En påminnelse från tidigare: Åren hade gått och hon levde som hon själv beskrev det i en ”Törnrosasömn.” Den elaka fen och förgiftade sländan var den gradvisa anpassningen till det som egentligen inte var hon. Den kvävande normaliseringen.
”Jag avlivade många drömmar och passionerade sidor av mig själv för att det skulle fungera. Han är inte det minsta elak. Tvärtom! Han förstår bara inte! Överhuvud taget inte! Jag är enbart komplicerad och en som aldrig blir nöjd. Våra känslomässiga språk är fullständigt olika. Hela hans värld kretsar kring det logiskt mätbara. Samtidigt missar han hur oerhört logiskt det som nu sker mellan oss är.”
Hon berättar vidare att hon under väldigt lång tid slog på sig själv med de där orden: ”aldrig blir nöjd. Komplicerad!”
Kameleonten kamouflerar sig mot bakgrunden för att skydda sig mot djur som ser den som ett skrovmål. Vi människor gör liknande i fel relationer – gör oss osynliga, neutrala (vilket tragiskt ord), ”lagom” lysande – allt för att inte färgerna skall blända sönder parrelationen. För mycket liv kan vara slutet.
”Jag insåg att det inte gick längre och lämnade förhållandet. Mitt hem har nu inretts med nya möbler, färger, former och nyanser. Lyssnar på min musik när jag lagar maten jag vill äta. Ser filmerna och samlar på intrycken som ger de väldoftande kryddorna. Det kommer att finnas utrymme för en man i mitt liv. Någon där jag inte behöver vistas i dvala av rädsla för att vakna upp till det förkrympta.”
Två jag och ett vi som lyfter, inspirerar och ger ljumma kärleksfläktar mot leende ansikten…
Vilka färger ser du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag ser rosa. Jag ser fluffiga moln, böljande tyger. Jag hör kubansk musik som jag svänger höfterna till. Jag ser glitter och sol och guld. Jag hör jazz som jag glider omkring till. Jag smakar på en lite sådär kryddstark och syrlig gryta. Dricker champange.
För tänk vad livet kan förändras när man tar sig ur det förkrympta. Jag har också under lång tid slagit på mig själv med orden ”för konstig och för jobbig. Och oattraktiv därtill”. Jag har börjat ta till mig att det inte stämmer, det är bara omgivningen som inte varit rätt för mig.
Underbar beskrivning Marianne!
Skön beskrivning.
”Det är sällan fel på pusselbiten utan vi har försökt att passa in den i fel pussel”
Så sant! Och anledningen till att jag försökt passa in den i fel pussel är min egen självbild. Jag har valt relationer som bekräftat den. När jag ändrar självbild tänker jag att jag har tagit första steget till en helt annan typ av relation.
Tack
för att ni sätter ord på det jag går och känner. Det blir tillslut att man tror att man är så fel och komplicerad..som en hopplös människa..
Det är du inte Lotta, det är bara din omgivning som är fel för dig! Kram!
Oj, vad jag kände mig träffad!
Aldrig nöjd och komplicerad…. Dom orden slår jag på mig själv med var och varannan dag. Han är helt underbar egentligen perfekt för mig och älskar mig innerligt. Men något gnager i mig, jag saknar något. Men jag försöker rida ut stormen, tidigare relationer har varit destruktiva på ett eller annat sätt. Så jag undrar om det kanske så här det är att vara i en ”normal” relation.
Men jag funderar mest i det tysta då jag aldrig kommer fram till någon logisk förklaring eller lösning.
Jag borde vara överlycklig i livet jag lever idag….
Emma, någonstans kan jag känna när jag läser din text att varför gnager det när det vore vara bra?
Är det verkligen rätt då?
Kärlek ska vara lätt!
Hoppas du kommer till ett lugnt o harmoniskt läge…Att det slutar att gnaga. Att du bara kan njuta av livet o kärleken!
