Det känns viktigt att skriva om – en adventshelg som denna: ensamhet. När många ger sig ut och för att se på julskyltning, fikar med vänner och familj, gör det mysigt hemma, fyller den närmaste månaden med aktiviteter och middagar, vet jag att det samtidigt finns väldigt många människor som känner sig fruktansvärt ensamma. Några har valt att vara själva, medan andra av olika omständigheter tvingats till konfrontation med klumpen i bröstkorgen.
Vi är så väldigt olika rustade för att hantera stora livsomställningar.
Minns känslan som nyskild, att gå runt där i julvimlet och se alla dem som jag uppfattade vara lyckliga. Hela familjer överallt! Förväntansfulla par som höll varandra i händerna, drack glögg, handlade presenter och njöt av livet. Det jag såg stod i smärtsam kontrast till var jag själv befann mig. Den där kampen att försöka hålla ihop sig själv inför barnen.
Samtidigt ger den erfarenheten mig en ovärderlig förståelse för hur andra kan ha det. Jag bär den med mig i mitt arbete.
Jag tänker på dig en dag som denna! Du som tappat fotfästet och undrar vad f-n som hände. Du som kämpar med ensamheten även om du är i ett förhållande, och som av hela hjärtat hoppas på att det ska bli bättre.
Till dig som är mitt uppe i en separation eller skilsmässa. Som från ingenstans fått höra: ”Jag vill inte längre!” Jag vet känslan!
Till dig som är fullständigt desillusionerad och under ett par år slagits med skulden över att inte längre vilja vara kvar i förhållandet. Som tänker på hur barnen ska ta det.
Till dig som inte tror på kärlek. Som av olika anledningar fått se tron, tilliten och hoppet, raseras gång på gång. Du är i mina tankar då jag skriver dessa rader!
Minns hur jag fick tvinga mig själv att göra det fint hemma. För mina döttrars skull. Och för min egen. Gick ut och sprang och rörde mig mot gymmet fastän känslan kommunicerade högljutt: ”Vad ska det vara bra för? Orkar inte!”
Det är inte alltid läge att följa känslan. I stunder kan vi behöva gå emot tröttheten och gråten. Gör tvärtom mot vad den uppgivna instinkten vill få oss att göra.
Jag tänker inte lova att allt kommer att bli fantastiskt. I alla fall inte idag. Men det jag vet, är att livet innehåller naturlagar som vill oss väl.
Om vi öppnar sinnet lite på glänt: att det är möjligt att kunna älska och bli älskad igen. Ja, värmande solstrålar väntar.
Smärta kan öppna upp oss för någonting oändligt mycket bättre. Ett par steg framåt varje dag.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Låt oss prata kärlek och relationer! Du är välkommen att vara med på mitt webinar den 6/12!
Tack för att du delar och bryr dig det här är nu andra året med innan jul osv .Men ensamheten när det är Jul är baraför j…..t
Är uppvuxen här på landet Julen var mycket släkt vänner och nu och förra året inte bra . Kanske lägger mig under duntäcket i jul och gråter varför vaknade jag inte tidigare. Nu är nu men efter denna jul kanske jag kan ta mig upp ur sk..n
Det kommer att blir lättare Monica. Hitta kraft genom böcker, musik, film, hitta nya vänner, naturen…Önskar dig en ok helg trots allt det du går igenom.
Tack för att du skriver om detta ämne
🙂
Fin och innerlig text.
Kärlek är ju färskvara, tänker jag. Och när vi tror att andra är statiskt lyckliga med sin partner, är det en illusion. Alla….alla är på en resa i kärlek, ifrån kärlek eller mot kärlek. Ingenting är statiskt och inga förhållanden är lyckliga raktvigenom. Enligt mig handlar det om ett förhållningssätt till kärlek. Om du förhåller dig kärleksfullt mot livet och dig själv, det vill säga en tilltro till att du är värd det bästa så är du i kärlek. Och jag tror att om du paketerar en relation hur den bör se ut och väntar och längtar efter den,,kommer den kanske att dröja. All energi som riktar sig mot att du lägger skulden på omgivningen förpestar. All offerskap om att känna sig ensam leder dig bort från innerlig kärlek. Ibland känner vi oss extra sårbara, rädda, eller bortglömda och saknaden efter en partner är smärtsam.
