Du kan vara känslomässigt mogen, närvarande, kärleksfull, fantastiskt kommunikativ, insiktsfull, ha allt det bästa för ögonen gällande partnern och förhållandet. Men om han eller hon inte är i närheten av dina intentioner och egenskaper, kommer förhållandet att halta, eller t.om. vara rent destruktivt.
En relation är aldrig starkare än den svagaste länken. Ett exempel är empaten som är tillsammans med den känslomässigt otillgänglige: ”Hur kan han/hon göra så här mot mig!?” frågar de, och mitt svar brukar vara: ”Därför att det är så hon/han ÄR!”
Det finns personer som lever på en helt annan planet än du och jag. De är helt enkelt inte intresserade av relationer och betydelsen av samhörighet. De reflekterar inte utan tycker enbart att du: ”krånglar till det” och ”gräver” alldeles för mycket.
När vi går runt med idén om att andra människor delar vårt värdesystem och att vår kärlek kan förändra dem, har vi ingått avtal med den djupa besvikelsen.
Ett sund relation är till största delen av tiden, en skön och en smidig växelverkan mellan två någorlunda hela individer. Två som i praktiken vet hur man ger och tar emot kärlek. Det handlar inte om perfektion, utan vanlig närvaro.
Föreställ dig två personer som ska laga en god måltid tillsammans. Det fungerar inte, även om den ena lägger i helt rätt råvaror och balanserat med kryddor, om den andre samtidigt överdoserar med t.ex. salt (ja, det räcker med en ingrediens för att förstöra hela rätten).
Jag menar inte att vi ska behöva vara världsmästare i kommunikation, men vi behöver känna till grundregeln: Gör aldrig så att din partner känner sig ensam i ditt sällskap. Att ignorera detta är alltid dödsstöten mot tvåsamheten:
Några killers:
- Vänd aldrig kvinnan eller mannen som du lever med; ryggen, himla med ögonen och/eller bestraffa genom ”betongmuren” (tystnad).
- Hånskratt: ”Då var vi här igen!”
- Ett Facebook och Instagramkonto som är viktigare än att se och lyssna till kvinnan eller mannen vid din sida.
- ”Expertkommentarer: Du är alltid så…Du är som du är därför att din uppväxt så ut som den gjorde. Du är alldeles för känslig av dig!” Att ständigt analysera en partner bryter effektivt ned attraktionen.
- Förtäckta hot: ”Och hur tror du att du ska klara ekonomin om inte vi är tillsammans? Du är inte den enda kvinnan/mannen i världen!”
- Att återkommande somna som ovänner där lager av distans byggs upp.
- När vi ignorerar vår egen fysiska, mentala, känslomässiga och spirituella hälsa.
- Tron att sex är någonting isolerat från alla andra beståndsdelar i förhållandet, och att vi inte ser beteenden i oss själva som är direkt avtändande. När höll du hennes/hand senast och frågade om hur hon/han mår?
När vi börjar vara rätt partner till oss själva, blir vi oändligt mycket säkrare i våra känslor, tankar och beslut. Vi söker inte ständigt efter svaren från andra. Vi lär oss konsten att sortera vilka som ska få ta del av vår tid. Vi slösar inte energi på frågor och meningslösa försök till att övertyga den distanserade personen, om att han/hon behöver förändras för att de ska fungera.
Ge av dig själv till mannen eller kvinnan som från hjärtat gör det som behövs för att vara en del av ditt liv. Lämna de andra åt sig själva! Din tid är det dyrbaraste som finns.
Jag önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 22/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Å så bra skrivet! Den vägledningen behövde jag precis nu. Träffat en man som känns ”ganska ” bra…efter att ha varit ensam i 1.5 år så kändes det trevligt men ändå inte himlastormande. Har backat hem sista veckorna då jag känt att jag inte vill lura någon utan vill att det ska vara ”rätt” på alla plan denna gången. Han har varit ensam längre och är så kär o därför är det lite svårt…han håller sig kvar…men jag backar som sagt och har varit tydlig med att jag vill vara ensam men kan ha honom som vän…behövde dina ord för att bli säker på att det är rätt. Tack! Trevlig söndag till dig!
