Det gör ont att växa. Förbannat ont! Förhållanden, och särskilt då parförhållanden sätter förr eller senare sökarljuset på det ömma inom oss. Det går inte att springa undan vår egen skugga när solen står högt. Visst; vi kan sitta kvar i det svala där strålarna inte når in så att vi slipper exponeras.
Det tar enormt mycket energi att lägga skulden på andra. Och sig själv.
Vi reagerar instinktivt på partnerns beteenden… men vad i oss själva är det som triggas?
Vad är det du gör om och om igen, som du behöver börja göra annorlunda? Vilket stretchande, vridande och jonglerande på insidan tjänar inte ditt liv? Vilka anpassningar och värden tänjer du i alldeles för hög grad på?
Hur långt är du beredd att gå för att relationen skall hålla?
Vad/vem väljer du (medvetet eller omedvetet) att ha i nära inpå? Vilka automatiska rollspel hamnar du ständigt i?
Vissa personligheter lämnar för lätt, medans andra stannar för länge. Hur vi knyter an är grunden.
Kvinnan frågar mig: ”hur skall jag få tillbaka honom?”
Jag: ”få tillbaka honom!? Han saknar all respekt och genuint intresse för att du skall vara en del av hans liv. Och så undrar du… Självvärdet/respekten är det absolut dyrbaraste du har. Skall du sitta utanför hans dörr och be om att bli älskad? När du bryter detta, förändras allt. Allt!”
Mannen berättar att han slutat fly undan kvinnan vid sin sida: ”jag trodde inte det var möjligt. Att någon skulle finnas där. Förut förstörde jag mina förhållanden i förebyggande syfte.”
Det finns så mycket att lära av relationen: vad behöver förändra så att pendeln upphör med att slå tillbaka mot dig – gång på gång? Hon eller han är läraren gällande din självbild.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Känner varje ord du skriver. Tack!
Michael du du sprider levnadsvisdom från ständigt högre höjder. Och du bjuder helt fritt på detta. Jag bugar djupt för din stora medmänsklighet. Du är en starkt lysande stjärna – en verklig förebild.
Växtvärk är en del av livet och om vi har tur får vi möta de som på något sätt visar för oss själva att vi behöver förändra tänker jag. Precis som du skriver, antingen be och böna om att bli älskad eller lämna innan det börjar kännas.. Att våga se grunden till de val vi gör är så jobbigt, speciellt då det ofta hamnar på de allra tidigaste relationer vi överhuvudtaget haft i livet, och hur behåller vi en god relation till de som står oss närmast när de kanske skapat mönster hos oss själva vi inte vill ha? Också de relationerna blir ju förändrade och vill vi det?
Själv har jag aldrig bett, har vänt om och gått vid minsta lilla tecken på, som jag känt det, hot mot min självrespekt.
Med åren kan jag däremot känna att kanske är det inte nödvändigt att gå utan att faktiskt våga möta det svåra. Kanske handlar det också om hur man kan stå kvar utan att tappa sitt egenvärde i sina egna ögon.
Att växa gör visst ont men att inte göra det innebär väl att vi till slut vissnar och dör?
Tack för, som alltid, bra inlägg. Fantastiskt berikande att starta dagen med dina tankeväckande inlägg 🙂
Jag får inte upp dina inlägg varje dag. Igår så visades bara de gamla inläggen, för att sedan idag få upp två? Brukar gå in 2 ggr/dag och titta om du skrivit något nytt. Såg idag att flera hade kommenterat vid 13-tiden på gårdagens inlägg, medans jag var in på eftermiddagen och då såg jag inte gårdagens inlägg :-/
Är det fler som har lagt märke till det?
Samma här. Inlägget kan komma sent samma dag eller dagen efter. Då ser man flera som kommenterat flera timmar innan.
201287
Detta känner jag allt för väl igen. Det gör ont att läsa.
Jag var en av de där som stannade alltför länge. Och skilsmässan vände upp och ner på allt. Den innebar starten för mig på att acceptera mig själv precis som jag är och där jag är. Inte för att det kom precis direkt, utan jag har fått jobba för det. I början lade jag skulden på mig, sedan på honom.