Kan det vara så att du går och ” väntar ” på att det ska komma något destruktivt? Att du väntar, eller gör dig redo för något, om ifall att. Ett omedvetet skydd? Vad händer isåfall om du slappnar av och tillåter dig att vara lycklig? Får du den bekräftelse du är värd och behöver?
Hoppas du finner det du söker, och var snäll och ärlig mot dig själv, och framförallt, slå inte på dig själv mer. Det är dumt. Du duger och är bra som du är.
All styrka till dig
Precis vad jag fått höra av min expartner. Missnöjd, komplicerad, egoistisk… Redan tidigt i vår relation fick jag frågor av mänskor som känner mig väl: ”Blomstrar du tillsammans med honom?” ”Är ni glada tillsammans?” Nej, det var vi inte.
Men jag valde att stanna kvar. Svaret ligger inte i att göra om den andre. Det svåra är att möta sitt eget mörker. Det som fördunklar färgerna. Möta den andra utan att projicera. Vad finns det för oförlöst smärta hos mig som gör att jag väljer en relation där jag tillåter mig själv att blekna? Varför kunde jag inte klä mig i böljande rosa, vandra med gungande höfter och uttrycka mig med en klar säker vuxen röst från mitt innersta, vid sidan om min exman?
Tänker tvärtom: Om min man hade kommit och anklagat mig i efterhand, för att jag hindrat honom att lysa i sin fulla potential, för att han förblivit en grå liten mes, skulle jag ställt upp på att felet var endast mitt? Nej, til syvende och sidst måste var och en ta ansvar för sitt eget växande och sina gränser, och för att både lyssna lyhört och uttrycka sin röst i relationen. Om jag lever med en verklig svart despot eller det bara är ett mörkt spöke jag projicerar; jag måste själv ta mig till den fysiska eller mentala plats där hela min palett kan stråla.
Du har så rätt Celeste, vi måste själva ta oss till den fysiska och mentala plats för hela vår palett kan stråla. Och inget av hur vårt liv är kan skyllas på någon annan, vi har själva ansvaret att forma det på bästa sätt.
Och jag håller med dig om att det svåra är att möta sitt eget mörker. När jag började min utvecklingsresa i ultrarapid för ett år sedan (resan i sig började jag för drygt 15 år sedan) så förstod jag inte att det var mitt mörker jag skulle komma att möta. Men det har jag gjort. Och det har inte alltid varit behagligt, minst sagt.
Men genom att möta sitt eget mörker blir det inte farligt längre. Inget blir farligt längre. Jag tror att det är genom att verkligen verkligen möta hela sitt jag som man förlöser hela sitt jag.
Jag fick tillgång till min nya egna lägenhet igår. Kändes fullkomligt fantastiskt! Här ska det strålas. Här ska färg, ljus och luft strömma i rummen. Här ska smekande toner ljuda. Här ska champange bubbla.
Det är märkligt hur det kan kännas som att livet och den personliga utvecklingen står helt stilla i perioder. Som att man sitter fast i kvicksand, fast allt man vill är att komma upp land och springa järnet dit man egentligen vill. Så har det känts för mig ganska länge. Nu helt plötsligt så känns det som att jag står på land och äntligen är fri att röra mig vart jag vill. Jag tror att det beror på att jag börjat förstå sambanden i mitt liv, och varför jag gjort som jag gjort och att jag kan välja att lämna det gamla bakom mig. Att det inte är någon jag alltid måste vara. Att jag inte alltid måste uppleva smärta i relationer. Och det är sååå skönt…bara att förstå att jag kan göra på nåt annat sätt och ge mig själv andra upplevelser. Jag har inte riktigt kommit på hur än…men det känns som att jag snart ska komma på det.
Jag ser regnbågens färger. Inte svart/ vitt.
