barnjag

Vem har inte befunnit sig i lägen där vi efteråt tänker: ”hur kunde jag sjunka så lågt? Vad tog det åt mig?” Efteråt står vi där iklädda en t-shirt med texten: SKAM.

Vi har alla ”triggers” som kan sätta igång märkliga reaktioner. Egentligen är det inte ett dugg konstigt, utan något väldigt normalt och mänskligt. Det finns många djup inom oss och en hel del av dessa kan kopplas till när vi var små.

Minns när jag gick på dagis och en ”kompis” sa något dumt. Mitt svar blev: ”min pappa är polis!” Han svarade (av någon anledning) ”min pappa är brandman. Jag: ”min pappa är polis OCH brandman!”

Dessa barnreaktioner slumrar fortfarande inom oss och kan röras upp till ytan under de ”rätta” omständigheterna. Tyvärr tar de sig inte alltid lika lågmälda uttryck som i dagisexemplet.

Separationer gör i de allra flesta fall ont. Mycket ont eftersom de skakar om själva grundtryggheten (även om det inte varit bra i relationen på länge): VI, familj, värme, förutsägbarhet, vän, stabilitet, gemenskap m.m. Våra emotionella bilder kring hur det borde vara, kolliderar med en iskall verklighet av icke närhet.

När vi känner oss maktlösa, missförstådda och oälskade reagerar vi inte sällan på en grundläggande nivå som har sitt ursprung i rädsla. Som barn var vi medvetet eller omedvetet oroliga för att förlora föräldrar, ett husdjur, syskon, skilsmässa etc. Vi hade kanske inte ens ord för känslorna.

I stressade situationer kan våra barnjag aktiveras och hamnar då inför den övermäktiga uppgiften att ta hand om vuxensaker. När vi kan se detta blir det en förhoppningvis lite lättare att visa förståelse för andra och oss själva. Vi har ju som sagt många olika skikt på insidan.

Tankar min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare