En kvinna beskriver mannen som hon träffat fram och tillbaka under ett års tid, som intelligent, snygg, socialt begåvad och vältalig. Hon berättar att hon är djupt förälskad i honom. Det finns ett problem: han håller sig inte enbart till henne. Det finns en lång rad av andra kvinnor på hans meny. Han drar sig inte heller för att förnedra henne verbalt: ”Du hade varit snyggare om du sminkade dig så här istället. Och klädde dig annorlunda.”
Nu är det lätt för oss som utomstående att säga: ”Men varför lämnar hon inte honom? Hur kan hon göra så mot sig själv?”
Alla som har varit/är förälskade, eller trott sig vara det, vet hur svårt det kan vara att bryta det som pågått alldeles för länge. Vi får några inledande och varnande utropstecken. Reflexröda skyltar som gnistrar: ”sakta ned. Stanna! Gör en U-sväng!”
Men vi är attraherade och förälskade! Vi tänker medvetet eller omedvetet: ”det där går kanske över. Jag är nog lite för känslig.” Tiden går och fler händelser hånler åt oss. Saker som vi skäms att berätta för vänner och familj. En känsla av skam som vi gömmer i våra innersta rum. En klump av gråt i bröstkorgen.
Kvinnor, och även män som förhandlar bort sina sexuella gränser med idén: ”Då går han/hon nog inte till någon annan…Jag är nog bara begränsad och hämmad i min sexuella frihet.”
Du upptäcker meddelande och bilder som sårar dig djupt. Du konfronterar och i bästa fall möts du av ett snålt: ”Förlåt!” Eller anklagelser om att du är kontrollerande och svartsjuk. Varför inte panikgråt från den som utsatt dig om hur fruktansvärt dåligt han/hon mår? Den elaka tillvänjningen har inletts. Det onormala och osunt gränsöverskridande blir normaliteten. Den emotionella självskadedansen för dig över det sönderslitna svarta golvet. Du vet att någonting är fel. Väldigt fel!
Men ”förälskelsen” gör att du hittar förklaring efter förklaring till hans/hennes beteende. Neurokemi i hjärnan har kidnappat din fria vilja. Kraften i att vara kärleksfull och omtänksam gentemot dig själv har hamnat i ett förlamande limbo.
Rädda dig själv! Gå i en annan riktning. Stryp all kontakt. Testa inte dig själv för att se om det kanske kan går att vara vänner, eller ”bara” ha en sexuell kontakt. Så lätt att förföra sig själv med alla möjliga förklaringar.
Det finns förälskelse och kärlek som är ömsesidig, och tar fram det absolut bästa inom oss. Även om förebilderna från uppväxten var grå eller t.o.m. katastrofala, så går det att häva förtrollningen. Se, känn och erkänn vad en destruktiv förälskelse gör mot ditt självvärde. Integritet som det spottas på. Skapa vanor som gör att en känsla av självrespekt, och så småningom en kärlek till personen du kan ta plats. När vi lyckas göra en eller ett par saker rätt, får vi en spridningseffekt som gör att hjärtat kan le åt våra val.
Michael Larsen – relationscoach mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Åh ja vad jag ser mig själv i dagens text. När jag ser tillbaka 6 år i tiden…så många små kommentarer om hur mitt hår var och skulle vara, hur min sminkning var och skulle vara, kommentarer och tyckande om så himla mycket. Längre fram i tiden hårda och dumma ord. Men det var ju i affect. Örfil…ja men det var ju för att vi bråkade och all frustration. En ny kvinna dagen efter vårt första uppbrott- ja men situationen var ju jättejobbig. Du är det finaste som finns, du ger mig så mycket som jag aldrig trodde jag kunde känna och få av ngn annan. Men när vi sedan bråkade kunde jag vara bade miffo, mongo… ”jag kan välja ngn yngre utan barn om det inte passer”. Efter varje uppbrott och det blev bra igen…Då hade jag enligt honom ett stort hjärta. Ja jag är medveten om att min text är rörig. Men det ploppar upp så mycket i mitt huvud..