Som en Kamelont….precis så är det!! Anpassar mig för ”fridens skull”.. Men nu har jag blivit ”jobbig” ”tjatig” och ”ett jävla gnäll”….. Jag har börjat säga ifrån i vissa avseenden….
Så idag….i ett samtal med min rektor , säger hon att hon upplever mig som en oerhörd varm genuin person. Som bemöter mina medmänniskor på ett mjukt och behagligt sätt! Oj vad hon lyfte mig!!! Har inte hört ngt positivt alls från honom så länge jag kan minnas!!
Vår son har oxå vistats mkt på sjukhus en tid, där JAG tagit största delen….jag kanske inte är så dålig!! Jag kanske kan flytta berg, tänk om jag bara vågade, men modet sviker mig varje gång…..en dag….kanske…❤️
Har alltid fått höra att jag är en glad,go människa som verkligen bryr mig om andra. Men fick aldrig höra det från min numera fd sambo. Jag fick aldrig höra ngt positivt från honom utan isåfall att jag var gnällig. Lämnade honom nu i början av året. Har inte ångrat mig en sekund!! Var inte rädd för att ta steget utan trivs du inte i situationen så gör något åt det och äg situationen, äg livet!!! Känns det inte bra så är det inte bra. Nu kan jag istället släppa in något nytt, roligt o spännande! Vill du lämna så skjut inte upp det, du har många år framför dig, se till att göra de till bra år!
Att bryta upp och gå vidare är jobbigt. Särskilt om du fått höra saker under en längre tid som inte varit upplyftande.
Isåfall kommer du bryta gamla mönster och en del invanda normer du( och även din man).
Att älska sig själv då kommer ta tiden det måste få ta tid.
Ja, du kommer säkert få em hel container med dålig samvete över dig och framförallt mot barn(-en?).
Men längre fram på vägen kan du plocka upp dem.
Vi har tyvärr bara ett liv.
– Lev det som du vill.
Ta ett ordentligt tag i din egen ratt och styr det dit du vill.
Läskigt, jajamensan, men ingen kommer att dö.
Carolina! Har tidigare läst om dig o ställt frågor du besvarat….är så grymt imponerad av dig, vi tycks befunnit/befinna oss i samma relation….Härskarmetoder, han dom styr, diskussioner som avslutas när ”han” anser det, kan va gnm att bara gå eller säga”inte ett ord till för då går jag iväg…” Jag känner mig mer harmonisk när han är iväg….längtar inte efter honom, vare sig sexuellt eller känslomässigt, det enda vi pratar om är barnen, då uppstår det oftast inga konflikter….läser om dig o du hör MIG hoppfull!! Hållt på så här i många år… Vid bråk o argumentation vinner han alltid, han har talets gåva, han är VD och van att få som han vill…han räds inte säga upp ngn på momangen om personen inte gör ett bra jobb….själv vågar jag knappt säga ”bu” för rädsla såra vara jobbig på arbetet..,följer dig!! Kram
Är du rädd för honom?
Du skriver att han är VD?
Be honom isåfall gå till sin HR avdelning och få råd.
Ja, han kanske är van att delegera och styra men dags för honom att inse att hans delägare i bolaget Familj funderar på att ge bort sina 50%.
