Det är lätt att kasta ur sig ”positiva” formuleringar som:
”Lev i nuet!”
”Allt har en mening!”
Att leva i nuet är det sista som personen i akut kris eller som haft det kämpigt en tid, är mottaglig för. Nuet kan vara en enorm plåga för dem. Allt är bättre än den här minuten. Flykten till någon nostalgisk plats i det förgångna eller en desperat längtan till en framtid som förhoppningsvis förändrar allt. Andetag som går att känna utan ett malande tryck.
Det är en tidig lördagsmorgon och vårens solstrålar söker sig fram. Är på väg för att skriva. Det är en bra bit över tusen blogginlägg nu. Vad är det som driver mig? Varför ger jag mig av hemifrån en tidig lördagsmorgon, när jag skulle kunna ligga kvar i sängen några timmar till.
För att någonting drar i mig och som jag inte kan motstå. Är enormt tacksam för att det är så! Vet också att jag själv hade behövt upplyftande ord när jag själv genomgick känslomässiga tsunamis. Ord är inte bara ord – de är fullpackade med energi. Attityd och inställning är energi. Frågan är vad vi gör med det?
Tänk så olika vi människor kan vara och vad vi sänder ut. Ser, men hör framförallt mannen som står i kön på kaféet. Vilken värld lever han i då han kliver in och förändrar lugnet med sin höga och forcerande röst i mobilen? I jämförelse med mannen som kommer in några minuter senare, är det likt skillnaden mellan helvete och himmel. Man 2, utstrålar lugn, värdighet och värme. Han ser personalen i ögonen och växlar några vänliga ord. Tänk vad vi bär med oss! Jag vill inte döma, men iakttar. Alla har sina anledningar till varför de är som de är.
Du och jag är förmögna! Vi lever i en tid och ett samhälle som ger oss möjligheter, som många före oss aldrig kunde drömma om. Allt är inte perfekt! Långt, långt ifrån…Men vi kan påverka. Vi har alltid ett val gällande hur vi vill möta andra. Hur vi ser, pratar, lyssnar, drömmer, agerar och älskar.
Vi är fattiga, oavsett vilka materiella tillgångar vi sitter på, om vi inte lever mer och större än utifrån bråttom, bråttom, bråttom…Det där som vi jagar kommer en dag att ta slut. Ridån går ned. Sträva mot dina mål och drömmar, men förlora inte siktet på vad allting egentligen handlar om: Att vilja väl! Andra och sig själv. Hur väl vi älskade och var förmögna till att ta emot kärlek.
Bara genom att ha en kropp som fungerar någorlunda. Andetagen vi har nåden att få ta en dag som denna. Det är inte ord i överkant, utan så det faktiskt ser ut. Ingen av oss vet hur länge vi har möjligheten att få vistas här. Denna dagen går i alla fall inte i repris. Slösa inte bort timmarna som du kunde lägga på rätt sällskap. På den och det som får dig att förundras.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Michael om du visste vad detta inlägg berör tårarna bara kom sitter i mitt kök med en kaffe kopp och läser ditt fina och kloka inlägg kommer till detta stycke :
Vi är fattiga, oavsett vilka materiella tillgångar vi sitter på, om vi inte lever mer och större än utifrån bråttom, bråttom, bråttom…Det där som vi jagar kommer en dag att ta slut. Ridån går ned. Sträva mot dina mål och drömmar, men förlora inte siktet på vad allting egentligen handlar om: Att vilja väl! Andra och sig själv. Hur väl vi älskade och var förmögna till att ta emot kärlek.
Och inser hur jag levde i så många år. Jag tappade verkligen bort mig själv, där matiella ting blev så viktigt dessutom fastnade jag i en brottom karusell att hinna så mycket men för vems skull???
Tårarna rinner nu inte bara av sorg för det jag lämnat och förlorat utan även blandas tårarna av lättnad och glädje styrka av att jag verkligen vaknat till liv igen fått upp ögonen för det som är viktigt ..
Så tack för att du inte ligger kvar i sängen utan kliver upp och skriver för dina ord har hjälp mig så många gånger..
Ha en fin lördag..
Ett blogginlägg som berör på djupet av min själ idag. Något i detta sätter igång tankarna hos mig och jag reflekterar över mitt eget liv. Jag lyckades ta mig ur en relation som sänkte mig, över 20 år levde vi tillsammans och vi fick flera barn. Jag lyckades bli så stark att jag slog mig fri och jag kände en enorm lättnad men samtidigt en stor sorg. Lättnaden och sorgen finns idag delvis med fokus på andra saker. Jag känner en lättnad över att jag sa ja till mig själv men priset har varit högt. Har gått från att bo på en gård på landet till att bo i lägenhet i stan, jag är idag sjukskriven för utmattningssyndrom, jag saknar inkomst för jag hann inte arbeta upp en SGI innan jag blev sjuk, har ett ekonomiskt skuldberg som jag inte kan lösa under min livstid. I min förra relation kände jag mig inte sedd, jag kände mig inget värd, jag var bättre än ingenting. Idag vågar jag inte bli sedd, jag vågar inte inleda en relation för vem vill ha en person som aldrig blir fri….som titeln på Göran Perssons bok för många år sedan, ”den som är satt i skuld är inte fri”. Jag som idag skulle vara fri är inte det och kommer aldrig bli heller.
Du skriver att allt handlar om att vilja väl, både mot sig själv och andra. Det har alltid varit mitt livsmotto, att vilja andra väl men jag glömde bort mig själv. När jag valde mig själv och andra så bet jag mig i svansen rejält. Min kropp fungerar inte ens någorlunda, jag kan inte göra något åt min livssituation just nu. Jag trivs bra med att bo själv, jag behöver inte någon annan person i mitt liv för att må bra, för jag mår ändå rätt bra. Men samtidigt mår jag bra psykiskt som jag gör just för att jag peppar mig själv. Men för att kunna peppa mig själv stänger jag också av andra delar som är viktiga för att livet ska kännas skönt. För att inte bli sårad väljer jag bort en partner, människor idag är så materialistiska att de inte väljer utifrån känsla för annat får styra. Jag hoppas jag har fel i detta men det är den erfarenhet jag har i livet.
Jag säger som Kerstin, i första svaret på Ditt inlägg…
Tack för att Du stiger upp, att Du vandrar iväg till cafét och för att Du vill dela dagens tankar med oss andra!
Och… Ja, jag är förmögen på många plan och låter mig förundras varje dag, som jag får vara en del av.
Å herregud, det gick rakt in i hjärtat. Fick en rejäl flashback till 2015. Året som fick mig att krypa så långt ner i gyttjan, helt ensam, men med få underbara vänner som gav mig ett enormt stöd, utan käcka tillrop som att ” leva i nuet” eller ”tänk positivt ”. Jag har insett vilket enorm styrka jag bär på som fortfarande är kvar här. För steget till den andra sidan var inte långt borta. Inte för att jag ville, utan för att jag var så fruktansvärt RÄDD. Jag vet inte om du inser hur mycket det du skriver, betyder för oss som följer din blogg. För mig kan det vissa dagar vara avgörande.
Dina ord är så insiktsfulla och väcker tankar till mitt egna ansvar, men ändå försöka att vara snäll mot mig själv och inte döma mina handlingar negativt.
Jag är så glad för att Du tar dig tiden att dela med dig.
Ha en fortsatt un dag.
Kram ❤