I måndags skickade jag in fullföljnad på skilsmässan och nu kan jag faktiskt se att jag har kommit en bra bit på väg från det destruktiva relationsmönster som jag hållit så hårt fast vid. Jag har under det strax över året som gått träffat en del män, och har kunnat ha en relation om jag bara hade sagt ja. Och jag som aldrig i mitt liv tidigare sagt nej är så stolt över mig själv att jag lyckats se att dessa män inte varit rätt, och därtill vågat säga nej. Trots att ensamheten både är tung och ångestfylld ibland.
Men så man växer av att våga se sina mönster och våga konfrontera dem. Våga fundera kring om det verkligen är så här man vill leva. Idag känner jag mig inte längre ensam sådär överlag, utan känner mer att jag unnar mig att vara singel. Jag unnar mig tiden att hitta lugn och styrka i mig själv, att kunna träffa vem jag vill och göra vad jag vill. Det är till och med så att jag tänker ”jag vill ha en singelsommar till i alla fall, sedan jag kan börja leta mer på allvar”.
Det är makalöst hur livet kan förändras. För två år sedan hade jag ingen susning om att jag idag skulle sitta i min egen soffa i min egen lägenhet, med mitt barn sovandes däruppe, snart även formellt skild och faktiskt många stunder lycklig. Och med det perspektivet – tänk var jag är om två år!
Visst är det skönt stt vara singel Marianne. Att inte behöva be om lov för att ta det lugnt en dag.
Lika mycket som jag känner att jag börjar hitta mig själv känner jag för att vara singel och vara i ett förhållande.
Jag ser på mitt ex hur dåligt hon mår. Jag förstår inte hur hon orkar vara i ett förhållande direkt efter vår separation när hon knappt orkar med vardagen. Tänk dig ena dagen vara tillsammans med mig och andra dagen anpassa sig efter en ny. Jag tycker det är starkt gjort. Riktigt starkt, men kanske därför hon inte mår bra heller. Det blir för mycket för henne. Idag har jag en sån där tänkardag där allt det gamla kommer upp. Tyvärr är det bara de goda minnena som träder fram, vilket gör det lite tyngre.
Jag behövde den här separationen för att hitta mig själv, och jag behöver alla motgångar som gör mig starkare. En kompis sa till mig i veckan. Oj vad mycket du gör som du inte vill göra. Bara under detta året har jag ställts för både kroppsliga och psykiska utmaningar i överdos. Mer än någon ska behöva utsättas för under 10 år. Jag var så nere att jag inte ens visste om jag ville fortsätta leva för ett år sedan och nu känner jag att jag vill leva mer mer mer. Livet är för jä..a tufft och jag vill inte missa en dag!
Så skönt att höra att du nu vill leva mer och mer och mer. Och med det du tar dig igenom kommer du att bli stark på det där inifrån- och utsättet som gör att ditt liv kommer att bli så mycket rikare, oavsett vart det tar dig.
När det gäller ditt ex, och andra som går in i förhållanden innan de är klara med det gamla, så tänker jag istället att de är svaga. Jag kan klart säga att det ibland har lockat att tacka ja till en relation bara för att slippa tänka, bearbeta och gå igenom. Visst skulle det vara tufft att behöva anpassa sig till en ny person direkt, men tufft på ett helt annat sätt. Det skulle å andra sidan göra att jag slapp tänka alla tankar kring mig själv, min plats i världen, min relation till andra etc etc. Allt detta kunde jag maskera med en relation och istället lägga allt mitt fokus på honom och relationen.
Jag tycker snarare att det är vi som inte gör så här som är de starka. Som står ut med ovissheten, tankarna, rädslorna, ångesten. Som står ut och tar oss igenom för att komma ut på andra sidan som helare människor. Det är styrka för mig.
