Alla har vi föreställningen om den perfekta relationen. Förhållandet, partnern och kärleken som bärare av fullständig lycka. Så kan det vara – i våra sinnen!
Kärleken, inte våra önskelistor gällande den, är någonting helt annat – den överraskar, tvingar oss till nya ställningstaganden, stampar sönder det alltför snäva synfältet, öppnar upp och kastar ljus på det instängda.
Rädslor, fasthållande, cynism och en tung historia som skoningslöst mals ned av den närvarande, inkännande, lyssnande, seende och förstående personen. Hjärtat som tvingas spricka för att ta in det varma och omtänksamma.
Kärleken konfronterar oss och det vi i åratal släpat runt på. Det vi kopierat från omgivningen eller bestämt oss för: ”så skall jag aldrig ha det!”
När vi tror att vi förstått, slås fötterna undan. Vi tvingas till möte med den egna personen och det vi är så ”säkra” på. Agendor pulveriseras.
Kärleken är ingenting för den som vill ha kontrollen och kategorisera. När det känns som om vi förstått – nästa trappsteg upp mot takterrassen och den väntande stjärnhimmeln. Så länge vi är öppna för att lära lite till. Och lite till…
Flummigt? Vad är i så fall ett blått klot som hålls på plats av dragningskraften från planeter, solen och en måne? Och att vi färdas i en hastighet av 107200 km i timmen i oändligheten.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ha, ha, ha….den överraskande varma, omtänksamma, förstående kärleken som tar sig igenom allt som står i vägen! Som överrumplar och inte går att värja sig mot! Jag vill tro på dig! 😀 ❤️ Fantastiskt skönt att läsa just idag!
Ibland känns det som att jag själv bär hela skulden för att det här med kärleksrelationer är ett så stort å tungt å svårt problem för mig. Och att jag också måste bära hela ansvaret för att lösa problemet. Fast det blir väldigt jobbigt, eftersom jag inte vet vars jag ska börja riktigt och vad som behöver göras. Men dagens inlägg fick mig att känna att allt inte ligger på mig att klara av själv. När kärleken kommer, då kommer också någon som vill hjälpa mig att öppna hjärtat och kunna lyfta blicken mot något nytt!
Petra; Jag liksom många med mig här på bloggen tycker du verkar vara en fantastisk person – och att det är ett under att du är singel
Blir du inte själv lite nyfiken på att utforska varför det är så? Kanske hypnos-terapi kan vara nåt? Att komma på djupet – ditt omedvetna – för att se om det finns några omedvetna blockeringar..?
Bara ett tips!!
Lycka till kram ♡
slappna av och släpp in ngn? 🙂
Precis så Petra! Mer slappna av! Känna din plats i universum, du som en del av världen och en del av all den kärlek som finns runt oss i allt som växer och andas. Och när han kommer så öppnar han upp saker inom dig och det blir lätt!
Visst finns det tider för att jobba med sig själv, men det finns också tider för att släppa taget och flyta med i livets ström. Varmaste kramar!
Jag tänker att det ju kan vara en bra sak att det hänger på dig Petra. Du har alla frihetsgrader och kan bli precis den du vill.
Petras Petra 🙂
Jag tycker precis som Joanna att du verkar vara en fin person. Du vandrar själv, det är tungt ibland men du utvecklas enormt. Det ser vi som ser dig här
Tack för allt stöd! Det är en bättre dag idag! ❤️
Wow!! Du lyckas hitta nya infallsvinklar varje dag! Så vackert, och poetiskt, uttryckt…. Ja man upplever ju ”kärleken” olika varje gång. Öppenhet, vilja att lära och utvecklas, det känner jag att jag har. Min dotter undrar hur jag fortfarande kan hoppas och vara positiv, tro på kärleken, trots tre långa förhållanden som inte gett mig det jag söker… Jag tror att kärleken finns, men inte så många som har turen, viljan och förmågan att ”hitta” den. Jag vet tydligen inte hur det ska vara, än, men jag vet hur det inte ska vara… Hoppas fortfarande, och i min värld tar ömsesidig kärlek inte slut. Tack för all inspiration Michael!
Tack själv Maria H och för att du är med och gör den här platsen levande. Önskar dig en fin lördag!
Vackert skrivet. Tror på kärleken såg den hos mina föräldrar, och hos nära vänner, kan se Hur de ser med varma blickar på varandra under middagar och hur deras blickar möts, hur de tillsammans möter svårigheter och hinder och hur de tillsammans tar sig över dem..
Önskar så att jag får möta den kärleken en dag, men så länge Njuter jag av stunderna med mina tjejer, och familj och vänner..