Anna, tack! Jag har skrivit en del i ett block jag har, speciellt när det varit jobbiga perioder i livet. Varje gång när jag läste vad jag skrivit så insåg jag att jag skrev samma sak, år efter år, mycket handlade om att han var sur och ovillig till det mesta. En dag insåg jag att ränderna aldrig kommer gå ur en zebra. Livet med honom kommer fortsätta vara likadant år efter år och jag tänkte också att jag kan lika gärna göra slut på eländet nu istället för att lägga ytterligare tråkiga år till mitt liv. Om jag gör slut idag eller om 6 månader, det spelar ingen roll, inget kommer tyvärr att ändra sig. Jag hade ju facit i mitt block;allt hade ju varit likadant i alla tidigare år trots många tappra försök till bättring. Och jag kunde då påverka att få fler bra år i mitt liv framåt än om jag hade stannat kvar i förhållandet och haft ytterligare tråkiga år. Så jag bestämde mig, nästa gång han blir sur o förbannad, ja då säger jag det!! Tog inte mer än några dagar så var det så och då sa jag det rätt ut. ”Jag vill inte ha det så här. Jag vill separera”. Och så var det sagt. Jobbigt som tusan att genomgå allt och det är inte klart än men jag ångrar mig absolut inte!! Ser framtiden som ljus och dottern har fått en gladare mamma och jag slipper hans surhet. Win-win på alla plan! Om inte annat så gör det för dina barns skull om ni har några. De är förtjänta av en mamma som mår bra! Kram
Bra Michaael! Törnrosa blandat med Kameleont – kanske har sina grunder i genetiskt arv – uppfostran – generationsfrågor – ekonomiska förutsättningar för kvinnor i det svenska samhället att leva ensam…vad är vad… allt blandas i en mix.
Vi kvinnor har lägre lön än männen i nästan alla yrken, vi jobbar mindre än männen pga av att lösa situationen med barnen..och det är inte bara de första småbarnsåren. Vi behöver stötta barnen ända tills de går ur grundskolan, för det mesta.
Vi kvinnor, även om vi yrkesarbetar 100 %, utför mer timmar av arbete i hemmet, även om mannen är expert på att tvätta bilen och klippa gräset så resulterar det i färre timmar till fritid för kvinnan.
Vi kvinnor lider oftare av både fysiska och psykiska smärtor/bekymmer tack vare våra menstruationer. Själv kunde jag inte stå på benen från det jag var 12 år till jag var 32 år den första mensens dag pga av fysiska smärtor som gick och jämföra med min andra dotters förlossning…
Vi kvinnor arbetar i de mjuka verksamheterna och tar hand om sjuka och hjälpbehövande inom vården och inom omsorgen. Ensamma i olika yrken uppfostrar vi nästa generationer inom barnomsorgen ….upp till gymnasiet (först där börjar männen dyka upp som lärare). Våra tonårsbarn har det inte lätt idag, antalet självmord ökar i hela Europa inom alla åldersspann. Men Sverige är det land där självmord för unga vuxna män, 22-25 år ökar…vad händer! Kanske beror det på att de först vid 20 års ålder får möte världen utanför skolan, och upptäcker att alla kan inte bli Zlatan med 2.5 mkr per vecka! Vilken käftsmäll av livet att kanske behöva köra vagnar i kulvertarna på ett stort sjukhus! Jag har många bekanta i min egen ålder, där de haft väldigt arbetsamt som föräldrar att ta hand om unga vuxna barn som inte mår bra, det suger även kraft ur föräldrarnas förhållande, vi tappar bort oss själva, vems är felet? Är det livsmedelsindustrin med alla tillsatser i färdiglagade drycker och mat? Jag tillhör medelklassen och alla runt mig lever sunt och bra, inga missbruk eller White trash ändå är det så här…Vi pratar om Curlingföräldrar, men varför hamnade vi där? Otrygghet i samhället? Tekniska innovationer (ex hemdatorer och internet) som leder till ensamhet. Mängders av dejtingsidor…men fler ensamlevande än aldrig som förr!! Färdiglagad mat…men inte tid för att sitta ned och äta i lugn och ro…
Vi blir Kameleonter för att kunna passa in i vardagssnurren och när vi börjar vilja förändra vår tryckande livssituation, när vi börjar vilja göra något annat än serva, hjälpa och vårda, när vi vill utvecklas eller vill få mer fritid, eller för att vi helt enkelt har kroppar som säger till att Nu får det vara nog! Annars får man en hjärtinfarkt! —-då vi vill dra oss ur kvicksanden ja då får vi ofta höra att vi är tjatiga, bitchiga och gnälliga.