Starkt av dig, Cina! Att backa när känslorna inte finns där fullt ut visar på styrka och mod. Det tar ju ett tag innan man lär känna någon på djupet och därmed ser och förstår vem den andra är egentligen. Jag var tillsammans med en man som inte älskade mig men som nöjde sig med mig och jag önskar att jag förstått det fullt ut tidigare. Jag var kär och då se man det man vill se. När jag förstod att han inte kände likadant så försökte jag ännu mer vara till lags. Nu i efterhand önskar jag inget hellre än att Han hade varit mer ärlig, modig och rak. Det finns en viss förnedring i att inte ha förstått. Idag är jag starkare och tryggare i mig själv och hade känt av det mer tydligt. Tänker på det du skriver att han håller sig kvar….kan vara ett tecken på att inte vilja ta in det du säger (så gjorde jag). Då brukar ”att bara vara vänner” inte vara så bra. Det blir ett sätt för honom att hålla sig kvar men också svårare för dig att gå vidare. Jag höll mig kvar på det sättet (vi är bara vänner) och det slutade med att jag blev alldeles förkrossad när han träffade sin nya kvinna och blev jättekär. Och han kände skuldkänslor gentemot mig för att jag blev så ledsen. Ingen bra start på hans nya relation. Vi bröt kontakten och det var det bästa för mig. Vi hade inga band till varandra och att bara vara vänner när den ena fortfarande är kär är inte möjligt. Det blir plågsamt för båda parter. Förstår att det är ett sätt att göra slut på ett skonsamt sätt men i det långa loppet tror jag både du och han får svårare att gå vidare. Så var det för mitt ex och mig. I dag har vi båda nya relationer och hejar bara på varandra när vi ses. Bytt några ord men ingen mer kontakt.
Tack Annika! Det är bra att få det från ”den andra sidan” också.
Vi har träffats en kort tid och jag var tydlig.. tyckte jag…med att jag vill eller tror jag måste vara ensam ett tag efter skilsmässan o sen rakt in i ett förhållande med en man som visade sig vara missbrukare…har tagit mig ur det och vill nu hitta hela mig innan jag går in i nåt nytt. Jag har förklarat det från början men har ändå gått med på närhet en gång…säkert dumt men båda ville och det hände…Han har varit ensam 3-4 år och är nog mer klar med sig själv o blev så kär och glad när han träffade mig. Jag känner dock som sagt att allt inte finns där som det ska och har på ett rakt och ändå ”omtänksamt ” sätt förklarat att jag är inte redo och vill inte sitta fast redan igen. Han frågar varje dag i meddelanden hur jag mår och vad jag gör.. ringer ibland . Säger att han förstår och att det får vara som det är . Kan inte bryta helt då vi arbetar på samma ställe….så smart va..? 😉
Vi har inte samma arbetsuppgifter men ses de dagar båda jobbar.
Vill inte lura honom och han får gärna finnas där som vän men det är svårt om han väntar på något mer…vet inte hur jag kan göra på något annat sätt…
Tack som sagt för ditt svar…lättare att förstå hans situation..!
Jag var kanske inte helt redo för ett nytt förhållande, men var villig att satsa på en man som jag uppfattade som trygg, omtänksam och kärleksful. Eftersom våra behov var ganska olika var jag hela tiden mån om att kommunicera mina behov och att försöka hitta en balans som vi båda kunde vara nöjda med. Men det funkade inte. Jag kände mig kvävd, han kände sig ensam.
Och han gjorde just det, vände mig ryggen, rent fysiskt och även mentalt, och jag (gick in i gamla mönster och) försökte nå fram genom kommunikation och förståelse. Det funkade ett tag, sedan var vi där igen.
