Vi lever i en era av rastlöshet och ständigt sökandet efter det som ”kanske är lite bättre. Det som jag faktiskt är värd!”
Och ändå slutar en hel del människor i besvikelsernas land. För att längre fram återigen hamna i spinnet på jakten efter det grönare och mer glänsande.
Världen är narcissistskapande och det är oerhört lätt att bli blind för det enastående som finns nära inpå. Jag påstår inte att en många inte lever i själsligt döda relationer som de behöver bryta sig loss ifrån, men den där kroniska kliandet i sinnet….
Det kommer alltid att finnas en eller ett par egenskaper, sociala färdigheter, karriärmässiga plus eller vad det nu är i en annan person som trumfar en aning (inom just det lilla området) – men glöm inte helheten. Eller de där unika detaljerna som en gång fick dig att dras och smälta inför honom/henne.
Det finns ett oerhört bra mätinstrument gällande måendet i en relation:
”Hur mår jag i mitt eget varande?”
”Hur nära är jag till leende, lekfullhet, lugn och ärlighet i det här sällskapet? Kan vi njuta av stort som smått? Skulle han/hon stå upp för mig om det stormar runt omkring?”
Ett förhållande kan hålla över tid om:
- Vi tar ansvar för vår egen personliga utveckling (stagnation dödar). Det handlar inte om rastlös jakt på att bli bättre, utan att se begränsande och negativt automatiska beteenden.
- Upphör med att projicera och hämtar in våra egna blinda fläckar.
- Fyller på energidepåerna så att vi har någonting att ge till en älskad.
- Har realistiska förväntningar på partnern och inte tror att någon annan har ansvaret för vår personliga lycka. Livsgnistan har sina rötter i attityden här inne.
- Ni stannar upp och bara håller om varandra i mer än fem sekunder.
- Ser det bästa i varandra även då det gungar.
- På djupet inser att kärlek är någonting oändligt mycket mer än en känsla. Handling av omtanke dag efter dag.
- Vara fullt närvarande när ni älskar.
- Bekräftar varandra inom hemmets väggar och ute bland andra. Allt levande behöver näring!
Önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Inte stagnerat…..
En sån enkel grej som att hålla sig ”snygg” inför den andre……blev ett jätteproblem för mig.
Vid mina graviditeter ”sympatiökadeivikt” min sambo, jag arbetade bort mina extrakilon efteråt….inte han.
Försökte under flera år entusiasmera honom att träna tillsammans med mig….lyckades aldrig.
Fick lyssna på hans utläggningar över hur fet den och den personen blivit…… Hur han tyckte det var osmakligt med ”tjockisar”. Att han själv blivit just en sådan själv trots att klädstorlekarna blev större och större…. Ja den insikten blev han aldrig varse.
Aldrig under våra 19 år en bekräftelse ute i offentligheten, ja knappt en privat heller för den delen.
Har försökt analysera våra år tillsammans och kan bara se att han klev in i ”bekvämligheten” samtidigt som vi blev ett par och sedan ju mer bekväm han blev desto mer angelägen blev jag över att ”fixa” honom, styrde å ställde, argumenterade mig blå över att få något ”liv” i honom……
Ja ni förstår ju själv….. Det gick ju förståss inte och efter 19 år ”gör jag slut” och försätter honom i chocktillstånd! Han såg det alls inte komma.
Men fy vilka tråkiga år vi hade! Blir mer och mer tydligt ju längre tiden går ( drygt 1 år sen jag bröt upp nu) men han, han sitter fortfarande och tycker synd om sig själv och lägger alla sina bekymmer och tillkortakommanden på mig. Kan bara hoppas att han kommer till insikt en dag och fattar vilka liv som är värda att leva 🙂
Läser din blogg varje dag och du skriver så bra. Är precis i separationen, första veckan jag inte har dottern hemma. Fruktansvärt. Hon och jag har spenderat i stort sett varje dag i hennes 3-åriga liv tillsammans. Känns helt rätt att separera men kan ändå inte ställa mig frågan, är det jag som hade för höga krav? Vi borde teoretisk kunnat haft ett bra liv tillsammans men hans dåliga humör gjorde att jag drog mig bort. Han har heller aldrig sagt förlåt efter att han sagt elaka saker. Men är det jag som överreagerat?? I din blogg Michael skriver du ofta om att bryta upp, inte lika ofta som du skriver om att kämpa ihop. Det kanske var jag som skulle haft mer tålamod och inte varit så känslig? På mitt initiativ var vi två omgångar på familjerådgivning men såg väl ingen direkt bättring. Allt gjorde att jag tappade sugen och levde mer mitt egna liv. Istället för att bygga upp den för mig viktiga samhörigheten så gled vi mer och mer åt varsitt håll. Men det är kanske inte alltid man ska skylla på den andra utan jag kanske har lika stor skuld i det Hela?? Så svårt att veta vad som är vad. Ibland skriver du att man ska stå kvar och andas och ibland att man inte ska ta mer skit än vad man anser är okej. Men hur vet man vad som är vad och okej????