Eller så får vi en man som snabbt i ren panik kring våra livsfunderingar om livet är värt allt slit? Slänger sig in i en ny famn, för att gardera sin egen intima trygghet. En man som inte förstår att vi är helt slut och därav börjar få lite djupare (bredare) funderingar. Vill vi få samma utslitna kroppar som våra mödrar, vill vi bara leva för våra barn! Ja, kanske det hade varit helt underbart att få göra det, men det går inte i dagens samhälle. Vi kan inte hjälpa både mor och farföräldrar, stötta svärföräldrar, barn och barn utan att själva få bli sedda för den vi är.
Ännu har jag inte nämnt hur media påverkar en enorm stress hos oss kvinnor, med allt ifrån TVserier, tidningar och reklam över hur ideal kvinnan ska se ut. Förutom att vårdande ska vi även vara jävligt vältränade och utge ett friskt uttyck… Även om du säger att du inte bryr dig om det, så tar vi varken vi vill eller inte in intryck via våra sinnen som påverkar oss.
Vi alla utsätts idag för mer intryck på en dag än en stenåldersmänniska gjorde under sin livstid.
Jag har riktat mig till kvinnor i detta inlägg, naturligtvis har männen sina bekymmer.
Det är så mycket externa faktorer som påverkar partnerna i ett förhållande så det kanske inte är så konstigt att vi tappar den känslan vi en gång hade då vi föll för varandra. VI stressas av externa faktorer som leder till hårda ord som dödar förhållandet och kanske båda partnerna blir kameleonter mot varandra…förödande…
…har ni tid så lägg er på en äng en sen kväll….och titta på stjärnorna, håll era händer…och säga 30 ord om varandra som handlar om hur bra den andre är på olika sätt, eller andra positiva ord om varandra.
Åh, vad vi alla kämpar på! Kram
Jag kan ju inte tala för alla män men visst, du har rätt.
Kvinnor ligger efter i lön, tar generellt mer ansvar hemma än vi män.
Under mitt 24 åriga förhållande delade vi dock rätt lika på det mesta.
Vi hade kanske ”turen” att tjäna lika mycket och då blev det lättare kan jag tänka mig.
Har på nära håll sett, helt vanliga och i mina ögon, rätt kloka människor leva som på 30-40 talet.
Ett förhållande sprack och då var det kvinnan som absolut kom mest i kläm.
Att plötsligt gå ut på arbetsmarknaden efter ha varit hemma i 10 år är inte helt lätt.
Nu, fem sex år senare har hon landat bra.
Förstår att ämnet är känsligt och bara för att göra det ännu känsligare;
Hörde en historia om två som sökte samma jobb;
Kvinnan var betydligt bättre på engelska än mannen men när hon fick frågan om hennes språkkunskaper i engelska så svarade hon att de var okej, mannen tyckte han talade flytande.
Med det sagt, vi män framhäver oss helt utan skrupler medan de flesta kvinnors självförtroende är lägre men otroligt mycket mer självinsikt än de flesta män någonsin kommer få.
Vi kanske borde byta lite med varandra?
Stå på er, allihop, oavsett kön.
Jösses. Blir ju bara trött av att läsa dina tankar. Vilken energi uttömning det måste va för dig att gå och fundera på allt det där. Lägg den tiden istället på att hitta din väg å inte försöka rädda världen eller att allt är bortom dig själv som är orsaken. Blir så trött på tjatet om kvinnan jämt som dra det stora lasset. Skit prat. Finns det respekt mellan ett par hjälper man åt.
Lasse o Marianne!svarar på din fråga här: Jag är inte rädd, men har stor respekt för honom. Han är en människa med stor pondus och drar sig inte för att va obekväm för att få som han vill…men när han gapar skriker höjer rösten o sätter ögonen i mig, då är jag inte alltid kaxig.
