Att göra och vara helt rätt ger inga garantier för att hon/han stannar. Du kan vara närvarande, omtänksam, lyhörd, kärleksfull, passionerad, vacker, snygg och vilja honom/henne det bästa. Alla punkter över en ”perfekt” partner kan vara markerade. Ändå blir du lämnad. Varför?
Därför att känslomässig tillgänglighet inte är intressant och attraktivt för en del personligheter. Jakten är deras drivkraft och när du finns där på riktigt dör relationen. De känner inte språket du ”talar.”
Inledningsvis känner vi oss enormt smickrade och utvalda, men ganska snart omvänds detta till plötslig distans och kyla. Varför? Jo, för att det finns människor som är enormt passionerade men saknar förmågan att älska – att ge och ta emot kärlek över tid. De vet helt enkelt inte hur man gör. Du får kanske t.o.m. höra: ”du är helt perfekt, men…” De tidiga livssåren ligger fortfarande blottade och driver på.
Du kommer aldrig att kunna vara good enough för personen som inte är tillräcklig inför sig själv. Du kan försöka fylla det trasiga kärlet med hur mycket som helst. Rastlösheten tar förr eller senare vid och din titel blir ”ett ex.”
Jaså? Du tänker: ”min kärlek kommer att kunna omvända honom/henne.”
Varför vill du ikläda dig rollen som räddare? Ställde mig själv den frågan vid tillfälle.
Fortsätter imorgon – ATT VARA TILLRÄCKLIG INFÖR SIG SJÄLV
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Intressant! Men hur ser man detta innan man involverar sej med en sådan person?
Som kalldusch eller vad som berättas om tidigare förhållanden. Hur personen beskriver sig själv mellan raderna. Men, oj vad lätt att missa.
Ja helt rätt!
Tecknen finns när man väl fått distans till det.
Personen vill ha det på ett visst sätt men man vet inte föränn det blir fel som inte är något fel.
Bara olikheter men det blir kaos.
Det blir ett stormigt och osäkert kort, svartsjuka mot allt även barn.
Man försöker ”rädda” en person som har en diagnos och inte själv vill ta tag i den.
Blir väldigt svårt och det enda är att ”stryka medhårs” och när man missa det då är det fara på förde..
Och det är svårt och ha ett normalt liv med den.
Tror detta fenomen kan ta sig andra uttryck också. Man vill ha en passionerad partner men är inte beredd att ge något själv. Man låtsas – men är inte ”där”
Man fipplar med andra vid sidan om och fortsätter sin jakt – eftersom det är det enda som kan ge en fixen.
Samtidigt som man förväntar sig att partnern ska stå lojal vid ens sida.
När man blir avslöjad förnekar man i absurdum och blir förbannad på den som avslöjade, känner sig kränkt över att bli lämnad och beter sig som ett ärkesvin i åratal efter det.
Berättelsen kan verkligen ha många olika sidor Marika. Bland annat såsom du beskriver.
Precis så har jag haft det/upplevt det.. Det var han som var otrogen och ljög in absurdum för både mig och barnen..fortfarande snart 3 år efteråt så är det mig och barnen han hänger ut på bl.a. fb hela tiden. Tycker att vi har utnyttjat honom i alla år.. att vi tagit hans liv ifrån honom.. trots att vi hade det bra och kämpade med allt som är när man har familj..ekonomi, renoveringar etc. etc. Så är ju verkligheten.. Nu är han förlovad med min f.d. bästa kompis och nu tar även hon honom i försvar och tycker synd om honom då jag skulle ha utnyttjat honom utan att han fått en uns av bekräftelse..ja va ska man säga…känner bara att det är så sjukt allting.. Jag har tagit helt avstånd från honom .. tråkigt då vi har en son ihop som verkligen kom som ett mycket efterlängtat kärleksbarn.. Jag har fortfarande väldigt svårt emellanåt att hålla huvudet uppe…men det går åt rätt håll… Kram från mig
Tack för att du berättar Yvonne och skönt det går åt rätt håll för dig.