När det tagit slut och vi pratade igenom det hela, gav han uttryck för att jag inte ansträngt mig för att ge honom det han behövde. Jag förklarade att jag inte förstått det och jag önskat att han sagt det, varpå han sa ”Jag kommer ALDRIG att be om det i en relation, det ska man förstå ändå!”. Då blev det så oerhört tydligt för mig att det inte var mitt jobb att fortsätta en kommunikation som bara kom från mig.
Ensam igen, och lycklig igen!
Godmorgon! Jag är kvar i relationen med mannen som har dålig självkänsla. Jag är trygg, stark och självständig. Storasyster, prestationsprinsessa och dotter till en alkoholistmamma. Krigare och optimist. Jag har försökt göra allt för att få honom att öppna ögonen…Precis som du! Det går inte!!! Jag förstår mig inte på honom och hur man kan bete sig så kärleksfullt ena stunden och så dåligt den andra, när han inte får som han vill dvs kan styra mig. Jag har lämnat 4 långa förhållanden och trodde detta skulle vara mitt sista…Tack! Kram Susann
Oj vad ditt inlägg berör Michael! Tack…
Det avtalet jag ingick när jag var ung och oerfaren blev verkligen avtalet med den djupa besvikelsen… usch vad man ångrar sig. Min lärdom är just NÄRVARO. Den emotionella närvaron som är så otroligt viktig och som saknades i Viet i det långa förhållandet jag hade.
Du kan verkligen din sak Michael då du nämner att man aldrig ska göra så att sin partner känner sig ensam i Viet. Det var just den känslan… tonvis som låg i hinkarna i oket jag bar över mina axlar.
Det har gjort ont att se hur man plågat sig själv… usch! Men tack för ditt stöd genom denna blogg.
Vet inte om jag hade mognat och fått styrkan i mig själv utan dina och andras kommentarer på denna blogg. Tack!
I fredags träffade jag en man som jag fick kontakt med på en nätdejtingsajt. Jag var osäker på vad jag kände för honom samtidigt som jag inte vill uppleva att jag stängt mitt hjärta. Han betedde sig som emotionellt distanserad och stressad. Samtidigt kände jag en attraktion till honom och började tänka om jag skulle kunna stå ut med hans egenheter jag ser. Tänkte att jag kan ge det en chans till och smsade att jag gärna ville träffas igen. Svaret jag fick (och känslan jag burit med mig tidigare) avgjorde att jag vänligt tackade nej till vidare kontakt. Han skrev – jag känner att du är som en mycket god vän till mig, lätt att prata med och trevlig. (fint att han är ärlig) men det `klickade` inte, men jag träffar gärna dig igen ändå så kan vi se hur det faller ut. Han var så borta i bekymmer med sonen och annat så han var inte emotionellt närvarande. Och om han vill träffa mig igen även om det inte klickade från hans sida så vad är han ute efter då?! Och på det viset han förmedlade sina tankar/känslor gör att jag kliver av då jag förstår att ett eventuellt Vi med honom inte skulle fungera utan kanske bli slitsamt och ensamt.
Det som känns oerhört skönt är att jag inte söker bekräftelse längre efter separationen. Den slitsamma vardagen i det långa förhållandet och vad det Viet innebar för mig och chocken efter separationen har läkt.
Ditt inlägg är så klockrent, som vanligt. Tänker på hur lätt jag kunde resonera kring dejten utan att det drog energi från mig själv, och detta kanske bygger på att man äntligen byggt upp en inre trygghet kring sina beslut, att man förlåtit sig själv djupt ned i tårna kring tidigare beslut i livet och man äntligen kan se dem som erfarenheter istället.
Även om det är smärtsamt att se sig själv i backspegeln hur man kämpade för att bara emotionellt överleva. Så började jag utvecklas som person och bli starkare att följa mitt hjärta redan sex år innan separationen. Jag funderar kring hur vi lever i samhället idag, inget krig, rent vatten och trygga boenden, men så många som lever under emotionell stress eller ensamhet i ett förhållande eller stor önskan efter en närvarande livspartner.