Marianne , jag känner så igen mig i din beskrivning att alltid vara den sim försöker ställa saker o ting till rätta om det blivit tjafs o bråk… Har skrivit många o långa sms för få honom förstå, i försök att nå honom. Aldrig att han säger förlåt! Han vänder alltid på det o menar att jag ska begrunda mitt egna beteende…så man kommer liksom 1 steg fram o 1 steg bak. Även testat skriva brev….Kram på er
Jag kan inte veta hur någon annan ska göra, ska du stanna eller gå vet bara du.
Men; nu har jag facit på hur min exman har tänkt alla år. Vi kom i bråk häromkvällen. Han sa nedsättande saker och störtade iväg i ilska. Som han brukar.
För första gången under åren med honom började jag varken gråta eller försökte ta kontakt för att lappa och laga. Jag betedde mig istället som om inget hänt.
Vilket ledde till att han, liksom vanligt, betedde sig som inget hänt. Och nästa gång vi sågs var allt ”som vanligt”.
Och jag tänker; ja, i hans värld har inget hänt. Och det är därför han varit så trött på mig alla år för att ha ”ältat” så mycket. Och jag tänker; det är fullkomligt galet, hade jag sagt det han gjorde hade jag verkligen velat kolla upp hur vår relation är nu.
Men, i hans värld finns inget att kolla upp. Jag tror att bråk och kärlek berör honom lika lite. För han har ingen länk till sitt djup.
Och jag är innerligt tacksam att jag inte lever med honom längre.
❤️
Anna,
Han kände nog rädsla.
Själv så är jag orolig för vår dotter.
Tufft att dels vara i tonåren och en separation med vad allt det innebär är livet inte så kul.
Tränar en hel del, duktig i skolan, men har den senaste tiden gått ner i vikt.
Svårt att nå henne men lyckas ibland.
Äter mycket när hon bor varannan vecka men har börjat experimentera med vegansk och vegetarisk kost..
Fick veta i veckan att hon ska till läkaren imorgon bitti.
Växt 6,5 cm på ett år men gått ner 2,5 kg.
Hon säger själv att hon ska gå upp ett kilo i veckan men är orolig, känner mig som en riktigt dålig förälder.
Jag och exet kan prata med varandra så vi får stötta varandra i det här och hoppas på att det inte blir värre.
Risk för blame-game då jag alltid haft en mer liberal inställning till att låta henne äta när hon vill och vad hon vill än hennes mamma.
Så; varmaste kramarna, och fundera ordentligt över vad du egentligen vill lägga ditt liv på!
Kom att tänka på en sak 🙂
Under en hetsig diskussion på jobbet;
– varför är du så arg?
– jag är inte arg? Jag är engagerad!
Kan ju vara så att när vi är på väg upp på barrikaderna så slår reptilhjärnan till och då höjs tonläget.
Svårt det där att prata med varandra än att vinna debatten…
Tack Marianne!! Precis så, när det varit bråk tjafs etc o jag försöker lappa o laga och han bara går iväg eller säger ngt dumt till mig…när han sen kommer tillbaka är allt som vanligt!! Som om inget hänt!! .på det viset blir aldrig ngt uppklarat!! Försöker jag då igen att ta upp varför han gjorde eker sa SI eller så, blir han bara förbanad på nytt. Men för MIG sitter ju taggen kvar!!!! Men ibland nu sätter sig inga taggar, kan det va för jag inte orkar ta emot mer? Kram
Känner igen mig. Jag orkade inte ta upp diskussioner till slut. Antingen svarade han inte, eller så hade jag fel, alltid. Att gå runt och inte kunna/våga säga vad man tycker/ känner bryter bara ner ens värde. Det leder ändå ingenstans. Det jag säger betyder ingen ting ändå.
Så fort jag tog upp något, så kontrade han alltid med – men du då, du gör si eller så. Så man lärde sig att tar jag upp det här som kommer jag få något tillbaka.
