Jag hör paret som sitter tillsammans på kaféet och mannen som uttalar några emotionellt intelligenta ord: ”Vet du vad älskling? Förlåt mig för i morse. Jag lyssnade inte på dig. Jag var så förbannat uppfylld av min egen stress, men nu är jag här igen!”
Och den enormt betydelsefulla responsen: kvinnan tar emot orden! Mannens meningar hittar en landningsbana som är tillräckligt generös så att de kan mötas. Inga himlande ögon och kontrande kommentarer från hennes sida. Jag imponeras av dem!
Om förhållandet befunnit sig i den ”röda zonen”, hade striden fortsatt här vid bordet ute bland andra. De hade försökt lösa kriget med nya attacker. Egentligen hade de inte ens försökt lösa någonting, utan enbart kämpat för att få rätt. Två som alltid ska ha rätt är en katastrofal kombination!
I en relation som kört för länge och långt på den nedbrytande relationsvägen ser vi några olika scenarion:
- Två som känner sig ledsna, sårade, förtvivlade, uppgivna och inte vet hur de ska nå fram till varandra. Det finns god vilja men ingen kunskap om empatisk kommunikation.
- En som känner sig fullständigt överkörd av härskarmetoder. Ett självförtroende som körts i botten av förgiftande ord och handlingar från partnern.
- En som ser sig som en ”vinnare” – ett uppblåst ego med ett enda syfte: att tvinga på den andre sin ”sanning”. Oavsett relationskostnaderna! Alla former av självrannsakan/reflektion saknas.
En partner som känner sig i konstant underläge, kommer om/när hon eller han börjar stärka sig själv, att börja ifrågasätta hela relationen. Och med stor sannolikhet så småningom att lämna.
Mannen vid bordet bredvid kunde ha gett sig på flickvännen: ”Du är alltid så tjatig! Aldrig nöjd!”
Han hade kunnat försöka ”undervisa” henne om hur katastrofalt beteende hon har. Ingen självreflektion kring det egna sättet att kommunicera.
Jag tycker om det engelska ordet ”soothing” (mildra, lugna). Inte från en position av underläge i tvåsamheten, där man med alla medel försöker lugna en partner som beter sig gränslöst. Utan därför att det finns ett skönt växelspel mellan två individer. ”Ibland har du mer på ditt tålamodskonto. Ibland är det jag!”
Grundregeln är: gör aldrig så att din partner att känna sig ensam i ditt sällskap! Vi lämnar inte platsen och tillståndet där vi känner oss hemma i oss.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 22/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Ja och min fru i ett nötskal.
Efter hennes otrohet har jag blivit helt paralyserad. Vet varken ut eller in.
// Två som känner sig ledsna, sårade, förtvivlade, uppgivna och inte vet hur de ska nå fram till varandra. Det finns god vilja men ingen kunskap om empatisk kommunikation. //
Grymt fint skrivet!
Jag var en utav dem som inte kunde ha fel hela tiden, är för rättvis för det. Det höll i några år och barn skaffade vi också. Vi båda tappade helt oss själva. Nu har vi båda träffat nya och för min del har min resa upp börjat. Jag han reflektera under tiden som singel vad jag gjorde fel i mitt förra förhållande. Exet reflekterar aldrig i vad hon gjorde utan bara vad jag gjorde för fel. Min självkänsla är helt i botten och jag har svårt att bekräfta min nya kärlek bland folk, tror ju att hon vill ha andra även fast så inte är fallet. Hur gör jag?? Vart börjar man någonstans?
Mitt ex såg sig inte som en vinnare. Trots att han konstant körde över och kränkte mig hade han alltid inställningen att han var kränkt och att det gav honom rätt att uppträda som han gjorde. Att han hade dejtingprofiler på nätet var mitt fel för att jag hade stött bort honom, att han kallade mig fula ord och ibland gick över gränsen fysiskt var mitt fel för att jag provocerade honom, att jag inte ville ha sex var mitt fel för att jag inte försökte tillräckligt. Han såg sig alltid som förloraren och att jag var roten till varför han mådde dåligt. Vi försökte gå i parterapi på mitt initiativ men det fördjupade bara konflikten. I efterhand beskrev han parterapin som att ”hälla bensin på en eld”. Jag hade bara sett det som ett försök att nå varandra.
Vem var det som tillät allt detta att fortgå? Det var jag. Jag satte inga gränser, jag satte inte ned foten. Jag borde ha slagit näven i bordet och återupprättat min egen integritet och självvärde. Jag kan inte skylla något på honom för jag måste själv bestämma hur jag tillåter andra människor att behandla mig. Att få det fina relationsklimatet handlar om en insikt om vad man själv är värd, och att sedan utgå ifrån det i kärleken till någon annan.
Å Eva. OMG vad jag känner igen mig i det du skriver. Att det hanger faktiskt på mig vad jag accepterar eller inte accepterar. Jag kan aldrig ändra på någon annan person. Han har förmågan att skrika fula ord när han är arg, han har förmågan att stänga av, förgåman att visa kyla. Jag vet att han mår dåligt av det själv. Jag vet att han får en överkokt hjärna, och går i försvar och sager fula ord. Men så vill jag inte ha det. Hur bra det än är när det är bra… Jag vill leva i en relation där båda står stabilt hur mycket det än blåser. Att man ska känna och tycka précis det man känner och tycker. Att få vara sig sjäv till 100%.
Jag har länge varit arg på honom…tyckt att han har betett sig som en idiot, och det har även jag gjort. Jag har många ganger blivit så skogstokig på honom…men egentligen är jag arg på mig själv. Gå därifrån! Jag behöver inte ha det så här. Det funkar inte för mig!
Nu är jag därifrån…saknade och ensamheten börjar krypa sig närmre. Men denna gang MÅSTE jag hålla mig ifrån honom. Jag vill ju inte vara där han är.
Ja Eva så rätt. Känner igen mig helt och hållets aldrig mer