Du beskriver det så bra Michael, lärde mig detta den hårda vägen. Dock tyckte jag att det tog ganska lång tid innan rastlösheten satte in, känner mig därför så besviken, som att han spelat teater….
Har funderat nu i efterhand. Han hade inga direkta vänner, kanske är det typiskt för dessa personer att inte kunna ha några kärleksrelationer, inte ens vänskap? Jag har själv flera väldigt nära vänner som jag haft sedan skolan…
Svårt att knyta an låter det som.
Fast i mitt fall är det snarare så att jag är allt det där. Omtänksam, kärleksfull med mera fast jag inte får gensvaret jag behöver.
Där jag har upptäckt att även om vi älskar varandra så värderar han annat mer!? Och jag vet inte hur jag ska hantera det. ’Offra’ mig själv för honom och kärleken!?
Vad får offrandet kosta Mys?
Vet inte. Jag vill ju gärna att lever man ihop så gör man det fullt ut. Delar varandras upplevelser mm.
Det känns ibland som att det är hans villkor som gäller. Min lycka och hur jag ’vill’ leva får jag lägga undan.
Detta är förhållande nr 2 (båda har barn sen innan o varit gifta innan).
Det kanske är så här då!? Att det inte blir bättre.
Alla parförhållanden måste vara på lika villkor. När en är i känslomässigt underläge blir det väldigt slitsamt (för den som känner sig mindre älskad).
Been there, done that..” Känner igen exakt allt du skriver..på pricken. Jag lämnade då jag var totalt ensam, tom och helt överkörd. Gjorde verkligen allt…och vi hade verkligen ”det” fick två ljuvliga döttrar med honom..men. Nej Idag är jag ”exet” o glad att jag lämnade… han har sedan dess varit komplett olycklig..och har försökt få mig tillbaka i 4 års tid..utan resultat. Varför skulle jag gå tillbaka? Lita på en man som aldrig var nöjd..ständigt letadande..Nej tack!
Starkt av dig GJ!
Tack för att du berättar GJ.
Det är jag som är förövaren i vår relation. Min sambo är offret – jag är allt det du beskriver om aldrig tillräcklig och jakten. Jakten efter att känna. Känna så det ofantliga hålet från barndomen kan kännas mindre. Det hålet där jag aldrig uppfattade att jag var tillräcklig, det var jag men hade inte förmåga att se känna det. Detta hål är ännu öppet och Önskan att någon där ute kan hela en finns fortfarande. Fast jag är vuxen och vet bättre…. Lider av att vara förövare! Kram tack för bra blogginlägg
”Förövaren” kan samtidigt vara ”offret” p.g.a. bristen på samhörighet och djupare bekräftelse i relationen. Vi kan vara förövare genom känslomässig snålhet. Märks att du har modet att se dig själv Barbamamman:-) Tack!
Hej! Jag har inte läst fler inlägg i din blogg än detta, så kanske har jag missat något i ditt resonemang kring detta. Jag håller med dig i det du säger, men tycker att du gör en förenkling. Det är inte alltid så enkelt att en människa drivs av jakten och inte klarar av verklig närhet och kärlek.
För en passionerad människa som har lätt att förälska sig, lätt att ge sig hän, är det också ganska lätt att snabbt bygga upp en föreställning om hur den andre är och hur relationen kommer att gestalta sig. Nyckelordet här är snabbt. När det så visar sig att föreställning om personen och relationen var större än vad verkligheten förmådde leverera, då falnar glöden snabbt och ersätts med besvikelse. Besvikelsen ligger inte främst i den andres brister, utan i livet självt, i den sorgliga insikten om dess tillkortakommanden och att det aldrig förmår leva upp till det drömda.