Styrkekram till dig
Hej Anna och LA! Vi delar erfarenheter minst sagt. För jo, nog är det hur det än är alltid mitt fel, i min exmans ögon.
Jag vet inte det där med taggarna, mer än att jag känner att jag skiter allt mer i vad han tycker om mig. Han är inte längre någon auktoritet i mitt liv, och jag är så innerligt tacksam för det.
Ibland undrar jag om min exman ställer till med bråk för att få ett tillfälle att få ut alla de känslor han bara lagrar och inte vet hur han ska få ut på ett mer konstruktivt sätt.
Lasse, du verkar vara en klok man, som förstår snedvridningen i samhället och med okunskap uppför man sig ofta aggressivt i en kommunicering.
Det är inte lätt när våra döttrar kommer in i tonårstiden…de bombaderas av kroppsideal och det är ju inte med våra kroppar vi får en härlig partner att ha vid vår sida utan med hur vi fungerar tillsammans. Det är så viktigt för våra unga vuxna, även männen, att vi som är äldre tryggt och lugnt hela tiden säger att de duger precis som de är och att det mesta kommer att kännas bättre när hormonerna börjat lugna ned sig i kroppen. Många unga män börjar idag också känna av hur det är att bli kroppsfixerad, de börjar allt mer och mer förändra sitt utseende för att passa in i ett ideal…!? Ändå, återigen räcker det att kroppen är frisk och hälsosam, utseendet spelar ingen roll!
Den mest attraktiva människan är den som är trygg i sig själv och som vet sin egen värdighet, har pondus och inte skriker efter bekräftelse.
Men det tar på föräldrarnas krafter att finnas vid sina barn då de ska igenom tonårstiden så det är bra att du och din före detta kan prata. Mitt råd är att hitta på saker med dottern, ex, dykkurser, fjällvandra etc. så att hon lär sig att världen består så mycket mer än bara smink, kompisar och träning.
Ja, det är något att diskutera att så många ”väljer” att leva som på 30-40-talet och att kvinnan då inte ”ser” hur hon kommer att drabbas…vad är grunden till detta idag i vårt moderna samhälle? Kanske valet inte är så fritt, om ex ett av barnen inte år så friskt, vem ska vara hemma med barnen då. Jag tror att man som både man och kvinna ömmar mycket för sina barn och vill kanske inte av olika anledningar att de ska börja på dagis för tidigt, eller att de ska behöva ha längre tid på dagis än vad föräldrarna har på sitt arbete! Jag vet att många föräldrar inte tycker att det är värdigt sina egna barn att lämna dem på dagis kl 07 och hämta dem 1730! De lider över att deras små ska behöva leva i både stoj och oväsen dagarna långa. Och då blir det oftast kvinnan som väljer att gå ned i tjänst för att mannen i hans yrke tjänar mer än kvinnan, för att lösa familjens gemensamma ekonomiska situation!
Redan där börjar ett kämpande för föräldrarna vilket kan göra det lätt att glömma bort att bekräfta varandra. Och jag som själv jobbat inom vården, där man måste trösta äldre i deras dödsångest, med mycket kramar och klappar på kinden, för att sedan komma hem och trösta småbarn – skolbarn för att trösta dem med sina perioder i livet då de växer och får olika, ibland betungande insikter om vad livet innebär, sedan ska man dessutom vara attraktiv för sin man! Det är klart att när man arbetar i mjuka verksamheter så tar den så viktiga orkan att kunna bekräfta sin man till slut, slut!
Det är inte männens fel att samhället är som det är!!
Det tar många år att förändra ett samhälle och det är i allra högsta grad kvinnorna själva som måste protestera för att få en mer jämlika vardag. Men det är inte lätt att framhäva sin åsikt i underläge, där många kvinnor kämpar för att få sin vardag att gå ihop.
