En nyförälskelse som gör att vi känner oss oövervinneliga. Många känner inledningsvis: ”Detta är vad jag alltid har väntat på!”

Medvetet eller omedvetet bär vi på mentala checklistor som vi vill att den andre ska leva upp till. Efter en tid in i relationen börjar vi upptäcka att det förekommer en del luckor. Förälskelseruset gjorde oss väldigt toleranta gentemot bristerna – som vi helt missade eller såg men som: ”Säkert kommer att lösa sig längs med vägen.”

En kvinna berättar: ”Sättet på vilket han pratade om sitt ex fick mig att höja på ögonbrynen. En arg och nedlåtande ton. Men jag var så attraherad av honom, vilket gjorde mig extremt förlåtande och förstående. Efter ett halvår stod det klart för mig att han tänkte bara på sig själv och sina behov. Jag var bara lite extrakrydda att visa upp för omvärlden.”

En man säger: ”Jag gick helt upp i förhållandet. Hade varit singel i flera år och var nog övertaggad. Slutade med mina egna intressen och glömde bort vänner och familj. Hela min identitet kretsade kring henne. Utan henne var jag fullständigt tom!”

Känslan av att en annan människa ska fullända våra liv kan vara förförisk! Någon som lyfter oss ur ensamheten och rakt in i en romantisk och skyddande bubbla. Vilket dopaminpåslag!

Jag ser det som en klyscha: ”Du måste älska dig själv först! Innan du kan ha ett förhållande.” Hur många av oss skulle i så fall vara mogna för en relation? Att känna självempati, respektera sig själv och tycka om sina vanor är någonting annat. Det är en grund som vi alla behöver hitta, om vi inte ska drivas av rädsla för övergivenhet i tvåsamheten.

Att ha en relation där vi är beroende av en emotionell dialysapparat eller konstjord andning från partnern, för att kunna känna oss hela, är förödande för självförtroendet och visamheten. En kronisk oro som ständigt gnager: ”Tänk om jag inte räcker till?! Är jag tillräckligt attraktiv, smart och älskvärd?” Vi gör oss extremt anpassningsbara för att inte riskera att bli lämnade.

Jag tror inte på någon superindividualism där vi är oberoende av andra människor. Vi söker mening och sammanhang i mötet med andra – det ligger i vår DNA. Det handlar om graden av bundenhet. Förmågan att verka genom den egna ryggraden.

Är det beroende eller kärlek?

Vi behöver hitta förmåga att kunna vara med oss själva utan att drabbas av panik. Ditt värde ligger inte om du har ett förhållande eller inte.

Michael Larsen – relationscoach

Så lämnar du en narcissist – webinar den 22/2 kl 20.00. Du är varmt välkommen!