Asså ikväll har jag insett nåt jävulskt tragiskt och helt galet på samma gång! Som gör mig både arg å ledsen! Seriöst…jag är 36 år och har ALDRIG i hela mitt liv blivit utbjuden på en riktig dejt av en man. SERIÖÖÖST!!! Är det verkligen sant? Jaa, det ÄR ju det! Och om jag blivit det nån gång, så var det typ på stenåldern i ett tidigare liv. Och jag kan verkligen inte förstå att jag inte träffat en enda man i detta liv som tyckt att jag varit tillräckligt intressant och värdefull för att vilja göra detta för mig. Däremot har jag ju träffat på väldigt många män som velat ha sex med mig. Men inget mer. En del har varit väldigt tydliga med vad de vill, andra har jag räknat ut det med lite för sent tyvärr. Jag föredrar ändå de som gett mig mer raka besked i förskott. Dom har jag ju kunnat sålla bort rätt snabbt ändå. Men till syvende å sist är jag bara besviken…va fasen…var finns de riktigt fina och omtänksamma männen som vill GE????????
Det låter galet… Klart de finns där ute. Jag har märkt att de enda kvinnorna som velat ha mig har det varit något konstigt med. ALLA har antingen varit i stort behov av närhet eller så har de velat ha någon som berättar för dem hur grymma de är hela tiden, så att deras självbild ska bli starkare istället för att bekräfta sig själva. Varför får jag ingen som bara är och vill vara med mig bara för att hon vill och inte för att hon behöver???!!! Alla de kvinnor som jag tycker ser starka ut känns omöjliga att få. Det är ju liksom inte de som hör av sig!
Jag känner samma som du Petra35, fast lite olika…
Det är ju jätteintressant Johan…har du någon gång provat bjuda ut en kvinna som ser trygg och stark ut? Det kanske är lösningen på dilemmat för oss alla? 😀
Jag har inga svar åt någon annan, men jag har också varit i den sitsen, och är till stora delar fortfarande, att de män som vill ha mig är i överdrivet stort behov av närhet eller behöver någon som bara bekräftar dem hela tiden.
Mitt svar på mitt eget dilemma är att det handlar om mig. Att jag drar till mig den här typen av män för att det är så jag ser på mig själv. Männen speglar det jag sänder ut. Jag tänker att jag behöver jobba på att bli trygg och stark i mig själv, bara jag utan en partner, för att så småningom inte själv ha ett överdrivet behov av närhet eller behöva någon som bekräftar mig. Och då tänker jag också att jag kommer att attrahera andra typer av män.
Hej Marianne! Jag känner bara att jag är less på att tänka att det beror på saker som ligger hos mig. Självrannsakan har jag ägnat mig åt i hela mitt liv. Och det kommer jag alltid att fortsätta med. Men just igår kände jag bara, nä…nog är det väl ändå för dåligt att män inte ser mig och visar mig den uppskattning jag faktiskt förtjänar. Sen vet jag att det finns många män som inte intresserar eller attraherar mig heller, män som såklart förtjänar uppskattningen från en kärleksfull och givmild kvinna. Så jag vet att det är fler singlar därute som inte får möta kärleken de förtjänar så väl. ❤️
Hej Petra! Jo, och jag menar ju inte att mitt svar är ett svar åt alla. Vi är alla på olika ställen, även om vi alla som skriver här ägnar oss åt självrannsakan säkert i princip varje dag.
Självklart förstår jag att det suger att aldrig blivit utbjuden på det du kategoriserar som en riktig dejt. Går man på mitt spår så tänker jag att du är på helt rätt väg med den utbildning du har hoppat på. Det känns som att du verkligen har börjat se dig själv och visa dig själv den uppskattning du faktiskt förtjänar. Och jag tänker att det kommer att leda till det du vill.
Så när jag menar att det beror på saker som ligger hos en själv menar jag inte alls att man gör något ”fel”. Mer att man kanske uppskattar sig själv för lite. Någonstans tror jag ändå att när jag blir trygg med mig så kommer jag att träffa andra män, och när du nu ger dig själv uppskattning genom att följa din dröm så kommer du att springa på mannen som ger dig det du drömmer och förtjänar.