Jag är så innerligt tacksam för denna blogg och alla ni som delar med er av era relationserfarenheter.
Varma hälsningar Anna K
Fantastiskt fint av dig Anna K! Det gör mig väldigt glad och tacksam att höra. Liksom att se att du bottnar i dig själv. Vilken kraft i det 🙂
”Jag backar hem”. Gillar det uttrycket mycket, Cina! Tack! Det är dags för mig att backa hem nu, fast det gör ont.
All styrka till dig Alexandra 🙂
Tack Alexandra! Hemma är ändå det tryggaste man har och dit jag återvänder när jag nu märkte att vissa bitar ville jag ha men inte alla. Vill inte vara i något som tar energi nån mer gång..nästa gång jag engagerar mig i någon så ska det förhållandet ge energi , inte ta. Det känns ärligast mot alla. Hoppas att du lyckas med att backa hem också! Lycka till!
Efter att ha försökt att räcka till trots känslan att inte få plats i hans liv och inte få någon tvåsamhet packade jag bilen efter 6 1/2 år. Kände mig väldigt ensam när min familj och mina halvvuxna barn var 27 mil bort… Hem!
Tack!
Nu ska jag bara våga säga i mig av livet i nuet!
Hur vet man när den man träffat är den rätta? När man får känslan av att komma hem? Jag har den känslan av att komma hem och jag har känslan av att hon bryr sig mer än någon tjej jag mött och jag älskar henne för det. Hon är väldigt vacker och hon får uppmärksamhet från andra vilket hon säger att hon inte behöver. Hon har aldrig haft något bekräftelsebehov, men efter hon träffat mig så säger hon att hon aldrig behövt så mycket bekräftelse av någon innan (mig), alltså bekräftelse från mig. Hon har många manliga kompisar och det skrämmer mig, det skrämmer mitt ego att inte räcka till. Så nu är känslan i magen att jag kommer bli sviken tillslut. Ska man ändå våga fortsätta vår resa eller ska jag helt enkelt välja den enkla vägen, att vara ensam igen? Måste tillägga att det plingar mycket i hennes telefon och det kan vara både killar och tjejer. Även killar hon knappt känner. Jag vill ha någon som lämnar telefonen och är lite skärpt när det gäller andra könet. Tänker jag fel?
Mvh Johan
Hej Johan! Det har varit härligt att följa din resa tillbaka till kärlek. Men jag har också funderat ibland om du faktiskt är klar med dig själv? Just detta att det skrämmer ditt ego att inte räcka till är för mig en signal att du behöver jobba med dig själv, och att det är grunden för att göra sunda val.
När det gäller din nya kvinna och hur mycket hon sitter med telefonen etc så går det inte för någon annan att säga vad som är rätt för dig. Känns det fel för dig, så är det fel, oavsett vad någon annan tycker. Och det är här arbetet med sig själv kommer in. Blir man trygg i den man är, där man står, så är det så mycket lättare att sätta sunda gränser kring sig själv.
Själv träffade jag nyligen en man som berörde mig djupt. Efter att det framkom att han behöver jobba med sig själv först så satte jag gränsen vid att jag inte vill ha någon relation med honom innan han blivit tryggare, trots att jag har svårt att sluta tänka på honom. Kanske leder det till att det blir vi, kanske inte, men jag vet att sunda gränser kring mig själv är det allra allra viktigaste.
Varm kram till dig!
Du har så rätt Marianne.
Tror min rädsla beror på min osäkerhet och min svartsjuka/ avundsjuka beror på att jag inte är redo. Hon säger att hon verkligen inte vill avsluta, men samtidigt tror jag inte hon förstår hur jag mår trots att jag säger att jag inte kommer orka. Och att hon nog aldrig mått lika dåligt som mig eftersom hon har ett bredare kontaktnät och många män som vill träffas som vänner eller mer. Så i detta läget jag befinner mig tror jag inte jag kommer orka. Men ensamheten skrämmer mig minst lika mycket. Så nu står jag i valet och kvalet… Ingetdera känns varken enkelt eller roligt.