Jag hade så svårt att ”ta bort honom”. Blev ledsen när han inte horde av sig när vi hade gjort slut. Jag horde till slut av mig. Varför?? Jag vill ju inte egentligen. Nu har vi varit ifrån varandra en längre tid. Men vi fick kontakt… kan vi vara vänner? NÄÄÄ jag vet ju att vi kan inte vara vänner och absolut inte ha ngn realation. Men varför varför kan jag inte bara bryta 150%. Det är ju det jag vill. Ingen kontakt, ingen relation. Men ändå kan jag känna mig så ensam och ledsen att det känns så himla bra att få dem där små meddelandena. Då känner jag ju att han fortfarande bryr sig om mig. Men jag vet att det är fel. Både mot honom och mig. 🙁
Till Vilsen!
jag hade kunnat kopiera in din text i mitt eget liv. Precis sådär höll jag på år ut och år in med en man som betedde sig exakt så och som till slut gjorde mig sjuk. Kroppen sade ifrån. Den skapade panikångest och ett inre helvete….Men..
En annan man klev plötsligt och oväntat in i mitt liv och jag kan säga dig att det var som att öppna dörren till himmelriket.
Min f.d textmeddelanden som jag precis som du tidigare saknade, blev totalt innehållslöst, falskt och fullständigt betydelselösa. När en man uppskattar dig för den du är och kan visa det öppet och ärligt, då kommer du förstå skillnaden. ÄKTA kärlek framför falska spelet som du utsatt dig för så länge …Jag lovar dig, det är inte värt det. Försök stänga dörren helt, lås och kasta nyckeln till mannen som gör dig illa. Det kommer aldrig bli bättre hur du än gör. Öppna upp för omvärlden så kommer du att finna lyckan. /Anna
Precis det som du skriver har jag tolererat i 3 års tid. Självkänslan och mitt egna jag är helt borta. Men jag är på väg bort och har brutit kontakten helt och jag hoppas att jag kan fortsätta att hålla mig så långt borta som möjligt i fortsättning också. Men det tog alldeles för lång tid innan jag kom till insikt.
Vilsen, läs på om normaliseringsprocessen och traumatisk bindning vid psykologisk misshandel så kommer du får många svar till varför du reagerar som du gör. Kunskap är lätt att bära när annat känns tungt och oövervinnligt. Den här websidan är jättebra tycker jag http://www.varningstecken.n.nu/
Tack bade Anna och Eva för era ord. Jag ska in och titta på den sidan Eva.
Det är så svårt… vi är ju särbo så jag har en hel del tid för mig själv, vilket gjort att jag blivit mer och mer ”mitt riktiga” jag. Men det är précis som att han blir mer och mer kärleksfull…MEN säger jag min mening eller vi diskuterar något blir han kall, arg och säger så fula ord. Det gör ont i mig, fast att jag nästan börjat vänja mig. När vi har det bra och då är det verkligen bra, kan jag säga något till honom, skoja om något…då får jag höra, fan vad du börjar bli stöddig. Påpekar jag något som jag tycker han gör fel, får jag höra att jag hånar honom. Det är så jäkla påfrestande att veta så fort det blir en discussion blir det bråk och det blir skrik och gap. Jag har ju själv börjat sjunka till samma jäkla nivå. Jag fattar inte på mig själv varför jag inte kan ”stänga dörren och låta den jäkla dörren förbli stängd!”. Jag vet ju hur en sund och kärleksfull relation ska vara. Jag hade det i manga år med mannnen som är papa till mina barn. Vi har fortfarande en normal och sund realtion, som vänner.
Men jag får ju ofta höra att det är barnens pappas fel att barnen inte gillar min ”nuvarande partner”.
Åhhh så trött på att efter varje bråk få höra att ”jag sa så för att du sa så”, ” du är inte lätt och leva med vad gäller ditt humor”… osv osv. Tänk att alltid vara felfri!! 🙂 Jag vet att jag har mina sidor om mina brister. Jag är inte guds bästa barn. Men har aldrig i hela mitt liv hört så många fula ord. Jag har kunnat sagt efter ett bråk, jag älskar dig. Då har han sagt, ja jag älskar inte dig just nu. Meeeen… är jag överkänslig? Även om det är en storm eller orkan, älskar man väl den man älskar, å inte bara när partner är go och glad.
