”Jag älskar dig!” En fantastiskt vacker mening; skön att höra och få uttala. Några ord som för människor nära varandra och som gör oss lyckliga, som kommunicerar: ”du betyder oändligt mycket för mig, och jag känner mig tacksam över att få ha dig i mitt liv.” Det kan vara skillnaden mellan att verkligen leva och inte enbart existera.
Men hur ofta säger människor inte: ”jag älskar dig”, när de egentligen bara uttrycker ett behov. Ett egocentriskt sådant. ”Du fyller min behovsinkorg och därför känns det som om du är mitt universum. Så länge som du är på ett sätt som överensstämmer med min önskelista…”
Vi kan hålla om någon, se dem djupt i ögonen och lova allt möjligt. Men vad händer när livet inte är ett enastående mousserande, perfekt temperat och svalkande vin en skön sommareftermiddag? När det är stressigt, motigt och vardagsljummet med hämtningar och lämnande av barn, kriser, tristess och motgångar…
Vi lever ofta med illusionen av att vi älskar när det egentligen bara är egot som stryks medhårs. Hur ser du på henne eller honom när kroppen inte är lika ”perfekt” som för 5–10 år sedan? När hon eller han inte levererar, inte är sexuellt lika tillgänglig och har behov som kolliderar med dina? Hur blir vi då som partner?
”När du gör allt det för mig som jag vill ha och behöver, älskar jag dig! När du är positiv och tacksam, älskar jag dig!”
Det är villkorad ”kärlek”! Inget annat!
Att ta reda på vad som är viktigt på riktigt för din partner, en vilja att förstå även om det verkar vara fullständigt tokigt och irrationellt, stå kvar även om det ställer egna agendor på kant, är genuina uttryck för kärleken.
Hörde någon som sa: ”jag älskar mångfald, jämlikhet, människors lika värde…De där ”jä-la trångsynta typerna har jag inte mycket till övers för.” Så var det med att ”älska lika värde”, tänkte jag för mig själv.
Att älska när det inte alltid går vår väg, att vilja väl oavsett vad, är kärlek.
Frågar ofta mig själv: ”hur kan jag bli bättre på att avslöja min egen trångsynthet och vara öppen för den andres verklighet? Hur kan jag bli bättre?”
Michael Larsen – relationscoach
”Det gör inget att du är ledsen/olycklig/inte mår bra – jag älskar ju dig ändå”. Alla ggr jag har fått höra det har det gjort väldigt ont, för om man älskar någon så vill man inte att den personen ska vara olycklig…? Eller…?