Vem har inte gjort sig illa på kärleken? Vem har inte sagt: ”det här tänker jag inte gå igenom fler gånger. Aldrig mer!”
Vi beslutar oss, medvetet eller omedvetet för att vara väldigt försiktiga. Hjärtat behöver skyddas. Vem orkar en sådan tur igen? Sömnlösa nätter och en kaotisk inre värld.
Låt mig för ett ögonblick ta kärleken i försvar – den har aldrig utsatt någon för lidanden. Dina tårar kommer inte från den. Det var människors kyla, ovilja, ointresse, trasighet, otrygghet m.m. som delade ut stinget. Taggen sitter kanske kvar, men behöver den vara där för evigt?
En boxare utan garden uppe kommer inte att vara på benen i många sekunder. ”Livets hårda skola” gör oss försiktiga, avvaktande och misstänksamma. Rädslan har minst femtio nyanser av gråsvart och murar reser sig. ”Aldrig mer!” Men vi är inga boxare. I alla fall inte utanför arenan.
Det krävs mod för att se med nya ögon. Varje dag. Det finns människor som vill väl. Inte bara för sin egen skull, utan för DIN. Vet att kraschade relationer i omgivningen kan smitta av sig på tilliten om att det är möjligt. Men även det behöver vi utmana.
Jag brukar snegla på de äldre paren som fixat det över tid. Som fortfarande har glöden i ögonen då de ser partnern. Det smittar också.
Om du för någon minut tillät dig själv att vara lite ”naiv”, vad skulle du se då?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag vill våga älska och lita på en man igen. Vet att det finns många bra, utan alla dom sjuka sidor som mitt ex hade…fast han var ju ”mitt livs kärlek”..trodde jag iaf..
Det är just det där att ”ge sig hän” som är svårt när man blivit så djupt själsligt sårad. Hur ska man våga?? Har tyvärr blivit alltför ltäsen…med det menar jag att jag analysersr minsta lilla. Ingen får en chans ens.. :'(
Det är kanske för tidigt inpå GJ, att känna tryggheten till någon.
Jag skulle se en relation där närvaron i stunden fanns. Där omtanken om hur vi mår tillsammans var något som båda tyckte var viktig. Där lösenord till mejlkonton eller telefon inte var en hemlighet men där också förtroendet, tilliten till varandra var så självklart att tanken att gå in på ” varandras” konton för att kontrollera inte ens behövdes. Där blickar möttes och ord inte behövde uttalas utan samförståendet bara fanns där. Där kommunikation var en självklarhet och där man kunde lyfta vilken fråga eller fundering som helst och känna att det här tar vi tag i, det här löser vi, för det är vi som skapar den här relationen tillsammans och vi jobbar på den tillsammans. Där kärlek och omfamningar och beröring var en självklarhet för att man ville det och kände att inget annat var viktigare, att här är jag, här är vi, tillsammans.
Fin beskrivning av en relation Maria. Jag jobbar och funderar mycket på att våga lita på en man igen, jag vet att det finns många fina,ärliga män därute men det handlar om MIG. Hur jag ska kunna våga släppa in någon, hur snabbt och hur mycket…. Vill inte riskera att öppna mig för mycket och återigen få se en ryggtavla gå iväg….. Samtidigt som jag tror att man måste våga öppna upp för att det ska kunna bli en kärleksrelation och inte en vänskapsrelation. Längtar, väntar, hoppas…
Jag kan känna igen försiktigheten du beskriver Therese. Finns inga enkla lösningar när det kommer till tillit. Värme till dig.
Väldigt fint skrivet Maria:-) Och sant!
Det där låter som en helt perfekt relation Maria. Kravlöst men med stor tillit, respekt och förståelse för varandra. En sån relation som alla borde gå leva i.. Allt i samförstånd!! ♡
GJ och Therese, tack för fina ord. Jag tror att det kanske handlar om att hitta sig själv, det bästa av mig, mitt perfektaste jag, om man kan säga så utan att mena att det finns perfekta människor. Istället för att lägga tiden på att hitta den bästa mannen/kvinnan. Jag arbetar varje dag med min självkänsla, att återupprätta min bild av mig själv och tycka om det jag ser. Där ligger mitt fokus och jag vill tro att när jag når mitt mål så kommer resten automatiskt. Att skapa sig en stark självbild, att trivas med sig själv i sitt eget sällskap tror jag är en bra början. Det är långt ifrån enkelt men jag har insett att ingen annan kan göra mig lycklig utan det måste komma innifrån och jag måste börja med mig själv. Att lägga sin egen lycka i någon annans händer- utan dig är jag ingenting, är nog väldigt vanligt men hur ska en annan människa göra en lycklig om man inte ens kan göra det själv? Är du inte värd mer än att du lägger hela din livskvalitet i en annan människas famn. Det har tagit mig lång tid att inse det och ibland faller jag tillbaka när ensamheten tar ett struptag på mig – Bara jag träffar någon så blir jag hel… Vilket ansvar att ge någon annan. Däremot tror jag på kärlekens kraft när den är bra, på riktigt, att vi kan vara lyckligare med någon för att det är härligt att dela livet, erfarenheter, upplevelser , glädje med en annan
Maria! Du beskriver allt så fint!