Såklart att inget känns enkelt eller roligt. Det är inte alltid enkelt och roligt att växa.
Hur du ska göra vet bara du, men jag tänker kring det du skriver att hon inte mått lika dåligt som du någongång tack vare att hon har många män som vill träffa henne – att det handlar ju om att komma bort från det.
Jo vänner behöver jag. Men om jag är omsvärmad av män är numera fullständigt skit samma. Det ger mig varken till eller ifrån. Jag letar efter rätt man, men de där som svärmar spelar ingen roll för mig längre. För jag definierar mig inte längre utifrån vilken relation jag har eller inte har.
Varmt lycka till med ditt val!
@Johan, utifrån min egen erfarenhet, den man älskar släpper man fri att flyga högt, och känner i sitt hjärta att man litar på att det håller. Kan man inte det, måste man främst se till sig själv vad man behöver göra. Annars blir det beroende och destruktiva mönster.
Tack för svaret Eva. Du har rätt och jag vet att jag måste jobba med mig själv… ”If you love someone, set her free”. Ska nog säga de orden till mig själv oftare. Har levt i ett destruktivt förhållande tidigare och det är inget roligt alls, men gamla mönster är väl lättare att komma tillbaka till än nya, så det är väl därför man tvekar så. Tänk tvärtom principen fungerar ju bra. Ska känna på den lite mer också.
”Gör aldrig så att din partner känner sig ensam i ditt sällskap.” Detta kan missförstås. Jag har inget ansvar för någon annans känslor… Det jag läser in i meningen är att vara närvarande med den jag väljer att umgås med, inte överge på olika sätt. Finnas där…men att ta ansvar hur den andre känner…nej det vill jag inte, inte heller att någon tar detta ansvar för mig.
Vårt beteende påverkar andras känslor. Våra handlingar har effekter.
Carin – om du gör så att en annan mår dåligt, är det den andras ”fel” då, menar du?
Hittade denna blogg och åh vad jag funnit stöd i att läsa dina inlägg Michael, och också alla er andras berättelser och reflektioner. Lämnade själv min exsambo och ett 6-årigt förhållande nu i vinter. Beslutet var bland det svåraste jag tagit då jag fortfarande älskade och attraherades av honom. Varit på väg flera gånger tidigare men han har då lyckats beveka mig då jag också verkligen ville det skulle vara vi och att det skulle fungera. Men hans personlighet triggade min osäkerhet och grundtryggheten som du beskriver Michael som ska finnas i maggropen fanns inte fullt ut. Kan tillägga att jag tidigare levt i ett 17-årigt förhållande/äktenskap där alkoholen var ett bekymmer hos den mannen. Hade alltså med mig en ryggsäck av medberoende och brist på tillit in i den här relationen.
Mitt ex hade svårigheter att bekräfta mig fullt ut, och jag krympte. Han fick mig att känna att jag var krävande, att jag hade ett extremt bekräftelsebehov och behov av närhet. Detta sa han också vid ett flertal tillfällen. Så blev det nog också till slut då han uppträdde som känslomässigt svårtillgänglig, och också även själv hade ett stort behov av bekräftelse. Och min känsla var att enbart min bekräftelse inte var nog för honom. Mina relexmässiga varningsklockor ringde ständigt. Gjorde egentligen det redan från början. Men jag var så förälskad, och trängde undan det min magkänsla försökte säga mig. Till slut hade jag förlorat mig själv i allt detta. Jag vissnade, tappade all energi. Så jag tog det svåraste beslutet jag tagit, och jag och barnen flyttade ut (hade inga gemensamma barn, vi hade båda barn sedan tidigare). Han gjorde allt för att jag skulle stanna, men jag var tvungen att stå på mig. För min egen känslomässiga överlevnad. Det gjorde såå ont. Jag försökte allt för att vi skulle behålla en bra relation till varandra efteråt, men han fixade inte detta. Någon vecka efter att jag lämnat huset vände allt och han blev vansinnigt arg på mig. Han ville aldrig mer ha med mig att göra, aldrig mer prata med mig. Han sa att jag var falsk, tyckte jag var allt annat än vatten värd som lämnat honom och brutit upp våran familj. Och strax efter inledde han en relation med en annan. Dessutom med en kvinna jag sedan tidigare haft en personligt utlämnad relation till, och även haft endel kontakt med privat. Han valde att göra det värsta han visste han kunde utsätta mig för.