Varm kram!
Klart de/han finns Petra! Du är en så fin och underbar människa, kan på riktigt inte förstå att det varit så svårt för de män du träffat att förstå det! Klart du kommer träffa den du vill och som vill ha dig, på rätt sätt…. Du är så värd att få allt det.
Kram till dig
Tack Anna! Jo , jag tycker oxå att jag är värd det. Och jag känner mig faktiskt trygg med att det inte handlar om att jag inte är tillräckligt fin, trevlig, snäll, omtänksam mm. Jag är mycket av det. Tack för att du oxå bekräftar mig i min självbild. Men uppenbarligen är jag ändå inte tillräckligt attraktiv i männens ögon. Eller så har jag inte träffat någon man som är tillräckligt känslig och samtidigt trygg. Det krävs ju mod att bjuda ut någon på en riktig dejt, och en vilja att få någon att känna sig speciell och värdefull. Det känns som att det bara är äldre män som vet hur man gör…
Tackar ödmjukast Michael för allt du delar med dig.
Ja den här reflektionen gör ont! Vad är det jag behöver göra annorlunda?
Jag är den som nästan alltid är beredd att stå tillbaka. Som gör uppoffringar för att göra det smidigt för andra. Som alltid är beredd att förstå och acceptera ursäkter. Som vill uppmuntra och blir lycklig av att kunna ge. Men som ändå trott att jag på något sätt skulle få tillbaka det jag gav.
Istället förlorade jag konturerna och blev ointressant.
När min sambo träffade en annan, trodde/hoppades han, att jag skulle bli glad för hans skull!!! För att han fick lyckan att uppleva denna himlastormande förälskelse. Vad säger det om mönstret i vår relation? Ett mönster som jag varit delaktig i att bygga upp.
Ja Manna man kan undra vad man ska göra för att vara intressant? Jag är också beredd att lösa saker smidigt, är förstående, uppmuntrande och flexibel. Är den som ger bekräftelse och kärlek till många runt mig och som ser till att roliga händelser blir osv.
Vet att man inte ska förvänta sig något tillbaka men varför kan inte andra ge mig det jag ger dem? Jag skulle bli så glad.
Kan känna som Petra, att det var väldigt länge sedan jag blev utbjuden på dejt, men tog mod till mig i somras och bjöd ut en killkompis som jag fann intressant och innan fanns det intresse från hans sida, men det var tydligen helt fel move. Vi hade en jättetrevlig kväll men sen tog han inga initaitiv alls, så det är ett avslutat kapitel. Så det är inte lätt att förstå hur man ska vara som kvinna, Johan.
Just när du bjöd ut honom gjorde du rätt!. Att han valde att inte fortsätta var troligtvis pga att han ville inte mer. Kanske inte fick den rätta känslan. Så Fel move var det INTE!
I mitt tycke så ska man som kvinna inte gråta över sina krämpor hela tiden. Känslor däremot är en helt annan sak. Det ska man visa. De kvinnor jag träffat på senaste har tyvärr inte attraherat mig, vilket är en viktig start. Viktigt är att man är glad, positiv, och omtänksam, givmild och inte drömmer iväg utan lever i verkligheten. Smarta kvinnor är attraktivt. Jjag är nog lite gammalmodig, men jag attraheras av att kvinnor är kvinnliga. Kvinnor som gör kvinnliga saker…
Jag var nog beredd att gå hur långt som helst för att få förhållande att hålla! I 25 år var min roll att stå stadig i alla lägen och att inte ifrågasätta eller att vara svag och jag tror att jag fortfarande hade varit kvar om inte han hade lämnat mig. Och när han gick gjorde jag allt för att få honom tillbaka vilket han utnyttjade på alla sätt, detta pågick i 7 månader tills jag började förstå att jag gjorde mig själv illa och då bröt all kontakt med honom. Jag är nog ett prakt exempel hur det kan gå om man tappar bort sig själv i ett förhållande.