Sätter ord på det som tänks..
Ord på hopp och ord på tvivel..
Tänk vad ord kan göra för oss!
Tack Maria!
❤️
Maria, du skriver precis det jag själv tänkte skriva! Samma formuleringar samma plats i livet! Trots att jag inte är riktigt redo har jag träffat en fantastisk man som hjälper mig genom min resa. Inte genom att göra allt lätt, jag måste fortfarande gå igenom mina läxor. Inse att jag är den som gör mig själv lycklig. Det är inget som någon annan skall göra. Men oj så lätt att låta en man sköta det. Men de kan ju inte lyckas!! Ingen kan göra dig lycklig, ingen får heller chansen. En olycklig människa har så mycket skydd att den ändå inte släpper in någon som kan såra. Det blir ett spel som ingen vinner! I mitt spel vet jag inte hur det kommer sluta. Men jag vet att det har varit en fantastisk tid som jag SKA se tillbaks på med glädje. Vad som än händer i framtiden kan det inte göra det goda och vackra ogjort. Även fastän det känns så! Om han lämnar mig så är försvinner allt. Men det gör det inte!! Det finns kvar och bara jag själv kan göra det till något sorgligt eller ont. Det jag har fått kan ingen ta tillbaks. Ingen vill ta det tillbaks. Bara min egen fantasi kan lura mig till att tro det!! Egot är starkt och har en fantastisk förmåga att bryta ner självkänslan. Något att jobba på…
Tack för din öppna kommentar Caijsa. ”En olycklig människa har så mycket skydd” – så är det! Ser en kämpaglöd i dina rader.
Sååå kloka ord. Men också så svårt. Separation, skilsmässa och ny kärlek – men mina personliga murar är kvar tills jag själv river dom. Tack för en riktigt fin blogg – men precis så många ord som behövs för att komma vidare och förstå att förändringen ligger hos mig själv – och att jag inte kan göra andra personers rivningsarbete
Tack för att du delar med dig Eva. Fina uppmuntrande ord också:-)
Puh… Önskar mig verkligen en relation utan murar! Men ryggsäcken är fylld med kränkande behandling och otrohet… Hur ska jag nånsinn våga lita på någon fullt ut? Även om jag har träffat en fantastisk man för några månader sedan så finns min osäkerhet med som ett hinder. Han vet inte hur han ska hjälpa mig att slappna av och lita på honom. Dessutom har han en ryggsäck som gör att han har svårt med bekräftelse… Blir så ledsen över att vi skapar ”väggar” som håller oss tillbaka, bara för att vi är rädd att bli sårade och övergivna..
Det behövs tid och arbete med oss själva för att bygga tillit. Tack för att du delar med dig Camilla.
Jag har levt ensam nu i flera år. Jobbat hårt med mitt inre, och den senaste tiden även det yttre. Börjat gymma och det ökar också på min självkänsla. 😀
Jag går på kurser, lever ett fantastiskt liv. Precis som jag vill ha det.
Klappar mig på axeln för att jag minsann kan leva mitt liv som JAG vill, jag behöver ingen man som gör mig lycklig.
Kan själv..
Men OM jag råkar snegla till på en man och känslor börjar rusa så har jag snabbt lärt mig att se att de män är ”som alla andra” fast jag absolut inte kunde tro det när jag började snegla. Jag sänker mig, krymper, försöker anpassa mig så han kanske kan möta mig, se mig, och tänk OM han t om kan älska mig? Det blir en så total motsats till när jag är ensam.
Nu ser jag det ändå ganska snabbt så inget ens hinner hända. (Tyvärr ibland)
När jag nu senast sneglade till så har jag sett på mina mönster, mitt eget ansvar och jag vet inte om det är jag själv som triggar igång allt?