Att han så snabbt visade vad han var kapabel till borde verkligen säga mig allt. Att min magkänsla visade mig vägen, och att jag faktiskt tog rätt beslut. Men det gjorde så fruktansvärt ont. Hela min värld gick i bitar. Ni vet den där sanningen man vet är, men inte vill se.
Nu försöker jag få dagarna att gå. Försöker smälta allt detta som känns som en komplett mardröm. Gör sånt som jag vet är bra för mig och min läkning. Ser nu också många mönster hos mig själv, tittar till exempel på vilken typ av män som attraherat mig. De svårtillgängliga som fått mig att vända ut och in på mig själv. För att få kärlek. Kan tänka mig att detta mönster också är rotat i min barndom med en frånvarande pappa.
Tack Michael för din fina blogg som är ett stort stöd för mig och många med mig. Tack också till er alla där ute för att ni delar med er. Kram.
En väninna sa till mig en gång ”man känner inte sin partner på riktigt förrän man separerar eller skiljer sig”.
Suxie…när du kommer att få svåra dagar glöm då inte den enorma styrka du besitter, tänk då på hur stark du var som kunde lämna.
Försök att inte döma dig själv för mycket under resan du har framför dig. Ta vara på varje dag som en gåva till dig i ditt nya liv…skratta och ha roligt.
Varma lyckönskningar
Ligger nog endel i det Eva, tyvärr. Då också om nån gång ser man också hur den andre agerar i och hanterar en kris. Och tack Anna K för dina fina ord <3. Just nu befinner jag mig i nåt slags limbo där jag försöker orientera mig i detta svåra…. Jag vet egentligen inte vad jag omedvetet trodde då jag gick. Ville jag att han skulle visa sin kärlek till mig genom uthållighet? Ville jag att han skulle kämpat hårdare för mig? Trots allt så besvarade jag inte hans försök att bedyra sin kärlek till mig. Jag visade honom både i handling och ord att han förlorat mig för alltid, och att våran relation var över. Vill tillägga att jag verkligen försökt få honom att förstå var jag befunnit mig, hur jag mått i våran relation. Jag har verkligen blottat mig inför honom så många gånger. Jag har varit en öppen bok, stundvis också som ett öppet sår. Han visste verkligen. Och han medgav också då det stod klart att vi skulle gå skilda vägar att han tagit mig för given, Jag kastade mig över detta stup av ovisshet då jag valde att lämna honom, trots denna handlingskraft och starka självbevarelsedrift.. Och när han då bara strax efter jag flyttat visade hur han valde att hantera krisen – att genast fylla sitt ego med något nytt, dessutom välja just denna kvinna som han förmodligen funnit attraktiv men där han samtidigt nu fick utlopp för sin revansch. och hämndlystnad.
Shit, detta knockade mig fullständigt…. Mycket för att vårat slut nu är definitivt på riktigt. Det finns inga vägar tillbaka. Han visade mig sin allra mest hänsynslösa sida, sårade och kränkte mig djupt. Samtidigt borde jag kanske vara tacksam? Tacksam för att han gav mig ett kvitto på hur han faktiskt fungerar. Sorgligt är det oavsett. Just nu känns det som om dessa år vi haft är fullständigt nersvärtade..
