En nyförälskelse som gör att vi känner oss oövervinneliga. Många känner inledningsvis: ”Detta är vad jag alltid har väntat på!”
Medvetet eller omedvetet bär vi på mentala checklistor som vi vill att den andre ska leva upp till. Efter en tid in i relationen börjar vi upptäcka att det förekommer en del luckor. Förälskelseruset gjorde oss väldigt toleranta gentemot bristerna – som vi helt missade eller såg men som: ”Säkert kommer att lösa sig längs med vägen.”
En kvinna berättar: ”Sättet på vilket han pratade om sitt ex fick mig att höja på ögonbrynen. En arg och nedlåtande ton. Men jag var så attraherad av honom, vilket gjorde mig extremt förlåtande och förstående. Efter ett halvår stod det klart för mig att han tänkte bara på sig själv och sina behov. Jag var bara lite extrakrydda att visa upp för omvärlden.”
En man säger: ”Jag gick helt upp i förhållandet. Hade varit singel i flera år och var nog övertaggad. Slutade med mina egna intressen och glömde bort vänner och familj. Hela min identitet kretsade kring henne. Utan henne var jag fullständigt tom!”
Känslan av att en annan människa ska fullända våra liv kan vara förförisk! Någon som lyfter oss ur ensamheten och rakt in i en romantisk och skyddande bubbla. Vilket dopaminpåslag!
Jag ser det som en klyscha: ”Du måste älska dig själv först! Innan du kan ha ett förhållande.” Hur många av oss skulle i så fall vara mogna för en relation? Att känna självempati, respektera sig själv och tycka om sina vanor är någonting annat. Det är en grund som vi alla behöver hitta, om vi inte ska drivas av rädsla för övergivenhet i tvåsamheten.
Att ha en relation där vi är beroende av en emotionell dialysapparat eller konstjord andning från partnern, för att kunna känna oss hela, är förödande för självförtroendet och visamheten. En kronisk oro som ständigt gnager: ”Tänk om jag inte räcker till?! Är jag tillräckligt attraktiv, smart och älskvärd?” Vi gör oss extremt anpassningsbara för att inte riskera att bli lämnade.
Jag tror inte på någon superindividualism där vi är oberoende av andra människor. Vi söker mening och sammanhang i mötet med andra – det ligger i vår DNA. Det handlar om graden av bundenhet. Förmågan att verka genom den egna ryggraden.
Är det beroende eller kärlek?
Vi behöver hitta förmåga att kunna vara med oss själva utan att drabbas av panik. Ditt värde ligger inte om du har ett förhållande eller inte.
Michael Larsen – relationscoach
Så lämnar du en narcissist – webinar den 22/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Tack för påminnelsen. Det där viktiga med att först hitta självempati, självrespekt och de goda vanorna. Det är något jag verkligen vill. Samtidigt som längtan efter en kärleksrelation ofta gör mig ledsen å förtvivlad. Har lätt för att känna mig övergiven och offrig: ”Gud, varför får inte jag möta en människa att älska och leva nära?” Men nu har jag sökt hjälp hos en psykolog för att försöka bli herre över min situation, mina jobbiga tankar och känslor kring att jag är 37 år och aldrig haft en sund å trygg kärleksrelation. Jag vill må bra i mitt liv. Njuta av allt annat. Alla andra relationer. Leva på det bästa sättet för mig. Ta hand om mig själv fysiskt och psykiskt. Sluta vara rädd för att vara ensam.
ÅÅ vad jag håller med. Just det här att faktiskt vara rätt så trygg i sig själv men ändå känna sig lite halvtom och halvhel på samma gång. Om jag är helt nöjd i mitt eget sällskap och med mitt eget liv så kanske jag inte skulle ha drivkraften att vilja vara i en relation. Då är jag ju nöjd med mig själv som sällskap. Att ha en hunger eller aptit för en relation kan ju inte alltid betyda att man är ofullbordad eller ofullständig. Jag gillar verkligen ovanstående beskrivnining av Michael. Sen är allt det andra också sant. Betydelsen av att inte anpassa ihjäl sig. Men saknas viljan eller förmågan till möte från partnern så kan man ju jobba ihjäl sig på sin front utan att kunna mötas. Så en vilja till möte tror jag är förutsättningen för att få till en relation.