Var då kärleksfull mot dig själv, gör det du trivs med, unna dig det bästa, njut av allt du har och att solen lyser, som idag med all kraft på dig. Bara för att du är du och för att kärleken visar sig när du öppnar upp för den
Jag kan älska mig själv hur mycket som helst och ha ett alldeles underbart liv men har jag ingen att dela upplevelsen med så känns livet ändå halvt.
Jag har förmågan att älska mina vänner, familj och tänkbar partner vilket jag också gör men jag vill också få den kärlek jag ger tillbaka från andra och tyvärr har de inte förmågan vilket gör att jag kommer stänga mitt hjärta!
så fin och vacker och sorglig text det finns så många som lever i en ofrivillig ensamhet.
Hade någon sagt till mig vid förra första advent att nästa år kommer du dela ditt liv till någon du kommer vara så förälskad och känna en sån stark känsla till en man som du aldrig kännt för någon annan och du kommer känna dig så älskad bara just för den du är. Då hade jag skrattat och sagt jag kommer aldrig träffa någon igen.
De två senaste åren har varit så fruktansvärt smärtsama känt mig så ensam,
Hållt mig flyttande bara för barnens skull.jag såg lyckliga par och familjer över allt. Tyckte alla firade högtidsdagar med sina föräldrar, syskon och barn. Och jag gick som en dimma av sorg över min mamma som gått bort och försökte hantera min sorg över att mitt förhållande inte blev som jag hade önskat levde i skuldkänslor av att vara den som splittrat en familj.
Men när jag som minst anade så träffade jag honom. Han gjorde slut efter några månader och jag rasade totalt. Men vi hittade tillbaka till varandra.. och han håller på att bli en del i mitt och barnens liv vi håller på att tillsammans bygga ett oss.
Önskar er alla en trevlig advent och även om det ör jobbigt nu så kommer en tid som blir bättre men vägen är inte alltid så enkel ditt..
Det berör mig så djupt att läsa din blogg. Den oönskade ensamheten som tränger sig på inför julen, när redan första advent föll över mig som en besvärande objuden gäst, hur ska jag möjligen kunna hantera en lång helg då. Men vad är det egentligen som fattas mig? Jag har allt och lite till – familj, syskon som jag kan fira jul med om jag så önskar, vänner som gärna öppnar sina dörrar juletid, pengar om jag önskar mig en julresa, en herrgårdsvistelse, julklappar som kanske kan ge mig kortlivad glädje. Min ensamhet är lika närvarande i närvaro av familj, syskon m.m. och det mitt hjärta egentligen längtar efter, är väldigt enkelt att ge svar på. – Jag längtar efter det som en gång kallades VI, den sanna samhörigheten, skrattet och närvaron. Vem skapar jag den framtida VI med? Jag är redo, varje dag lämnar jag dörren på glänt – inte till det gångna, där lever jag inte längre utan till det som ger mig tro för nyskapande, kärleken i mig själv och kärleken till någon speciell. Kommer denna jul vara annorlunda de tidigare jularna, är det äntligen den sista ensamma julen, vågar jag låta min dörr stå öppen och ha tilltro till en kärleksfull framtid. Förbannar mig själv när jag så lätt pendlar mellan tro och misstro, hamnar i limbo. Det tröstar mig att läsa att jag inte är ensammed mina tankar och känslor. Tack för att du och alla ni andra delar – det ger mig tröst.
Tack Kaarin för att du är med att gör den här platsen levande. Dina och andras ord läkar andra. Värme!
Det du skriver Kaarin berör. Jag har ägnat dagen åt julpynt med yngsta dottern. Bara vi två. Nästa vecka gör hon samma sak men hos mitt ex. Tomtar, juldukar och adventsljusen. Så mycket känslor, minnen och glädje i dessa prylar. Så otroligt annorlunda och smärtsamt den här julen känns. Sorg. Tårar som rinner just nu när jag tittar ut. Grannar med sina hela och intakta familjer. Ensamheten känns som en blytung betongklump i bröstet. Jag som kände mig så stark för bara någon vecka sen, nu är tystnaden och känslan av den splittrade familjen så helvetes jobbigt.
Har övat så länge på att kunna vara själv utan att känna ensamhet, och har gjort stora framsteg. Mentalt och själsligt. Men idag faller jag igenom rakt ner i det djupa gruvhålet. Hur orka?
Åh jag berörs av det du skriver och känner. vet precis vad du går igenom känner igen mig.
Det är verkligen som att gå balansgång ibland går det bra för I nästa ta en steg snett och så kommer sorgen och tårarna igen.