Carolina….det är inte alls lätt. Och så klart snurrar tankarna ännu mer när väl seperationen blivit ett faktum. När man väl landat. Men tror du inte att om det hade varit rätt och stanna hade du känt det i bade din kropp och själ. Att du skulle varit överkänslig är inget att grubbla over. Det är din känsla och den gjorde att du inte mådde bra i relationen. Tro mig, en sund och go relation känns. Då kommer Inga tankar om att vilja lämna. Även om det är jobbigt stundvis i en god relation också, så löser man saker och ting tillsammans. Då har man inte känslan av att saker och ting känns fel ibland och rätt ibland. Man tanker inte att man vill gå sin egen väg då. Lycka till!
Exakt den funderingen brottas jag också med Carolina! Det här med att stå kvar och andas men i andra änden ska man inte stå kvar å ta skiten. Hur ska man förhålla sig till det liksom?! Jättebra att du tog upp frågan, har tänkt skriva något liknande länge men inte gjort det. Tyvärr har jag inget vettigt svar på det heller :/
Kramar!
Vilsen; tack, du fick mig att känna mig lite bättre! Vår relation var bra i början. Tror jag. Men nu såhär var det vissa grejer som gjorde att jag nästan var beredd att inte fortsätta och det inom det första året! Men så ville man inte ge upp så lätt ändå. Men det känns ändå rätt, det här låter väldigt hemskt och skäms nästan för att säga det men ibland önskade jag att han inte skulle komma hem utan att han skulle råkat ut för en olycka. Usch vad hemskt av mig men det känns som om det hade löst alla mina problem på ett lätt sätt.
Lilla jag; det låter som karbonpapper på mitt liv. ”Nu när man är ihop behöver man ju inte skärpa till sig” som han sa. Han gick runt i sina sunkiga mysbyxor och fläckig tröja och oklippt hår och var allmänt ofräsch. Nä usch för oengagerade människor. Det hade nog gått denna vägen oavsett när det hade blivit om det nu hade blivit nu eller om några år.
Hanna; förstår dig fullt ut. Det är verkligen ingen drömsituation. Har funderat på detta i flera år och det gick till en tidpunkt där jag på något sätt fick nog och kände att så här kan jag inte leva. Du får känna efter i djupet av ditt hjärta, så önskar dig all lycka till! Kram till er alla.
Jag tänker… visst jag står kvar och andas,
säger att jag vill ha omranke.
Jag har jobbat så mycket så jag kände mig osäker på om jag orkade att vi skulle träffas…
Specificerar tom omtanken.
Jag vill att Du ordnar fram frukosten imorgon.
Jag vill att Du idag tar ansvar för att vi ska äta middag.
Varje dag lyssnar jag på hur din dag varit, att du längtar efter ditten o datten.
( sa i helgen att… är Du onöjd med Nu ?
Vi promenerade på gnistrande snö i strålande solsken just då.)
Helgen slutar med:
Jag gör iordning frukost
Jag bestämmer vad vi ska äta,
Jag dukar,
Jag gör iordning maten.
Jag bokar hans hemresa.
Är jag hans sällskapstant och mamma?
Funderar på.. blr det inte bättre ..än såhär?