Samtidigt är jag så tacksam över mitt fina nätverk av vänner som jag har omkring mig. När jag legat i fosterställning hemma och gråtit tårar jag aldrig trott i mängd skulle rymmas i en människa, har de funnits för att backa upp mig. Mina barn. Min familj. Men tvivlet att jag någonsin i framtiden kommer våga släppa in en man i mitt liv är starkt. Hur ska man någonsin kunna lita på någon? Sorgligt om detta ska medföra att tron på att det finns någon som är genuin förloras.
Tiden läker alla sår sägs det. Jag försöker lita till det. Kram
Suzie, jag tror det är oerhört viktigt att stålsätta sig. Jag började skriva dagbok för att kunna ”släppa ut” det jag kände. Känner så igen mig i det du beskriver. Till sist är det ju ändå så, när man återgår till sig själv, att om man verkligen såg en annan människas värde och respekterade henne/honom skulle man göra allt i sin makt för att försöka få den personen att förstå att man fortfarande hade kärlek kvar. Man skulle kämpa för den relationen. Man skulle försöka öppna upp till kommunikation och göra allt i sin makt för att få den personen tillbaka i sitt liv. Man skulle dessutom börja kämpa så fort man insåg att den man lever med är på väg bort, alltså i ett tidigt skede…
Du gjorde rätt som lämnade. Försök att stålsätta dig själv och bestämma dig för att du tagit rätt beslut. Det beslutet grundades på sanna händelser och känslor, det var inget du bestämde dig för överilat. Det låter som om det var ett beslut du värkt fram under lång tid. Den smärtan du känner nu är en investering i dig själv! De känslor du känner nu är ett resultat av att ha levt med en man som låtit dig leva i känslomässig svält. Det gör att vi vänder ut och in på oss själva, aldrig slutar kämpa, har ångest över skuld och förlorad tid. Försök att tänka att det kommer bli bättre, vi lever bara en gång. Det är oerhört dyrbar tid. Tänk så mycket tid du redan lagt på att fundera över saker som egentligen borde vara självklart?
Tack Eva för ditt svar och din klokhet. Tårar vällde upp när jag läste det du skrev. Så sant. Intellektuellt vet jag att jag tagit rätt beslut. Det har han verkligen visat mig nu. I och med att han gjorde just som han gjorde leder ju också nu till att alla vägar till att vi skulle hitta tillbaka till varandra är borta. Det visste han nog när han valde att göra som han gjorde.. Att för mig är han besudlad.
Vi bor i en liten stad. Och att få höra av bekanta att de setts tillsammans ute lunchandes osv osv är plågsamt. Nyss satt vi tillsammans på min favoritrestaurang, och nu tar han henne dit. Hur kan en människa vara så lätt att bara byta ut?
Min självkänsla i relationen till honom är verkligen i botten. En nära vän sa till mig idag: ”Men var glad” Han gör ju hela jobbet åt dig!” Samtidigt som hon tycker att det är så sorgligt att jag gör detta mot mig själv, alltså låter detta trycka ner min självkänsla ytterligare. Men nånstans är det som om jag känner mig hemma i relationerna där jag utplånar mig själv för att få den där kärleken. Säljer min själ för att bli älskad. Som jag tidigare skrev så har mitt val av män verkligen bekräftat den teorin. Och dessa män har helt klart väckt flickan i mig, flickan som gör allt för att bli sedd, kramad och älskad av sin frånvarande och djupt egocentrerade pappa. Ganska enkel psykologi egentligen.
Jag vet att detta kommit till mig för att jag ska lära mig ytterligare om mig själv. Som Michael skrev i ett av sina inlägg, att vissa relationer kommer till en för att man ska ta en titt på sina relationssår. Så sant. Fokus vet jag måste ligga i att bygga upp mig själv igen efter den här relationen. Hitta igen mig själv igen där inunder. Att acceptera tiden och dess skeenden. Acceptera att vissa dagar kommer suga. Och så småningom acceptera hur han sårade mig, för att faktiskt kunna se att även det hade en högre mening.