Jag tror som du Åsa. Att viljan till ett djupt å känslomässigt men även mentalt å fysiskt tillfredsställande möte, finns i de flesta av oss. Utmaningen ligger (iaf för mig) i att orka känna denna vilja/längtan men att klara av att inte fastna/drunkna i frustrationen det innebär att inte få till ett sånt möte. Det ligger ändå utanför min kontroll. Jag är öppen, social och äkta. Känner mig omtyckt av de flesta jag möter. Får ofta höra hur godhjärtad, rolig, söt och härlig jag är. Men det är något som gör kärleksrelationer omöjliga för mig. Uppenbarligen. Antingen känns det inte rätt för mig, eller så är mannen ointresserad av mig eller så är både intresset å känslorna besvarade…men då är mannen ifråga redan upptagen. Jag har provat det mesta. Utom en ömsesidig, sund, trygg kärleksrelation. Och min frustrationsnivå är HÖG på alla sätt och vis. Men samtidigt vill jag klara av att må bra, trots att jag inte får det jag vill ha och behöver i mitt liv. Oavsett vad det är. Jag vill å ska LEVA gott!!! Njuta av det jag faktiskt har. Och det är sååå mycket. Men ibland skymmer det här mörka molnet min sikt totalt. Då faller jag ner i en grop av jobbiga känslor. Som jag sen måste klättra upp ur. Om och om igen. Tills jag ser allt det ljusa och fina som finns omkring mig. Alla mina förutsättningar till ett jäkligt underbart liv!! Det handlar om att jag inte vill falla ner i gropen så ofta pga omständigheter jag inte kan påverka.
Åh Petra, så exakt! Skulle kunnat formulera varenda ord i det du skrivit!
Gillar verkligen dagens inlägg och diskussionen du öppnar upp för kring ordspråket ’du måste älska dig själv…’
Om jag tittar på förhållande runtomkring i min omgivning så kan jag se att den ena partnern har svårt för ’att älska sig själv’ vilket hens partner vackert stärker upp. Å så vill de ha det.
Själv tror jag det ligger djupt i våra instinkter att vi ska leva tillsammans med andra för skydd och överlevnad å då har jag tankar om att vi på något sätt bör vara olika starka i sinnet i din natur för att klara av anpassningen.
Hade alla älskat sig själva på samma sätt kanske dynamiken försvunnit.
Den där förföriska passionen där man ger dig hän eller då man önskar att någon ska komma och rädda en från sig själv i din ensamhet tror jag handlar psykisk,- emotionell, och/eller social ohälsa hos dessa individer.
Ingen är perfekt och det finns alltid någon för alla.
I oktober 2014 så lämnade jag allt för mitt livs stora kärlek. Jag flyttade från Stockholm till en mindre stad 60 mil bort. Jag lyckades ordna ett jobb där innan jag flyttade ,på samma firma som i Stockholm. Lämnade min tonåring och mina nästan vuxna barn, min älskade hund fick mitt ex ta hand om. Honom jag flyttade 60 mil för bor i ett hus och jag blev chockad då han inte ville att jag skulle flytta in till honom.. Så jag skaffade en liten lägenhet några mil från hans hus och tänkte att han bara behövde lite tid. Nu är det 2017 och han har fortfarande inga planer på att jag ska flytta in. Jag är i hans hus på helgerna och lagar mat, städar och pysslar i hans trädgård och tvättar hans kläder. Alla säger till mig att lämna honom, men jag kan inte, för jag älskar honom! Men jag förstår samtidigt att han har problem med tillit, han har blivit övergiven en gång. Men jag mår ju inte bra av att vara den som bara ger och ger. Vet bara inte varför jag håller mig kvar, kan ju själv se att han inte är seriös. Misstänker att det har ett samband med att mina föräldrar var alkoholister och att de aldrig gav mig kärlek. Men jag är ju medveten om det och har lämnat det bakom mig , förstod att de själva haft problem och därför inte kunde ge. Har haft en normal relation innan med mycket kärlek i där vi bägge gav och tog, det var flera praktiska problem som gjorde att det förhållandet tog slut. Så jag är den som ska göra min partners liv lyckligt och fulländat!