Hennes ögon är tårfyllda när hon berättar om mannen i hennes liv: ”mitt självförtroende var i botten då vi träffades. Jag var skadad ända in i själen, men hans kärlek fick mig att lyfta mig själv. Han såg någonting i mig som jag inte kunde se. Han har alltid trott på mig.”
En av de yttersta kärlekshandlingarna är just det här med att tro på en annan. Inte som medberoende, desperation, ”jag skall älska dig så att du kan ge mig lite kärlek”, utfyllnad av egoistiska behov (visst – det kan också vara delar av oss), utan som någonting vi bara ser i personen bredvid.
Tron på potentialerna – att se mer än det som för stunden visar sig. Tänk om vi blev bättre på det? Återigen: personer med drag av medberoende kan förföras.
Det behövs ett genuint självförtroende för att kunna bjuda på ett duförtroende (nytt ord där kanske).
Tänk på det en stund: vad har det inte gjort för oss när någon verkligen sett, bekräftat och visat tilltro? Handlingarna som kan ta ut en helt ny riktning på livet.
Vad händer den dagen då du agerar som om du var värd att kliva fram, ta plats, tänka större, känna mer och förundras över att det är möjligt? När någon smittat dig med duförtroende.
Vem kan du ”infektera” en dag som denna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Detta vill jag tro att jag gjort för min fru i perioder. Alla har vi ju perioder då vi känner oss lägre, mindre värda, betyngda av verkligheten. Min fru har absolut gjort detsamma för mig och texten här ovan får mig att tänka tillbaka på de gånger hon med bestämd röst sagt att jag är värd mer, att jag får nya chanser att prova att göra rätt på, att det ordnar sig helt enkelt.
Alla har vi ett bagage som drar ner oss. Men att ha en partner som hjälper dig igenom mörka stunder och när du kommit igenom dom stunderna, kunna se tillbaka på dom som ljusa stunder. Stunder då livet tar en vändning till det bättre.
Du Michael får iaf mig att lyfta min mentala blick och fundera över mer än bara det som surrar runt i min vardag som hus, barn, jobb, ekonomi… Tack!
Ååh Duförtroende ❤.
Vilken fantastisk gåva ( gediget arbete) att
Uppnå sån självkänsla o bygga en sån god relation med en person så jag ger..
Duförtroende !
Och… att få vara i en sådan relation att Få..
Ett Dugörtroende.
Tangerar Gudomligheten.
Ett mål att sträva efter.
Tack Michael för d nya ordet..
Jag tar det med för resten av mitt liv.
❤
Tack själv fina emilienne:-) Glad att jag ger dig inspiration!
Jag jobbar med att ge duförtroende dagligen i mitt arbete med ”vingklippta” ungdomar som tappat större delen av sin tro på sig själva, särskilt i sin skolsituation där misslyckanden har varit deras största erfarenhet sedan lågstadiet…
Det är fantastiskt att se vilka förändringar som sker under högstadieåren hos oss..bara genom att det finns vuxna som tror på dem…
En stor kontrast till vad man själv upplever på hemmaplan där det mesta trycks ner och ”dissas”.
I en sådan situation är det mycket lätt att förföras av att det kommer någon som uppmuntrar, ser vad man försöker åstadkomma, och lyfter en till högre höjder…
Rätt vad det är balanserar man farligt nära gränsen för vad det diskuterats om på bloggen de senaste dagarna….
Och återigen; var går gränsen för vad som är ok i det läget?
/Em
När vi inte känner kärlek från vår partner, väcks frågan: vad det är som gör att så många stannar kvar? Vad tror du Em? Tänk så många du hjälper genom ditt arbete:-)!! Tack för att du delar med dig!
I mitt fall är det rädsla, utan tvekan….rädsla för allt och ingenting…
Rädsla för vad som kommer sedan, rädsla för vad jag åsamkar barnen, rädsla för hur han reagerar när jag släpper bomben…
Men likafullt måste det göras…
Tack för ditt svar!
för mig är det livet jag lever…….det är bättre ekonomi när man är två, vi har hus, båt och trädgård att ta hand om och allt som följer med det….och det är skönt att veta att jag är inte helt ensam, jag måste inte göra allt själv, det finns ngn att luta sig mot…
Underbart…så viktigt!!
Tack ❤
🙂
Hmm…det viktigaste är ju hur som helst att kunna tro på sig själv. Sen e det ju otroligt fint om någon vill hjälpa till…
Michael har en fråga till dig som gäller hur man ska handskas med hat när man blivit sårad. Jag har den senaste tiden blivit fylld av fruktansvärt hat mot mitt ex för allt han gjort mot mig. Det är en otäck känsla och jag har inte känt såhär förut. Det sista jag vill ha är hat som drivkraft! Jag vet inte riktigt hur jag ska kanalisera dessa hatkänslor? Det är lätt för mig att sätta ord på hatet, ”han levde dubbelliv i 1,5 år, han skallade mig blodig, han ljög, han var otrogen, han använder barnen för att komma åt mig” men jag blir liksom inte av med hatkänslorna, snarare blir de bara starkare och starkare. Jag har känt mig så stark den senaste månaden, vilket jag fortfarande gör men lugnet jag kände tidigare är som försvunnet och hatet tar över. Vet inte hur jag ska bearbeta det känner för att kunna gå vidare?
Hej Emma! På sikt kommer du att kunna omvandla/kanalisera hatet till ilska, vilket i sin tur kan göra dig väldigt handlingskraftig. Försök inte bli av med något inom dig – iaktta, utan att värdera och döma dig själv. Du har blivit utsatt för extrema handlingar och det är inte konstigt att du känner som du gör. Värme!
Jag ska absolut tänka på det… Jag dömer inte mig själv, vilket är bra för jag vet mitt värde! Men det är väl kanske lite som när jag var mitt i värsta sorgen, jag stod kvar och lät det skölja över mig. Det var fruktansvärt jobbigt men jag blev stark av det.
Tack för att du tog dig tid att svara, önskar dig en trevlig helg!