Tack än en gång. Att få andras inputs stärker en verkligen där man befinner sig. Kram
Eva: ditt svar till Suzie var precis det jag behövde läsa nu.
Mannen jag älskar gick för en stund sedan. Jag tog steget och avslutade vår relation.
Jag hamnar så ofta i att tycker mer synd om mannen, för att helt glömma bort vilken smärta jag har fått bära under en lång tid.
Hade det varit tvärtom som du skriver: så HADE även jag gjort allt, fokuserat och prioriterat mannen och relationen. Allt för ta hand om relationen och mannen…
Oj , det här gick rakt in i mitt hjärta! Jag är i en relation där jag gör allt för honom men han gör inget för mig, och det gäller på ALLA plan. Misstänker att han är en narcissist och ska lyssna på webinaret i morgon. Alla runtomkring mig säger att jag måste lämna honom men jag älskar honom och hoppas att han ska ändra sig. Vi gick till familjerådgivning för par ( vi har inga gemensamma barn ) och där sa psykologen att jag måste lämna relationen och att han behöver söka hjälp! Vi gjorde slut men han skrev såna bedjande sms att jag gick med på att försöka igen. Men ingenting har förbättrats han är lika egoistisk och får mig på ett konstigt sätt att känna mig ” tacksam ” att han vill vara med mig.Jag ser inte hemsk ut eller har problem av något slag, men han lyckas få mig att känna mig mindre värd ibland höjer han mig till skyarna och då är jag så fantastisk.
Jag har varit inne på din sida flera gånger.
Försökt använda dina ord som en hjälp att bryta upp men inte lyckats.
Jag har levt i en särbo relation i 5,5 år. Ett förhållande där mannen har dikterat reglerna.
Och jag har låtit det vara så med respekt för honom och hans 7:åriga son, som han har full vårdnad om. På heltid.
Jag har varit så följsam, älskande och förstående. Men sakta sakta har jag förändrats, blivit bitter och lättirriterad.
Jag har trott att felet ligger hos mig. Men sommaren 2016 ramlade jag över en artikel om passiv aggressivitet.
Då förstod jag. Mannen är passiv aggressiv.
Hjärnan förstod men hjärtat har förlåtit gång på gång. Tills nu. Jag känner att det får vara nog nu.
Vi har inte haft samtalet men vi har inte hörts på 2 dagar. För det är så han gör, han straffar mig med tystnad när jag har gjort något som han tycker är fel.
Det du börjar ditt inlägg med är så jag kommunicerar: jag försöker vara tydlig, öppen och kan erkänna när jag har varit arg eller sagt något dumt.
Mannen däremot han tycker att prata inte leder någon vart. Att jag är för känslig. Jag tänker för mycket. Att det blir bra ska du se…
Det jag tycker har varit kommunikation har handlat mer om att jag är öppen och pratar. Men han bygger vidare på muren mellan oss.
Jag har förstått att kärleken får mig att kämpa medan kärleken får honom att fly.
Det jag vill ha mest det avskyr han.
Jag har fallit för hans ord, hans charm och förlåtit hans handlingar.
Jag ser ett mönster, alla mina relationer har varit med män med passivt aggressivt beteende.
De har varit så olika på andra sätt och därför har jag varit blind för deras gemensamma faktor.
Nu har äntligen hjärtat kommit ikapp hjärnan. Det jag har förstått länge, känner jag äntligen.
Jag orkar inte längre. Jag vill inte ha detta längre.
Jag är hellre ensam än ensam i en relation.
Gör ont att inse men jag var den svaga länken i vårt förhållande. Var Aldrig meningen att såra honom som jag gjorde, antar jag måste förlåta mig själv, lära mig av mina misstag för o kunna gå vidare. Ibland är man den svaga länken utan att för den skull vara en ond människa, man är bara människa och gör fel ibland. Jag hoppas verkligen det är så, att man kan förändras.