Till dig som lever med eller nyligen har lämnat en person med narcissistisk personlighetsstörning eller starka narcissistiska drag vill jag säga: dessa personer dras till det som glänser! Det gnistrade om dig, vilket det kanske fortfarande gör, men oavsett vad så vill n-personligheten ha en partner som är en förlängning av dras ego. Ett tillbehör; en accessoar som får honom eller henne att framstå som socialt/materiellt framgångsrik. Du är ett kap så länge det inte finns den minsta lilla repa eller felaktig tonart.
Men ingen av oss är immun mot de fina linjerna som förr eller senare visar sig! Och när tiden är inne kommer det att påpekas för dig!
Du sattes inledningsvis på piedestal och fick dela tronen med den ”felfrie perfektionisten.” Du kände dig unik och upphöjd, men snart fråntogs du den ovärderliga tiaran eller kronan på ditt huvud. Du gick från gudinnestatus/gudalik till fullständigt icke sedd. Det klassiska dramat mellan en n-person och en normalt medkännande människa utspelar sig. Du har försatts i exil av den som inte längre behöver din energi och ses därför som förbrukad.
Vem var eller är du i hans eller hennes ögon? Du var/är det emotionella blodet som energivampyren suger i sig. En narcissist är tom på insidan och fyller på utifrån med sådant som gör att de får strålkastarljuset riktat mot sig. Under dejtingstadiet var du drogen som gav det begärliga dopaminpåslaget.
Du är den som ska lyfta n-personen till ännu högre höjder genom att skänka en god avkomma – barn som blir ytterligare en förlängning deras ego.
Men det är väl ”bara att lämna”? Nej, det är inte bara att gå och rikta blicken åt ett annat håll, därför att n-personen har hela tiden sett till att göra dig emotionellt, fysiskt och ekonomiskt beroende av honom/henne. Blodet som rör sig i dina ådror är inte tillräckligt näringsrikt eftersom ditt självförtroende har stulits. Det är inte bara att gå och du som är mitt uppe i eller har varit där, vet hur det ligger till!
Men den känslomässiga syretillförseln kommer att återvända när vi slutar att söka svar på alla frågor (i alla fall svar från personen som dränerar dig), upphör med att blotta oss känslomässigt för den som inte förtjänar vår sårbarhet, och inte skickar upp den egna personen på scenen där tragedin utspelar sig.
Försök aldrig att stråla inför en narcissist och sträva aldrig efter att bevisa din duglighet. Ge inte näring åt n-personens grandiosa självbild genom att ständigt försöka nå fram. Det finns oändligt mycket bättre och vackrare platser för dig att vistas på.
Kom ihåg: när det gäller att lämna en n-person är vi som mest sårbara när vi har bestämt oss för att avsluta relationen eller nyligen har gjort så. Återvändarna är många, men jag lovar dig att det går att avsluta permanent.
Michael Larsen – relationscoach
Det är ett tag sedan separationen och någon annan som skimrade fanns redan i kulissen. Mycket yngre än jag, exotisk och med en önskan att passa upp på mannen…. Drömmen gick i uppfyllelse för mitt ex som jag kan utläsa är en n-person.
Allt byttes ut mot nytt – fästmö, hus, möbler, bil. Nu kommer han väl att leva lycklig i alla sina dagar – eller blir det som för mig?
Först hissad sedan dissad…
Jag jobbar på min läkning men jag har en bild i mina tankar av skadan efter detta förhållande och uppbrott.
En bild av ett stort, rött öppet sår med såriga, trasiga kanter.
Jag baddar det med ljummet vatten efterhand som dagarna går, försiktigt och mjukt så att det såret ska bli mindre.
Ibland går det som börjat läkas upp igen och jag får börja om…
Att sy med nål och tråd skulle gå fortare, men då skulle det som skaver bli kvar inuti mig. Så jag fortsätter badda tills mitt sår läkts och det enda som syns är ett svagt ärr på huden.
Att försöka argumentera med en narcissist är lönlöst. Om inte ens kärlek till personen var tillräcklig för dem, hur mycket skulle då ens ord betyda..?
Ju längre tid man jagar fel person, desto kortare tid får man för den rätta
Bra Essie!
Badda ditt stora sår! Tillslut läker du helt! Låt tiden gå. Du har kämpat så länge.
Vi har haft samma resa du och jag och nu, 6 år efter separationen är jag helt trygg i mig själv. Exet berör mig väldigt sällan i tankar eller känslor. Skulle tankar eller känslor dyka upp säger jag tyst till mig själv, det är över och du lever det liv du önskar nu.