Självklart är det som du säger Maria: det är aldrig alltid på det ena eller andra sättet. Men det finns mönster och profiler. Sådant som upprepas gång på gång. Tror också att vi alla bygger upp föreställningar i olika grad. Vilket vi även gör kring vår egen person. Det är en konst att kunna se klart i ruset. Tack för din kommentar!:-)
Intressant läsning… Min numera ex-sambo som lämnade mig har en enormt jobbig bakgrund. Han fick aldrig kärlek från sina föräldrar, fick istället höra att ingen ville ha honom, han blev utnyttjad och har från tidig ålder fått klara sig själv. Jag trodde absolut att jag kunde rädda honom med min kärlek men jag har under förra året insett att det kan jag inte.
Han måste först rädda sig själv…
Det har han insett nu och går på samtal för att få hjälp. De gånger han verkligen öppnat upp sig för mig, blottat sig och visat sig svag har vi kommit varandra så nära, men det räcker inte. Och min kärlek till honom räcker inte för att han ska känna kärlek för mig. Det krävs mer än bara attraktion. Men detta är svårt att se när man är svag och sårbar och känner sig ensam.
Smärtsam insikt Emma. Det oftast med distansen vi kan se klarare.
TACK!
Det där var precis vad jag behövde läsa idag…
Rastlösheten man inte rår på eller kan förstå… Dags att vrida tillbaka fokus till mig själv och barnen…
Ja, rätt fokus Mathilda! 🙂
Oh! Detta passar så bra in på mig! Jag har försökt vara ”perfekt” och göra allt men ändå har han tröttnat. Insåg långt om länge att det handlade om just det, att jag var alldeles för tillgänglig. Han behövde aldrig kämpa för mig, jag fanns där alltid i vått och torrt. Och för honom var jakten spännande. Det förstod jag inte förrän han hittade en ny som var så spännande och attraktiv just för att han inte visste var han hade henne från den ena dagen till den andra. Men jag visste aldrig att det var det han längtade efter.
Du är den du är och skall inte anpassa dig för att passa in i en annans ”jaktlycka.” Rätt person för dig- stannar.
Jag vill börja med att tacka för både intressant och givande läsning 🙂
Känner igen mig oerhört väl i det du skriver.
Däremot är det svåra att avskärma sig från en person, som man innerst inne vet tar mycket energi och inte har förmågan att ”ge”, när man har ett barn ihop.
Min f.d. fortsätter istället att straffa genom att bidra minimalt ekonomiskt, (trots en väldigt hög inkomst & detsamma gäller däremot inte hans första barn från ett tidigare förhållande), ha minimal kontakt med sitt yngsta barn och ä engagerad främst när det passar honom (samt varannan helg). Han ”ger” av sig själv när han känner för det.
Samtidigt fortsätter hans ständiga jakt efter den ”perfekta” och lyckan.
Det liknar mest tonårbeteende i mina ögon, trots att han numera är far till tre barn och närmare 50-år.
För egen del uppstår det en oerhörd frustration, p.g.a felaktiga prioriteringar, särbehandlande och brist på engagemang.
Frågan är hur man på bäst sätt tacklar detta?
Jag är rädd att det i min relation är jag som är ”the bad guy.” Är så rädd att det ska ta slut på grund av detta men vet heller inte vad jag ska göra för att vända det. Känner så väl igenom mig i det du skriver, och det tär även på oss ”förövare” att leva med detta.
Danai, känner du igen dig något i mitt inlägg här under? Vore intressant att höra mer om hur du tänker.
Hälsningar Lollo
Nej jag är inte så ombytlig. Det är mer att när jag väl rotat mig (bor tillsammans med min pojkvän) så känns det om jag ”tröttnar” trots att min sambo är älskvärd på alla sätt som finns och jag verkligen älskar och bryr mig om honom. Känner liksom ett avstånd till honom som jag inte vet hur jag ska minska.
Tack för ditt svar! Ja det måste vara svårt att känna så, när det är ofrivilligt och man vill känna närheten men inte gör det på samma sätt längre.
Jag inser att denna man är väldigt extrem i sitt sätt att vara på och av. Nu gör jag mitt bästa för att låta honom vara, även om det är svårt.
