Alla har vi föreställningen om den perfekta relationen. Förhållandet, partnern och kärleken som bärare av fullständig lycka. Så kan det vara – i våra sinnen!
Kärleken, inte våra önskelistor gällande den, är någonting helt annat – den överraskar, tvingar oss till nya ställningstaganden, stampar sönder det alltför snäva synfältet, öppnar upp och kastar ljus på det instängda.
Rädslor, fasthållande, cynism och en tung historia som skoningslöst mals ned av den närvarande, inkännande, lyssnande, seende och förstående personen. Hjärtat som tvingas spricka för att ta in det varma och omtänksamma.
Kärleken konfronterar oss och det vi i åratal släpat runt på. Det vi kopierat från omgivningen eller bestämt oss för: ”så skall jag aldrig ha det!”
När vi tror att vi förstått, slås fötterna undan. Vi tvingas till möte med den egna personen och det vi är så ”säkra” på. Agendor pulveriseras.
Kärleken är ingenting för den som vill ha kontrollen och kategorisera. När det känns som om vi förstått – nästa trappsteg upp mot takterrassen och den väntande stjärnhimmeln. Så länge vi är öppna för att lära lite till. Och lite till…
Flummigt? Vad är i så fall ett blått klot som hålls på plats av dragningskraften från planeter, solen och en måne? Och att vi färdas i en hastighet av 107200 km i timmen i oändligheten.
Michael Larsen – relationscoach
Vackra ord om kärlek!
Kärlek är flummigt……sitter här idag och vet varken ut eller in….träffar sedan 1 år tillbaka en jättefin kille. Jag förstår mig dock inte på honom, ibland är han så otroligt känslosam med pussar och kramar och det lyser i hans ögon när han ser på mig. Men oftast ser han mig inte, sitter hellre med mobilen och kollar på youtube-klipp eller grottar ner sig i nåt som för mig bara känns som att han ska slippa prata med mig. Sen är det läggdags och då förväntas jag vara glad och ”mys-sugen”……men det är jag INTE, känner mig bara ledsen! Vet inte om jag kräver för mycket men för att tända till behöver jag känna mig sedd och intressant, inte bara mellan lakanen. Jag tycker det är mysigt att prata om dagen, vad vi ska göra i helgen eller kommande resa osv men han orkar inte alltid prata (som han brukar säga när jag frågar).
Jag har svårt att hantera de här stora svängningarna i hans sätt att vara mot mig, försöker förstå honom och sätta mig in i varför han är så här. Eller det kanske bara är så han är men då vet jag inte hur detta ska funka för jag blir bara förvirrad?!?!
De gånger vi bråkar så blir han ofta ledsen efteråt och gråter, säger att han är rädd att förlora mig så jag är säker på hans känslor för mig men samtidigt blir jag ibland så jädra osäker…….varför kan det inte få vara lite enkelt???