Precis, jag undrar också över att man i ena stunden ska vänta sig det bästa av en relation å i nästa stund så ska man fundera över om man är en narcissist som aldrig nöjer sig med något annat än det bästa och om det kanske är fel?! Jag är ju singel och har väl redan gjort mitt val, att inte nöja mig med något. Men jag förstår att förvirring uppstår bland alla som står å väger mellan att stanna eller gå…
Jag har vaknat upp från min bubbla känns det som. Det började med att jag till slut inte stod ut med hans humör och berättade hur det kändes för mig alla gånger han skrek och kastade saker omkring sig. Alla gånger jag fick hålla mina värderingar och känslor tillbaka för att han skulle bli på bättre humör igen. För om han mådde bra så mådde vi bra. Det kom som en chock för honom och han anade aldrig att det var så. Att jag mådde dåligt av att komma hem och ”känna” av hans humör varje dag. Jag sa aldrig något om hur jag kände det vid varje tillfälle i rädsla för att bli förminskad och att han skulle tycka att jag var löjlig. Ingen kommunikation från min sida, vilket får mig att tänka att jag kanske kunde ha sagt något tidigare och allt hade varit annorlunda nu. Men samtidigt kan jag känna att det inte borde ligga hos en av oss att se ett mönster i ett beteende som sakta tär sönder på ett förhållande. Iallafall så har detta lett till andra funderingar. Varför känner jag mig glad och lugn när han ska bort en dag? Jag vill inte längre att han tar på mig, det känns bara fel. Jag har byggt upp en mur runt mig själv och vill inte tillbaka till hur det var innan. Jag tror att det här under lång tid har gjort att jag sakta tappat mina känslor för honom och vet inte om de kan komma tillbaka…sen funderar jag mycket på om jag bara ”nöjde mig” med honom när vi träffats. Att jag trodde att han var den jag ville leva med. Nu kan jag känna att jag saknar en djupare relation som jag vet att vi aldrig kommer att kunna ha tillsammans då han inte är en person som tycker om att prata. Vi ska till familjerådgivningen och det känns bra. Kanske då kan jag prata med honom med hjälp av en tredje part.
Känner mig så vilsen och vet inte hur jag känner…
Låter ungefär som mitt tidigare förhållande. Alla hårda ord och brist på empati och engagemang från hans sida gjorde att jag stängde av. Och mer och mer kände jag att jag verkligen inte ville vara med honom. Tragiskt att det kan bli så. Men det krävs vilja och att man lägger manken till liiitegrann om man ska få förhållandet till att fungera. När man ger och ger men inget får så tröttnar jag varjefall. Inga komplimanger, inga vackra ord. Inget ”jag tycker om dig”. Inget sånt på flera år. Vet du, alla sa till mig att du har svaret inom dig och det tror jag du har med. Låt tiden gå lite så kommer ett beslut att mogna fram. Tror att om du lyssnar till ditt hjärta så hittar du svaret. Ett förhållande ska kännas lätt sägs det,jag vet inte, jag har nog aldrig haft något sånt bra förhållande. Sitt lugnt i båten så kommer beslutet av sig själv hur du vill leva ditt liv. Lycka till!
Myret och Caroline! Känner sååååå igen mig!!! Myret vi tycks ha exakt likadant….jag har hela tiden varit den som försökt lugna honom och varit tyst o inte sagt ngt för husfridens skull o barnens…..nu har jag liksom kommit till en punkt att jag orkar inte längre försöka med samtal. Jag når honom inte! Slutar alltid med att han talar förbi mig och lyckas alltid vända det till sin fördel, och då tror jag det är nog så o har inget att komma med. Tyvärr stänger man av o blir bara ”tom”….. Vill inte ha ngn beröring o får man ngn bekommer det mig inte, han kan lika gärna en stund senare brusa upp över ngt. Vi har 3 barn… Vilket försvårar min situation… Var borta i helgen, äldsta sonen ringer o gråter” fn för dig mamma, pappa säger att du handlat upp alla pengar så jag och han inte har råd till ngr skor” blir så ledsen, att vända sitt bsrn emot en….har fortfarande inte orkat konfrontera honom, pratar minsta möjliga. Lugnt när han inte är hemma. Att du har svaret själv inom dig, har jag oxå hört, sen gäller det att våga…jag är bara så rädd att såra honom!!! Klarar liksom inte av att säga orden!! Önskar så HAN tog beslutet…..
Ja så kan jag också känna det, att det skulle vara lättare om han tog beslutet att vi ska gå isär. Kanske mest för att jag inte vill vara den som sårar…vi pratade mycket igår och jag fick fram en del saker som jag inte vågat säga till honom och blev lättad över hans reaktion. Någonstans känner jag att han verkligen lyssnar nu på mig och vill inte att det ska vara såhär dåligt mellan oss. Jag kan känna en bitterhet över att vi inte pratat med varandra tidigare. Varför är man så rädd för att prata? Jag har nog många gånger föreställt mig alla dåliga reaktioner jag förväntat mig att få, men dessa kom inte nu. Därför känner jag mig än mer vilsen…kan han verkligen förändras och ge mig den uppskattning och kärlek som jag längtat efter, eller är det för sent?? Det känns nästan som att jag hoppats på att det inte skulle bli såhär. Att han inte lyssnade och inte förstod. Då skulle det vara enklare att lämna…Jag hade nästan ställt in mig på att det inte kommer att bli bra. Jag vet inte om jag vill ge detta en chans, samtidigt som jag känner att jag måste ge allt innan jag vet vad jag ska göra…