Hej Michael, jag skrev till dig tidigare i något annat inlägg om detta. Jag har ju hållit på i ca 6 månader med en man som är precis så som du beskriver- passionerad och ”på” på alla sätt i början som vet PRECIS hur man tillslut ska falla för honom. Sen kommer ganska snabbt, och helt oväntat, nådastöten av att totalt vända och säga saker som ” du kommer att hata mig om vi blir tillsammans” ” jag är inte värd dig” ”du kan aldrig lita på mig”. Han kan även erkänna att om jag lämnar honom ”ifred” kommer han att ångra sig och komma tillbaka. Det låter ju helt sjukt faktiskt, att man VET att man kommer att ångra sig, men inte förmår sig stanna kvar i det som faktiskt finns? Total passion och känslor överallt och sen kort därefter avstånd, distans kyla och ibland totalt ”douche bag” agerande för att stöta bort.
Vi har pratat mycket om det här och mönstret han uppvisar. Han säger att hans grundproblematik är starkt rotad, men han är inte säker på vad som egentligen orsakar den. Ena dagen säger han att han borde gå i terapi, andra dagen att detta är något som jag har ”hittat på och satt en diagnos på honom om undvikande anknytning”. Finns det någon mer här i tråden som kanske känner igen sig i hans agerande? Vi är lika gamla, 33 år och han har lämnat sitt ex ett dussintal (!) gånger. Så jag förstår att jag ( eller någon annan i framtiden) inte är något undantag. Jag kan inte älska honom hel. Tack vare din blogg Michael har jag delvis förstått det, eller förstått det betydligt snabbare i alla fall. Stort tack för det.
Tack för att du skriver så bra Michael! Betyder så mycket att läsa dina inlägg! Kram Nina
Tack fina Nina:-) Kram
Så tacksam jag är över ditt inlägg, Michael! Det besvarar många frågor och lindrar smärtan som fortfarande hänger kvar efter relationen med en man som var fantastiskt bra som pappa, yrkesmänniska och vän men ytterst ombytlig och opålitlig -ömsom varm, ömsom kall – som partner.
Hej!
Jag har precis hittat till dig och tycker att du skriver många bra inlägg! Jag skulle önska att du skrev mer om att separera när man har barn, jag och min sambo ska separera för 3:e gången, och det känns för jäkligt och fruktansvärt eftersom att vi har två fina flickor som är 8,9 år! Vi har verkligen försökt och försökt mycket pga barnen! Men det går bara inte, respekten och tilliten kommer inte tillbaka! Hur kommer barnen må? Hur trasiga kommer dom att bli?Kommer barnen någonsin bli hela? Människor runt om kring oss tycker nog att vi är oansvariga/misslyckade som ska separera en sista gång, men har det varit så fel att vi verkligen ville få våran familj att fungera?! Jag blir såå tacksam om du skriver något om detta! Kram C
Tack för detta inlägg Michael, där är jag och har så lätt att bli den som räddar någon även i nästa relation. Jobbar på att förstå mina egna mönster för att försöka bryta detta. Känner dessutom igen min mor som aldrig bröt upp , tyvärr tycker jag men tiden var en annan. Jag är idag glad över vår separation även om jag försökt övertyga mitt ex senaste 3 åren om att vi fixar det och övertygat mig själv om att jag älskade honom…svårt att förklara varför man fungerar så men jag trodde inte jag skulle klara separationen och att leva själv men det går tom bättre än jag vågat hoppats på! Ibland är tålamod en dygd!
Denna text var exakt träffande, som om du beskrev killen jag dejtade i höstas. Fantastiskt charmig, social och framåt. Middagar och myskvällar avlöste varandra under några veckor. Det var för bra för att vara sant. Alla rykten jag hört om denna kille var ju inte sant? Bara över en natt lämnade han mig. Jag var, ”en jättebra” tjej mm. Kvar stod jag som ett levande frågetecken, trasig och lurad. Plötsligt fick alla rykten en ny innebörd och alla varningar blev till sanningar. Lärdom för livet- hör er för. Ingen rök utan eld…