Vilsen så där kunde mitt ex också säga… att när jag försökte lugna ner situationen genom att berätta hur mycket jag tyckte om honom, brydde mig och ville lösa våra problem så kunde han inte säga ett snällt ord tillbaka för han kunde inte säga sånt just nu. Han var bara arg. Arg och avstängd. Tänkte bara på vad han kände. Ingenting på hur jag mådde. Hur vi mådde ihop. Vad som hände med oss. Bara sig själv. Och i efterhand vad tacksam jag är att han inte längre finns i mitt liv. Hela mitt liv hade handlat om att anpassa mig. Inte kunna fullt ut lita på att någon annan fanns där för mig på det sätt som jag ju fanns där för honom.
Nu andas jag. Ända ner i magen. Jag är genuint lycklig på ett sätt jag inte var med honom för då fanns oron i magen hela tiden även om jag försökte att inte känna den. Visst jag är ensam, riktigt jävla vidrigt existentiell ångest ensam men den ensamheten är en annan än att sitta bredvid en person och be om att bli älskad… den ensamheten den bryter sakta ner ens jag. Ens självkänsla. Ens egenvärde. Så ja mest tacksam att han valde att gå för jag hade kämpat för länge för ett oss som inte ens fanns… och det är det jag behöver jobba med nu, varför jag valde det. Men det är min resa, mina känslor och det misstaget kommer jag inte göra om…
Jag vet precis vad du menar Maria med att den existentiell-ångest-ensamheten jag också känner nu är inget i jämförelse med den ensamheten det innebär att sitta bredvid en person och be om att bli älskad. Exakt så hade jag det också. Tack för att du påminner mig och får mig att se vad jag slipper nu!
Han sa ofta att han tyckte att jag skulle gå i terapi. Efter att jag bröt ihop och inte kunde jobba började jag faktiskt göra det. Och min ingång i den var – om jag bara går i terapi och blir en bättre människa så kanske han börjar älska mig. Förstår du? Det är så fullständigt galet! Och det var verkligen där jag var. Sedan visade det ju sig att det var det bästa som kunde hända att gå i terapi. Äntligen har jag fått syn på mig. Mina behov. Mina känslor. Min värld.
Jag valde också att alldeles för länge kämpa för ett oss som inte fanns. Och jag gav ju inte upp, utan han lämnade mig. Liksom din handlar min nu också om att förstå varför jag valde det, så att jag aldrig någonsin väljer det igen.
Jag känner nog att han är väldigt mån om att visa mig sin kärlek. Han nästan kväver mig. Det ska vara bara han och jag. Ska jag göra något som jag tycker är roligt, som ger mig energi är det ok för honom.MEN han har förmågan att ge mig extremt dåligt samvete. Det känns inte alls bra, vilket gör att jag struntar i att göra saker på egen hand. Men om man nu älskar någon, då sitter man inte och sager ”vad du är stöddig”. Nä det är så svårt att sätta fingret på vad det är som känns osunt. Det liksom bara känns inte ok… Å som jag sagt tidigare, han är så dum i munnen när han blir trängd eller arg, så man kraverar nästan.
Han kan ofta saga att jag har en enorm tur som har honom som kan tillfredställa mig så bra… Är det inte som så att vi i så fall skulle ha turen att ha varandra? Tack alla för era ord!
Det är skönt för mig att äntligen sätta stopp
Vårt första möte var 1976 (ser nu när jag skriver att det är 40 år) av och till under alla år….Vi har haft flera långvariga relationer tillsammans, som alltid avslutats genom hans otrohetsaffäer. Genom personlig utveckling förstår att jag NU är det äntligen NOG……❤❤❤
Sänder tankar till all er som kämpar med de här problemen. ❤❤❤
Allt det bästa till dig Mirre:-)!!