Men skulle ex. alla undersköterskor/barnskötare/förskolelärare eller lärare gå ut i strejk,vilket vi enligt lag inte får, så hade det blivit mer än kaos i samhället! För vilka skulle ta hand om alla männens mor och farföräldrar, männens anhöriga som är sjuka eller männens alla barn.
Hade vi bara fått en likvärdig lön som männen, så hade många problem i samhället försvunnit. Vi måste skapa en rättvisa där lönen inte får påverkas av vilket kön man är.
Det är som du säger Lasse, kvinnor har stor självinsikt, och kanske självförtroende också, men är så inpräntade av hur samhället styrs att vi inte förstår det själva…
Det viktiga är att man som man i ett förhållande förstår denna situationen. Ett steg i rätt riktning, som kan skapa en snabbare förändring i samhället, är att männen tar ansvaret och i hemmet ger kvinnan samma ekonomiska förutsättningar som han själv.
Så, är det kvinnan som måste hämta barnen på dagis tidigare, för att man inte står ut med tanken att barnen ska vara på dagis längre än man själv arbetar, så ska kvinnan kompenseras. Hon måste börja med pensionssparande som kompensation för att hon är är mer frånvarande från arbetet av mannens inkomst. Tänk vilken bekräftelse för kvinnan i förhållandet att hennes man ser denna skillnad och är beredd på att ”offra” en del av sin inkomst till sin kvinna. Att inte männen har förstått detta tidigare är ju inte så konstigt då problemen uppdagats på 90-talet. Men nu när vi vet så kan vi börja förändra. Det måste bli attraktivt ur kvinnans synvinkel att man kan föra den diskussionen med sin man. Eller tvärtom om det är kvinnan som tjänar mer.
Börjar vi i hemmet kommer systemet att föras upp till samhällsnivå tillslut…
Jag tror att många skilsmässor handlar om att man blir helt slut av att uppfostra sina barn till bra samhällsmedborgare. Ibland kan jag dra lite korkade jämförelser och kanske en del av er tycker att denna är det, men tänk er ett svanpar som ruvar sina ägg, samlar föda och matar sin ungar, och sedan lär sina ungar att själva samla föda och flyga! Tänk om de samtidigt fick allt intryck från media, TV utbildningar ja name it, vi gör samma sak som människa men så fruktansvärt mycket mer och under så mycket längre tid….alla intryckt!
Trevlig helg på er alla! Och kämpa på alla ni som är nyseparerade! Ni kommer att bli starka igen, starkare och klokare när all stress lägger sig, låt det ta den tiden det tar att finna sig själv!
Peter,
Saker vi inte rår på:
– vädret
– världsekonomin
– döden
– tidens gång
– magen
– andra människors känslor
Så om Anna lägger energi på att tömma sina tankar och känslor behöver vi andra inte läsa, vi har alltid ett val.
Läser dock in i dina rader att du som jag inte känner igen oss i de negativa bilder vi män ofta visas upp på forumet.
– Vi är alla lika olika.
Tack, Lasse, fint skrivet, vi är alla lika olika, varje människa är unik! Trevlig helg på dig Lasse och alla ni andra.
Kram
Hsn vill gå. Jag hat väntat och provocerat i ca 4 år. Känner mig ledsen förstås men har förberett mig. Jag kommer att bo kvar i huset och kommer att klara det. Vill inte heller ha det så här, men 29 bra år sätter förstås sina spår. Behöver lite stöttning, väger plus och minus där minus väger över när jag ser i backspegeln. Lämnar över till min sambo att berätta för våra vuxna barn, men känner att jag lever i en lögn. Ska jag berätta när han inte verkar ha modet?
Min första tanke är: varför har du väntat i 4 år?? Och varför väntar du på att han ska berätta för era barn? Ta befälet över ditt liv. Du vill väl styra över DITT liv?? Inte vänta på att någon annan ska ta ansvar hur ditt liv ska se ut.