Åren hade gått och hon levde som hon själv beskrev det i en ”Törnrosasömn.” Den elaka fen och förgiftade sländan var den gradvisa anpassningen till det som egentligen inte var hon. Den kvävande normaliseringen.
”Jag avlivade många drömmar och passionerade sidor av mig själv för att det skulle fungera. Han är inte det minsta elak. Tvärtom! Han förstår bara inte! Överhuvud taget inte! Jag är enbart komplicerad och en som aldrig blir nöjd. Våra känslomässiga språk är fullständigt olika. Hela hans värld kretsar kring det logiskt mätbara. Samtidigt missar han hur oerhört logiskt det som nu sker mellan oss är.”
Hon berättar vidare att hon under väldigt lång tid slog på sig själv med de där orden: ”aldrig blir nöjd. Komplicerad!”
Kameleonten kamouflerar sig mot bakgrunden för att skydda sig mot djur som ser den som ett skrovmål. Vi människor gör liknande i fel relationer – gör oss osynliga, neutrala (vilket tragiskt ord), ”lagom” lysande – allt för att inte färgerna skall blända sönder parrelationen. För mycket liv kan vara slutet.
”Jag insåg att det inte gick längre och lämnade förhållandet. Mitt hem har nu inretts med nya möbler, färger, former och nyanser. Lyssnar på min musik när jag lagar maten jag vill äta. Ser filmerna och samlar på intrycken som ger de väldoftande kryddorna. Det kommer att finnas utrymme för en man i mitt liv. Någon där jag inte behöver vistas i dvala av rädsla för att vakna upp till det förkrympta.”
Två jag och ett vi som lyfter, inspirerar och ger ljumma kärleksfläktar mot leende ansikten…
Vilka färger ser du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oj, den texten va till mig….
”Vistas i dvala och vakna upp i det förkrympta” dom orden är mitt liv…
Men hur gör man..?
Förra året just idag begravdes min mamma samtidigt som jag försökte ta mig igenom en ganska tuff skilsmässa, den våren bara försvann såg inga färger utan allt handlade bara om att ta sig igenom dagarna en dag intaget och försöka få vardagen att fungera för barnen skull. Idag ett år senare är färgerna tillbaka njuter av solen som Skinner känner mig starkare och lyckligare en jag gjort på många år. Visst jag har mina dagar som är tuffa men nu har jag någon som står vid min sida, jag trodde aldrig det skulle hända men nu finns han vid min sida och jag vid hans och vi har börjat gå på en väg där vi finns för varandra.
Färgerna är så klara och lukterna starkare även en dag som denna och jag kan börja minnas mamma som hon var när hon var frisk inte bara minnas alla år som sjuk.
Ha en fin helg och va rädda om de som står er nära..
Vilken fantastiskt träffande beskrivning. Så talande och träffsäker. Jag har också precis ”vaknat” upp ur detta och en separation är inte enkel men nödvändig i det här läget. Skönt att det är fler där ute!
Känner exakt så. Har gjort i många år…nu det senaste har jag blivit deprimerad och utbränd. Men jag kämpar på ändå i samma hjulspår. Vill ju inte splittra familjen .. Fast jag egentligen vet att det är nödvändigt.
Ja. Livet är inte enkelt. Försök att leva ett liv så som en själv vill utan en massa krångel. Men tyvärr är vi människor är ett socialt varelse och behöver varannan för att känner sig bekräftat. Ibland på vägen någonstans när en själv inte helt kristallklart i sinnet / då är möjligtvis att man också träffa en halv trasig själ.
Varken någons fel, bara misstag att man omedveten fastnade i spindelnät. Det viktigaste att kunna inse och lösa upp spindelnät med värdighet och går vidare.
En relation ska få oss att blomstra och gnistra och spraka i hela vår färgpaletts rikedom! Jag undrar varför så många av oss hittar och stannar kvar hos en partner i vars sällskap vi blir bleka och färglösa, gråa, svart-vita, eller helt genomskinliga?
Mitt svar är för att det är så vi har lärt oss att kärlek ser ut. Det är det välkända, trygga. Trots att vi kan vara oerhört kompetenta på många andra områden så när det kommer till nära relationer går vi tillbaka till vårt livs början.
Så otroligt skönt att läsa om ett förhållande där man ”bara” inte förstår varandra. Där har jag en känsla av att jag är. Men så svårt att gå….
Precis där är jag nu. Vaknat upp ur Törnrosa sömnen och känner mig helt vilsen. Hur hamnade jag här. Hur kunde det bli så här. Han är snäll och omtänksam på alla sätt o vis men vi vill helt olika och allt blir så fel. Komplicerar till det och blir aldrig nöjd i hans ögon.
Svårigheten nu ligger väl i hur tar man sig ur det? Jag har målat in mig i ett hörn…
Komplicerad och aldrig nöjd, hör du det tillräckligt många gånger så tror du att det är sant. Det som hände mig var att jag tystnade och stängde av tillslut. Anpassade mig. Svalde och gav upp. Nu har jag har lärt mig att mina känslor är viktiga, verkliga och att jag ska lyssna på mig själv. Det har varit en lång resa och än skakar det under fötterna. Lita på dig själv. Tvivla inte.