Det är många faktorer som gjort att jag läkt men den viktigaste var insikten att ha absolut så lite med honom som möjligt att göra. Orsaken är att jag har så oerhört lätt för att falla in i de mönster/beteenden jag började med i vår relation.
Vi ses endast någon enstaka gg per år vid gemensamma kalas. Innan sådana tillställningar tränar jag mentalt på hur jag ska bemöta eventuellt jobbiga tankar och känslor hos mig och gur jag ska räta upp mig själv. Tryggt litar jag sedan på att jag kommer att fullfölja mina planer. XRisken är annars stor att jag blir ynklig och ensam i hans sällskap. Och det tillåter jag inte. Han har en ny som hans personlighet kan projekteras på ich de är inte mitt ansvar.
Varje gg jag lyckas stärks jag så mycket!
Allt får ta sin tid. Essie du är snart framme! Ge inte upp utan gör massor av saker som handlar om dig och hur du kan leva ett lyckligt liv.
En stor brytpunkt för mig var bör jag slutade skuldbelägga mig själv för förlorade år. Hoppas inte du gör det.
Lycka till
Anna K – tack för dina ord! Ingen kontakt underlättar men ibland hinner man inte värja sig om barnen plötsligt nämner honom eller något om deras liv hos honom. Reaktionssträckan förkortas, det märker jag och det handlar alltid om hur jag hanterar känslan. Det är mycket man får gå igenom och som man anpassar sig till. Bara för att man måste och inte har något val…
Som du skriver Michael så upptäcker jag hur viktigt det är för mig att reflektera över mitt beteende och agerande i vår relation. Jag ser en del av mitt mönster och vill verkligen förbättra delar hos mig själv.
Inte för någon annans skull utan för att känna min egen tyngd i min personlighet. Länge har jag undanhållit mitt jag och mina önskningar. Alltid beredd att möta andras behov. Ständigt en önskan att få glittra och duga inför min man.
Anna K – du har kommit så långt – var stolt över dig själv! Jag är stolt över dig <3
Essie, du är på god väg.
Allt handlar om ens egna beteenden och hur man ”väljer” att agera på ens känslor.
Det kan verka provocerande och säga hur man väljer. När man tvingas umgås med barnens förälder, exet, på kalas, efter eget uppvaknande av att man tappat sitt självförtroende under tiden tillsammans med honom. När man kämpar efter att skrapa ihop smulorna av sig själv och exet bara går vidare som om inget hänt.
Hade man inte haft gemensamma barn så hade det varit så mycket lättare.
Men om jag säger att det finns ett större syfte med relationen till exet så lita på mig att det finns det.
Genom att man har gemensamm barn och tvingas umgås emellanåt eller påtvingas information genom barnen om exet så växer man som person.
Först i början när det kändes som om han svikit mig då han redan hade en annan så kretsade alla frågor kring varför och hur kunde Han göra så mot mig! Jag fick inga svar från honom, han fanns inte i mitt liv längre, han var som om han var död fast levde ett annat liv. När sorgearbetet var över gick istället tankarna över till hur kunde jag utsätta mig själv för det livet! Skuldkänslorna gick över i skamkänslor över mina val tidigare i livet. Senare började alla frågor besvaras…när jag tittade på hur jag själv mådde när vi träffades. Jag är av den tron att vi utan att vi alltid förstår det per automatik försöker ta oss till en bättre tillvaro. Tillvaron med exet var bättre än utan honom även om det förhållandet inte var bra för mig.
En del säger maka söker maka!
Tro mig, det har varit väldigt svårt att träffa honom. I somras var första ggn då vi råkade träffas, som jag flera timmar senare långt efter sammankomsten kom på mig själv att jag inte blev fixerad vid mig själv, min övervikt och mitt utseende under tiden vi samtalade. Lyckan var fullkomlig och det kändes som om jag var fri! Fri från mina egna tankar om att jag inte duger. Allt som jag intalat mig själv om, och även tillåtit han få utrymme över, att klanka ned på mig och mina beteenden (även när jag var smal).
Tänk! Jag kunde föra ett samtal utan att varken tankar eller känslor flög iväg. Jag skulle vilka säga att jag var exakt närvarande, medvetet närvarande i den stunden vi träffades, och genom det ”bara” ta det exakta ögonblicket för vad det var! Han är där, jag står här och pratat med honom i ca fem min. När vinscher hejdå är jag fortsatt närvarande i det jag gör. Inte försen långt senare gör jag en snabb reflektion över det korta mötet, mer betydde det inte för mig! Och det första jag reflekterar över är att jag inte tillät mig klanka ned på mig själv i mötet med han.