Män tystnar, visar ingen respekt, de gömmer sig och jag söker då svar.
Som de absolut inte ger.
Jag fattar noll.
Blir trött.
Det skulle ju vara helt underbart att träffa någon och bara ha det BRA.
Varför en massa spel och konstigheter??
Jag har fått så mycket anklagelser genom åren som jag trott på.
Jag är komplicerad, för känslig osv os osv.
Jag trodde på det.
Och ibland när männen säger det där, då tror jag fortfarande på det.
Att ingen kan älska en sån som mig.
Som känner, säger och är för mycket.
Att vara tyst, gräva ner huvudet under sanden, anpassa mig osv.
Det är så en älskad kvinna ska leva..
Och jag passar inte in eftersom jag vill leva på riktigt.
Tur nog har jag det bra själv.
Men jag har börjat titta på min längtan. Och bejakat den.
Tvivlar lite på att det finns den kärlek som jag drömmer om.
Att det finns en man som fattar vad det borde kunna gå ut på att verkligen älska.
Jag blir verkligen jätte glad för de som upplever sann kärlek.
Och för att det finns män som dig Michael. Du behövs.
Ja och inte vänjer man sig vid svek heller..Närmar mig 50 år och nu senast skaffade sambon en ”god vän” ..Allt ledde till att jag fick nog och flyttade..Han bara stod där som ett fån utan att försvara mig (och vårat barn), den här tjejen (30 år yngre) hade siktet inställt fr början; att sabba mellan oss…Det grejade hon, idag är dom tillsammans..Herre gud, hur skall jag våga försöka igen? 🙁
I kärleken behöver vi försöka igen. Tänk så mycket vi riskerar att missa annars. Tack för att du delar med dig.
Birgitta.. Det är alltid lätt för en som sitter i en annan sits att ge råd… Jag känner igen mig där du är.
Mitt ex lämnade mig och våra små barn och gick snabbt till en annan. Jag jobbade stenhårt med mig själv.
Idag kan jag känna tacksamhet för utan honom hade jag aldrig varit där jag är idag, och hittat ett lyckligt liv.
Jag hoppas att du kommer känna samma sak en dag!
Du har ett underbart liv som du kan fylla med en massa spännande. Inget och ingen stoppar dig.
Jag kan dock inte ge dig hopp att det finns underbara män därute.
Jo, det är klart att de FINNS! Men jag har aldrig mött någon som är tillgänglig på det sättet. Haha
Jag önskar du kommer träffa en underbar man. Gör dig bara fri inombords. Jag hoppas du kommer känna samma tacksamhet som jag. Att det är underbart att ha sin egen lycka, utan att den ska bero på någon annan.
Då kommer han ska du se! 😀
Kramar
Jag är inte så gammal, enbart 24 år. När jag var 17 år var jag med om ett hemskt förhållande som ledde till skyddad identitet och jag lever än idag med skyddat telefonnummer.
Det var min första kärlek. Min första och riktigt stora kärlek. Vi var tillsammans i 3,5 år. Första året var magiskt men sedan spårade allt ur. Misshandel efter misshandel. Förfölja mig, trakassera mig, bryta sig in hos mig, förstöra för mig, otrogen ett flertal gånger m.m.
Efter det har jag jobbat väldigt hårt med mig själv. Många samtal med psykologen. Jag har lyckats hitta mig själv igen och jag mår jätte bra. Det enda jag har kvar att jobba på är min tillit till andra människor.
Jag är lycklig i ett förhållande idag. Min nuvarande sambo får mig att må bra, gör mig lycklig, prioriterar mig, värdesätter mig, är omtänksam, finns för mig, lyssnar på mig, stöttar mig och ger mig kärlek varje dag. Men jag litar inte på honom, trots att han inte gjort något för att jag inte ska kunna göra det. Men rädslan för att bli sårad igen, så hårt som sist, den skrämmer mig för mycket.
Om jag fick önska så skulle jag vilja få tillit igen. Det är min högsta dröm. Det är det minsta som min sambo förtjänar.
(Och nej, har aldrig funnits med droger eller liknande i varken mitt eller mitt ex liv. Vi var två helt vanliga tonåringar som blev kär i varandra.)
Det gör ont att läsa om allt du gått igenom. Förstår att din tillit skadats, men den går att bygga upp igen. Särskilt den till dig själv. Med tiden går det även att lita på partnern. När du ser att han står kvar vid din sida. Värme till dig.