Klart att man är nervös för det okända, det kan vara både obehagligt och smärtsamt, därför skjuter jag upp det så långt jag kan, men jag vet ju att i slutänden kommer jag inte undan iaf……
Börjar på ny tråd här för det blir så smalt när man fortsätter på svaren..; men tack för svaren på mitt inlägg. Tänk att jag aldrig tänk på att det skapat en egocentrisk ådra hos mig…men ju mer jag tänker på det, desto mer är jag benägen att hålla med! Jag har hela tiden kännt att jag offrar mig för alla andra, jag ger och ger…både hemma och i mitt jobb med ungdomar som har det tufft och att det är därför jag tar slut..men faktum är att jag ger inte hälften av vad jag egentligen skulle kunna, om jag bara såg till att må bra hemmavid..dvs…valde att separera..
Tack för insikten och kramarna!
De behövdes verkligen idag!
❤️
Em
Igenkänning. Gör något åt situationen. Klockan kommer fortsätta larma och livet blir inte lättare att leva. Lycka till. Tack för era tankar. Nibhjälper mig att förstå att jag fattade rätt beslut för ett år sedan. ❤️