Samtidigt går det då upp för mig hur mycket jag tillåtit det tidigare. Och då inte bara han utan jag börjar se mönster i hur jag tillåter vissa personer göra så jag talar dumt till mig själv om mig själv.
Nu, med hjälp av andning och medveten närvaro (övat i drygt ett år) så har jag kläckt koden. Jag ansvarar inte över hur andra människor är. Jag ansvarar inte över den dåliga energi vissa människor sprider omkring sig, hur nära de än står mig (mina unga vuxna barn).
Jag väljer kärlek, tvingas jag umgås en kort stund med hårdföra typer så kan jag numera, för det mesta tyst inom mig välja att inte bry mig om vad de säger, jag behöver inte bemöta dem, jag behöver inte kräva respekt, jag förstår att vissa människor aldrig kommer i kontakt med sig själva och därmed inte alltid förstår gur klantiga de kan vara, jag vill inte döma dem! De har Aina förutsättningar men jag tackar för gåvan att själv ha fått kontakt med mina känslor och hur kag kan välja att agera på dem eller inte.
Det gör att jag numera har det mycket lättare att lyssna på barmen då de vill prata om pappa , att träfffa exet och hans fru på kalas och att ta hand om mig själv och ge mig själv kärlek då livet är påfrestande, självrmpati etc.
Denna gåva hade.jag inte fått ol jag inte varit tillsammans med exet. Han gav mig det genom att jag sökte, omedvetet, personliga utmaningar under förhållandet.
Vissa säger istället så här, inte försen man lider tillräckligt mycket ser man till att göra nödvändiga förändringar.
Vissa måste lida även ett långt tag efter separationen, göra sig själv till ett offer, snacka skit om exet inför barnen mm. Allt det kommer att ge dig själv ännu mer lidande, kanske du blir somatiskt sjuk, kanske blir du utfryst på jobbet, men tillslut kommer insikten om att man måste börja förändra sina egna beteenden, agerande etc.
Det är först då man börjar leva nät man förstår hur ens egna beteenden slår tillbaka på en själv förr eller senare.
En del säger, som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda och andra kallar det för attraktionslagen eller självinsikt eller emotionell intelligens.
Verktygen för mig var att prata av mig skamkänslorna med professionell psykolog och mindfullnes/medveten närvaro. För andra kan det vara att basta eller träna. Gör det du behöver göra för att få kontakt med dig själv så du kan välja mycket godhet och kärlek i livet.
Det har gått drygt ett år sedn jag skilde mig från en narcissistisk kvinna. Hur gör man när det är tydligt att exet har ett mentalt järngrepp om barnen? De (tjej 12 och kille 16) bor varannan vecka hos mig, och då ser jag hur de slappnar av och blir ”sig själva”. Jag tänker på det varje sekund och vet inte hur jag ska kunna boosta deras självkänsla och samtidigt göra mig själv fri …
Villrådig, det är en sådan svår situation du är i. Full igenkänning!
Det finns många saker man aktivt kan göra för att reda ut sina känslor.
En sak jag gjorde var att skriva i en dagbok. I denna skrev jag dels om sådant som handlade om vad jag själv kände och sedan skrev jag upp mål över framtiden, ett var exempelvis, jag ska kunna gå på gemensamma kalas med glädje med mitt ex, hans nya, barn och släktingar utan att mina känslor löper amok i framtiden.
Andra saker jag skrev om var hur jag skulle kunna stärka mina barn. Jag skrev orden Hjälp mig att bli stark så jag kan stärka mina barn! Jag bad om hjälp i den skrivna texten. Om jag såg en problematik ex schismer vårt ena barn har med sin far, så skrev jag Hjälp ditt barn att våga stå upp för sina åsikter mot sin far, hjälp hen att kräva respekt.
Denna metoden fungerade för mig. Genom skrivandet fick jag nog någon slags distans till allt. Jag kände mig också avlastad efter jag skrivit. Jag skrev om allt som föll över mig.
Sedan gjorde jag mycket fysiska aktiviteter som stärkte mig jättemycket. Och jag har alltid kännt att jag tänker bra när jag jobbar med händerna så små byggprojekt var riktigt bra.
När skammen slog till behövde jag professionell hjälp. Och det var riktigt bra, att få rådgivning av någon utomstående.
Lycka till Villrådig