När det var jobbigast för mig var förra året då fick jag ta små steg och försöka ta en dag i tagen.
Styrke kram
Håkan; jag vet precis var du är. Och vill därmed skicka över varma kramar och en försäkran om att det kommer nya fridfullare dagar.
Jag blir själv nästan extra rädd när jag numera faller ner i gruvhålet eftersom det inte sker så ofta längre. Jag hade en riktig ångestepisod förra veckan och kände precis som du; hur orka?
Men du går framåt trots bakslagen. Jag upplever till och med att har det gått lite extra mycket framåt ett tag så är bakslaget garanterat där snart. Men det blir stadigt bättre!
Din smärta när du ser de hela familjerna förstår jag till 110 procent. För det finns ingen som helst tröst och jag tror att det är en sorg vi kommer att bära livet ut.
Men jag tror också att livet har annat i beredskap åt oss. Ny glädje. Ny kärlek. Det blir inte som vi hoppades, men det kommer att bli så bra på helt andra sätt än vad vi kan föreställa oss idag.
Och våra barn kommer att klara det. När ångesten griper tag i mig över att inte kunna ge min son mamma och pappa tillsammans försöker jag tänka att han får annat. Han får se hur man reser sig ur svårigheter. Hur man hanterar sorg och hittar ny glädje. Han lär sig att kärlek både är evig och flyktig. Han lär sig hur man klarar av att lära sig nya saker i vuxen ålder.
Han får ton av lärdomar som jag önskar att han hade sluppit. Men jag tror att det hjälper honom att bli en både mer ödmjuk och stark människa.
Varmaste kramarna till dig!
Jag berörs av dina ord Håkan! Minns hur det kändes – man tror att man inte ska återhämta sig igen. Men det kommer dagar då du gläds och skrattar igen. Du är inte ensam! Allt det bästa till dig!
Jag tog mig i kragen och gick i genom min hemstad, genom julskyltning helt själv. Det kändes bra att bara gå där utan förväntningar och det var inte så läsligt som jag trott. Väl hemma kunde jag landa i min ensamhet, tända lite ljus och lyssna på advetsmusik. Och så gjorde jag något egoistiskt bar till mig själv. Något se fram emot mot nästa sommar. Bokade Håkanbiljetter med syrran och en vän. En slags morot att se fram emot. Julen känns faktiskt lättare nu. Jag och ni andra vet ju att ensamheten alltid kommer att finnas kvar inom oss. Men att dela sina tankar och våga vara nära sina vänner föder gemenskap. Tack för att ni delar⭐️❤️
Jag är också ensam. Men jag försöker tänka att lyckan har ett pris, jag kan inte få allt. Jag var inte lycklig i min kärnfamilj heller under julen. Priset jag betalar för min egen integritet och frihet är att inte få ha mina barn hos mig jämt. Men de är inte upptagna med min sorg, de skapar nya band och traditioner. Många människor i dessa ”hela” familjer som vi ser på håll avundas den beslutsamhet och styrka det innebär att lämna en dålig relation. Så när det känns förjävligt tänker jag att det är en sund och ren känsla, en riktig känsla som jag kan stå för och äga. Hellre det än den kvävande, nedbrytande känslan i en förgiftad tvåsamhet där jag levde i en total maktlöshet.
Tack Michael, för din beskrivande text, som du vet genom våra många samtal känner jag mig också ensam, speciellt nu i december månad. Men jag har julpyntat riktigt fint här hemma, och drömmer mig bort mot min kommande resa i januari till Nya Zeeland i 3 veckor. Tror det kommer att göra mig mycket gott, och att jag hittar mig själv.
Tack än en gång för alla våra samtal, och allt arbete som du lägger ner på din sida. Det betyder oerhört mycket för mig.
Starkt av dig Andreas och Tack själv och för dina generösa ord! Det känns väldigt fint att höra 🙂
Ditt inlägg stärker mig Eva! Det går inte att leva ingen förgiftad relation. Har också erfarenheten och får nu smaka på lugn och ro och frihet. Märkte på mina barn i dag att de fick se en mamma som var skritrolig när jag sattt och skojade och var mig själv som jag aldrig någonsin visat dem/de sett för jag har varit nedtryckt och utan lust hela deras barndom. Min och deras uppgift har varit att ha fokus på deras pappa o hans behov. Att se det på sina barm att de njuter av att vara med mig och man själv känner att man börjar hitta sig själv igen det är fantastiskt. De hade aldrig fått lära känna mig på riktigt om vi hade varit kvar i relationen och jag hade förmodligen varit sjukskriven för det satt sig i min kropp att jag aldrig kunnat slappna av med honom. Kram till er alla.