Ha en fin lördag
Önskar även dig en fin lördag Kerstin – med massor av sol:-)
Jag tror att jag förstår vart han vill komma och det kanske är underförstått men för att över huvud taget kunna komma till ”närvarande, inkännande, lyssnande, seende och förstående personen” krävs en samtalsbalans och att man känner personen som vill förmedla kärlek. Det är möjligt att det i en terapisituation när någon är i kris behövs just detta men i relation krävs ofta just kategorisering och förståelse av vem man är och vem den andre är för att inte falla i fällan av ensidiga relationer. Förstående igenkännande, lyssnande och seende är en strategi som många använder sig av för att få makt och sedan använda sig av personens egna ord mot dem när konflikter uppstår. Det blir extra tydligt i en situation där det redan finns en förskjutning i maktbalansen exempelvis på en arbetsplats. Jag tar hellre utbrott, ilskna ord och någon som ber än dra åt helvete än den här förstående svenska konsensus med avståndstagande och sk mjuka värden. Det är troligtvis inte alls vad du syftar på jag förstår av kontexten vad du vill åt men jag kände för att spinna vidare. Trevlig lördag allihopa 🙂
Härligt med en annan verklighetsaspekt ! jo vi finns också, som inte vill ha lagom av allt, som vill ha vulkanutbrott och fyrverkerier…. 😉 puss på dig!
Intressant läsning.
Förstår hur du menar.
I vår kultur är det livsfarligt om än nödvändigt ibland att bli arg.
Känner igen det på min arbetsplats.
Att det ibland får bli en konflikt gör att gammalt groll och det som sätter sig i väggarna ramlar ner och far ut genom dörren.
Det kan bli lite kaos och oreda i bygget. Efter ett tag kommer det ny luft, energi och väggarna kan prydas av nya fina tapeter eller kanske en helt ny fondvägg som ger en extra kick till samarbetet.
Låter detta flummigt?!
förstår vad du flummar om 😉
Dan! Där satte du huvudet på spiken!!! Just så känner jag efter att min f.d. sambo lämnade mig för 1 månad sedan. Han var väldigt inkännande & förstående & uppmuntrade mig till total ärlighet om mina känslor. Nu efteråt känner jag mig lurad av honom Han var inte särskilt tydlig mot mig om hur han själv kände, men vände saker jag sagt i affekt mot mig då han gjorde slut. Han sa att slutet berodde på att jag sagt saker i affekt kvällen innan & att han då inte kunde backa & kämpa för oss. Han sa att han aldrig sagt något i affekt som han ångrar.
Nu känner jag mig lurad & förd bakom ljuset. Det har även gått ut över mitt barn som nu måste byta skola. Hur komma över ilskan över att ha blivit styrd av honom..?
Hur våga lita på någon igen..?
Kram
Kärleken är inte självklar och när den väl dyker upp är det inte säkert man är redo att ta emot den. Den äkta kärleken kan bara utvecklas när båda parter är redo och vågar och då hjälps man med nyfikenhet åt att utforska den vidare och låter den utvecklas till något än mer större.
Vi har alla våra föreställningar om hur det kan vara och se ut och inte sällan hamnar kanske ”praktiska” ord på vår ”lista”….han ska vara si, hon ska vara så, han ska ställa upp och ta ansvar, hon ska visa intresse för mina intressen osv. Det är inte kärlek, då har man fått det om bakfoten. Kärlek är något mycket större, en känsla där allt ”praktiskt” blir ointressant men ändå så sköter det sig självt det ocks men vi har inte kraven gentemot den andre.
Jag ska nu vara ännu mer flummig….jag tror på detta med själsfränder och jag tror vi har flera. De är inte meningen man ska ha en kärleksrelation med alla heller utan detta är själar som man känner större samhörighet med. Har haft förmånen att få träffa iaf två tidigare i mitt liv och ingen har jag haft någon relation med för det var inte på det planet. Men så har jag stött på en man nyligen och när hans blick mötte min blev jag alldeles varm i kroppen. Jag ska inte ha någon relation i nuläget för det är jag inte redo för och dessutom är han gift. Men den känslan jag får av att prata med han och hans blick, det är något märkligt. Han är garanterat en själsfrände, det vet jag. Men en relation, nej, det blir det inte. Men jag som suttit här och skrivit på bloggen och som sagt att jag stängt av helt inser att jag inte har stängt av helt, jag kan inte stänga av helt. Jag insåg något om mig själv helt enkelt. En del kanske skulle förklara mina känslor som förälskelse men det jag känner är något annat, något djupt som jag inte kan förklara. Låter jätteflummigt och dumt men jag inser så smått att jag går vidare och släpper på mina blockeringar iaf. Inte illa det. Jag kan inte se ett liv tillsammans med denna man, han är upptagen och jag har mina gränser moraliskt sett. Hade han varit singel, kanske jag hade valt att undersöka det hela lite närmare.
Ville bara delge någon detta, ingen i min närhet vet något och så ska det förbli.
kärleken kan inte kännas som förut när vi har blivit förändrade av den, vi har nya insikter när vi blivit lämnade eller fått känna nya känslor….men vi måste våga mötas igen och lita på att vi kan och det blir bra
Tack för idag också Michael!
Jag känner en kraft i att se livet som ett långt lärande. Alla relationer lär mig något om mig själv och jag är helt klart inte fullärd än. Svårt att tänka så mitt i känslostormen men när det värsta har lagt sig kan man gå vidare mot nya äventyr och kapitel. Att få leva och ha andra människor runt omkring mig är en ynnest. Det är mitt liv, min bok, mitt äventyr som JAG fyller!!!
Dags att ta ansvar och fylla med glädje. Kram
Vackra tankar AnnA – tack för att du delar!
Har planerat en familjeaktiviteter då ens barnet aldrig tucker vi gör ngt ihop…Bokar bio o berättar under veckan att det är gjort samt äta middag ihop hela familjen. Fredag kväll, alla trötta ligger i soffan, sonen berättar då om morgondagens innebandypremiär. Jag försöker samtals o fråga min partner ”hur gör vi” så vi hinner m allt? Han är trött orkar inte svara mer än ” det löser sig”
lördagmorgon: fixar frukost o ber han komma upp, ställer åter frågan. Han säger då att han inte hört ngt om bio och eftersom det var min idé får jag ro i-land det….blir sen irriterad hur jag kan dra ihop allt med bio o mat, han har inte fått bestämma ngt! Och innebandy oxå hur tänker jag? Säger att jag gjorde detta för familjen o vi alla kan gå på matchen ihop. Han är trött o sur o visar det tydligt för mellantjejen som säger ” jag vill inte heller gå på innebandy ” . Om jag enligt honom inte stressat ihop allt så förbannat hade vi kunnat gå som en vanlig familj på matchen. Jag sätter minsta sonen i vagnen, han tar bilen, frågar om Det är ok eller om jag oxå slappna med. Det är ok att jag går säger han. Halvvägs möter han upp mig , skitirriterad för det är bortamatch!! Jag säger då att det är DU som får all info via mail jag får det inte. Han är sur o vresig o lilltjejen säger ” pappa vill inte åka o inte jag heller, eller hur pappa”jag skiter i allt judt nu så jävla stressigt alltihop” svarar han. Jag tar då bilen o åker iväg till sonen. Får sen sms att jag bara tar energi från honom! Kommer hem, då är han trevlig igen..åker till stan, då börjar tjatet om pengar, blir inte den restaurang jag valt för det är för dyrt. Men han får alltid bestämma, denna gång hade JAG bestämt, rädd för att allt ska eskalera håller jag mig lugn o tyst. Det blev MAX till slut, där sitter han o blir dur på sonen över en petitess, är pappa sur frågar sonen, jag vet i te vad jag ska svara för säger jag ”ja det är han” kan hela situationen bli helt förstörd. jag som var på så glatt humör gör det jag hade bestämt på morgonen!! Kommer fram till att han inte var med o bestämde, men om det är tvärtom blir jag aldrig arg! Sonen anammar pappans beteende mer o mer o det stör mig o jag hamnar ofta i konflikt m honom. Sen sex, han ville igår, inte jag men ställde upp. Inlåsta på WC hör vi hur barnen kommer hem o ropar på oss. Jagville inte mer men vet hur jävla sur o besviken han blir om jag ”skiter” i det. Ngn som känner igen sig? Mötte min blick i spegeln o den sa bara”JAG VILL INTE”!!!
Jag känner igen mig i detta.
Låter som mitt liv för min separation för 1,5 år sedan.
Jag stannade kvar alltför länge.
Sonen tog efter sin pappas beteende och det har tagit hårt på min son och mig.
Nu har min son hamnat i en depression och det är hemskt at gå igenom.
Han har skuld gentemot sin pappa och han blirarg på mig för att jag ser honom och hjälpa honom.
Äntligen är vi båda på tåget men min son vägrar ännu att träffa en psykolog.
Ta hjälp utifrån och låt det inte dra ner dig.
Många män och pappor behöver hjälp i sina relationer.
Lycka till
Det känna befriande att läsa om kärlek som slår hål på alla våra föreställningar.
Jag ska ärligt erkänna att min bild av de rätta kärleken är att den drabbar en som en stor passion och från dag ett kan man inte vara utan varandra. Så har det varit för mig i alla mina tre långa förhållanden och min bild är liksom att är det inte så det går till så är det inte heller rätt.
Men nu har jag tänkt, är det säkert att det är så här? Är det omöjligt att det skulle vara rätt man om kärleken istället växer fram?
Mina frågor har aktualiserats av att jag träffade en man och sedan det där första mötet har vi messat en del.
När jag träffade honom blev jag i och för dig attraherad, men det var inte förrän efteråt som jag började reflektera över hur han är, och jag ser ju att jag tycker om det jag ser hos honom så här långt. Någon stor passion har det inte varit, mer ett smygande och ökande intresse.
Nu vet jag på inget sätt om det blir något med denna man, men det har ändå fått mig att reflektera över att jag inte ska vara så fast i hur det ”ska” vara när kärleken slår till, utan vara mer öppen för vad livet har att ge mig, det har gett mig en tankeställare kring att det väl mycket väl skulle kunna vara då här när kärleken slår till? Eller vad säger ni?
jag säger att jag nog tänker som du, att det andra tycker och tänker mer är riktlinjer och min upplevelse är min liksom mina känslor.