Meningen i rubriken ovan används ofta på ett oerhört slarvigt sätt, och inte sällan blir den till en härskarteknik; även om inte en medveten sådan.
”Du får ta ansvar för dina egna känslor”, utgår från att vi ständigt är rationella, klarsynta, centrerade och att ”mina ord” är isolerade från ”dina reaktioner.”
Jag förstår andemeningen och att vi inte alltid kan hjälpa en annan människa ur sitt känslomässiga tillstånd. Särskilt om vi tex. är den som lämnar en relation och känner oss maktlösa inför den andres sätt att handskas med omständigheterna. Vi kan och vill inte rädda situationen genom att tillmötesgå den andres behov.
Men jag hör ofta orden genom mitt arbete som ett sätt att desinficera sig själv från ansvar. Det kan vara gränsöverskridande ifrågasättande, sarkasm och rena personangrepp på en kollega, och när hon eller han sedan reagerar får de höra: ”du får ta ansvar för…”
”Ta det inte personligt!”
Vad i våra liv är inte personligt?
”Jag orkar inte se dina känslomässiga reaktioner” – så därför slänger vi ur oss meningar för att lägga locket på och distansera oss från det egna ansvaret.
Allt vi säger och gör påverkar omgivningen. De flesta av oss behöver bli bättre på att sätta sig in i hur det är att vara människan mitt emot, och inte gömma oss bakom kommunikationsstrategier.
Vi kan vara både äkta och empatiska: ”det kan inte vara lätt att vara i dina kläder just nu. Jag ser din förtvivlan och smärta. Och jag behöver hålla mig till mitt beslut.”
”Jag vet inte vad jag ska göra i den här situationen” – kan vara något av det mest genuina som vi kan säga till oss själva.
Vi måste inte alltid ha svar på tal och anamma filosofin om att ”människor alltid kan välja rationellt. Det finns stunder då känslorna väljer oss. Ödmjukhet (inte självutplåning) kan vara balsam för den med emotionella brännskador.
Det är inte alltid vår uppgift att rädda någon, men vi kan bemöta med värdighet.
Många av oss kan bli bättre på att hantera de egna handlingarna när känslorna har börjat lägga sig efter stormen. Känslor är oftast bortom den fria viljan, men beteenden kan vi välja genom ökad medvetenhet.
Sammanfattning: säg inte ”du får ta ansvar för dina egna känslor”. Säg hellre: ”jag ser att du kämpar med dig själv. När ”tsunamin” har lagt sig tror jag att du vet vad du behöver göra.”
P.S. Självklart kommunicerar vi inte som i exemplet ovan med en härskarpersonlighet.
Michael Larsen – relationscoach
Igår när jag skulle somna tänkte jag ”jag får vara den jag är” och kände trygghet. Åsikten att ”jag får vara som jag är” är inte ny. Jag brukar förtvivlat och med vanmakt upprepa det för mig själv och känna ett tomt och ödsligt eko.
Det nya var känslan av trygghet och tillhörighet som börjat slå en gyllene rot i mitt känslofundament .
Mina värderingar är, som sagt, inte nya men jag har känt mig ensligt ensam ”off”, ”fel”, föråldrad, ”ute”, blivit diffus och skämts.
En gång hörde jag begreppet ”Ansvar” som ”förmågan att svara an”. Typ ”response ability”. För mig blir bilden av mitt ansvar som att ha en resonanslåda inuti. Precis som en gitarr eller flygel. Jag kan vårda min kropp och själ så bra som möjligt. Sköta resonanslådan och stämma strängarna efter bästa förmåga.
Hur det sen låter när någon spelar på mitt instrument beror på situationen. Därför kan jag inte fastslå några bestämda regler.
På den här bloggen finns det fler som är känsliga instrument som vågar söka istället för att putsa på rollerna som Barbie o Ken.
De ord som skrivs här är INTE isolerade från mina reaktioner .
Mina känslor är sällan ”rationella, klarsynta, centrerade”. Jag känner ofta ”förtvivlan och smärta”. Att gemensamt söka ord istället för att slänga runt kommunikationsstrategier gör hela skillnaden och jag växer
Tack för denna morgon och kram alla bloggvänner ❤️
Oerhört vackert skrivet Alexandra! Tack!
Att ”ta ansvar för sina känslor” från yttre påverkan kan man inte göra. Det beror helt på hur personen som levererar orden uttrycker sig. Surt, irriterat argt osv
Däremot så Äger vi våra känslor!
Ingen kan säga hur man ska elr får känna. Ingen annan äger dina känslor, bara Du.
En person som besitter empati respekterar dina känslor och visar det.
Har ofta hört ”nämen så ska du inte känna” elr ”måste du känna så mycket” samt ”blanda inte in dina känslor” ???
Jo, det FÅR jag och jag FÅR känna det jag känner, jag FÅR bli arg ledsen besviken, sviken osv.
Och det är bara ett sundhetstecken att visa och äga sina känslor
Mvh Johanna
Hur kan man ta ansvar för sina egna känslor!
Det kan man till en viss del, man blir förhoppningsvis lite klokare med åren…
Men, när kollegor, vänner och många andra har liten empatisk förmåga, har inte tid att lyssna, person angrepp, ingen självkritik, ironi som förgiftar, trycker ner andra för att lyfta sig själva, då är det svårt att förstå, vems ansvar det är.
De har talets förmåga och är bra på att tycka och veta vad som är rätt alltid! Dessa människor tar mycket energi, för mycket energi. För mig är det viktigare att sortera bort dessa energitjuvar. Min energi och mina känslor måste vara viktigare än allt ”brus” som omger oss dagligen. Det finns några guldkorn som man känner en samhörighet med, den känslan är fin, hoppas dessa guldkorn blir fler i korgen!
Ja.. Kloka ord. Men hur hanterar man någon annans stärka känslor? Jag har bestämt mig för att lämna ett långt förhållande. Och min man förstår ingenting. Vill bara göra allt bra, gråter, kärleksförklaringar, ångest. Jag har fått rådet av Fam.rådgivningen att inte gå på en gång utan stanna men vara tydlig med vad jag vill och finnas där. Men! Hur hjälper jag bäst? BLIR det bättre med mig som tröst? Tänds det ett hopp fastän jag är tydlig om vart det bär?Vi är inne på vecka 2 sedan jag smällde bomben. Och vi HAR kämpat länge men det finns inte alls i hans tankar längre.. Finns det någon med goda råd?