Tack Eva för dina ord. Precis vad jag behövde just nu. Varm kram Sanna
Jag skulle nästintill börja beskriva dig som en altruist Michael! Så sann kärlek du ger genom dina privata erfarenheter och teoretiska kunskaper♥️
Min före detta svärmor sade en gång, det är bättre att umgås lite varje månade ex över söndagsmiddag eller fredagsmys eller spontana besök hela året än skaffa sig en massa stress över storhelgerna som följer som ofta är enormt kommersiella för de flesta. Där alla ska på beställning vara glada…den lyckliga familj du ser inför du går ensam kan vara fylld av stress och andra bekymmer.
Men visst jag förstår tomheten och det bråddjupa mörket i själen….höj huvudet högt, lyft blicken och var stolt över allt fint du åstadkommer under hela året.
Vi är så betydelsefulla utan att vi lägger märke till det!
Var stark, jag tror på er!
Jossan o Eva!
Hur kunde Era liv se ut? Min helg har varit katastrof, trots min kärnfamilj. Känner mig så ensam i tvåsamheten. Jag röt o skällde tillbaka, då blev han slitsur o spelat martyr hela helgen. Vill inte prata, visar iskall kyla sovit i barnens rum hela helgen. Jag hade kunnat bevara ”friden” om jag bara hade Hållt tyst. Jag försökte gång på gång igår bemöta o säga ”vi måste prata reda ut för komma vidare…”Han vill inte, så fort jag öppnar munnen menar han jag ältar o gnäller. Eller så går han ut. Han hatar julen o julklappar o sa: bara så du vet, tänker jag inte hjälpa till med ngr inköp det får du klara själv. Antingen är jag rasande hela dec månad, eller över julen, du väljer…..suck
Hatar din man att ge sina barn julklappar alltså?! Det var nog bland det elakaste jag nånsin hört (indirekt när man inte tänker handla några julklappar). Att ogilla julen av olika anledningar kan jag förstå, men att se barnens ögon glittra när de tänker på tomten, julklappar och snö är något som man som förälder inte kommer uppleva många gånger i sitt liv, och det är så energigivande.
Det jag kan ge som råd är att du inte lägger över något på honom, låt han sitta och sura då! Jag tänker såhär, jag är singel och kommer få julstöka, julhandla, köpa julklappar, laga all mat osv. Man klarar det själv och om partnern inte vill vara med dig är det bättre ni kanske samtalar om det. Det låter som när jag och min sambo bröt upp för 1,5 år sedan. Jag ville inte ”leva” men det ville hon. Sen lämnade hon mig och fick det ganska bra..
Anna, min tillvaro bestod av att krympa mitt eget inflytande förvatt han skulle kunna ta större plats. Det var alltid mitt fel, han ville aldrig prata om något, någonsin. Han tog sig enorma friheter i sitt humör, var verbalt och materiellt våldsam, samtidigt som jag förlorade rätten till min egen, ofta befogade ilska. Jag bar all skuld, han ingen. Jag började få panikattacker och uppsökte en terapeut som beskrev mina känslor som fastlåsta, som ”ett djur i bur”. Då började jag sakta inse att jag för länge sedan kompromissat bort mig själv. Jag var aldrig riktigt glad, alltid arg. På så vis blev det lätt för honom att lägga mer skuld på mig. Jag ställde upp på massor av sex som jag inte ville ha tills jag en dag grät i duschen efteråt. Då insåg jag att jag aldrig ville hamna där igen. Att jag inte kunde skylla på honom längre. Jag tillät honom att ”uppträda” som han gjorde genom att inte dra gränser för min egen integritet. En dag började jag säga nej och stopp, och det gjorde mig gradvis starkare.
Tack för era fina ord och tankar❤
Anna jag känner igen allt. En människa som skapar enorm otrivsel som min mammma benämnt det. Jag ska fan inte vara Jultomte!, onödigt med julklapppar! mm mm. Allt kretsar kring denna person och barn och dem inte sällan väldigt emapatiska partnern får tassa på tå. Min man var otrogen och det är alltid sä det slutar om man inte lämnar själv som man oftast inte har förstånd till för man är medberoende. De behöver uppmärksamheten. Rekommenderar boken men jag då av Sandy hotchkis kram