”Master and servant.” Två personer med två helt olika förhållningssätt i parförhållandet: en som gör allt i sin makt för att det ska vara smidigt, undvika bråk, som önskar en kommunikation som leder till ökad känslomässig närhet, och som kämpar med att försöka förstå varför partnern beter sig som han/hon gör.
Den andre har en attityd av: ”sån är jag! Måste du alltid krångla till det? Du är så tröttsamt känslig!”
Du upplever eller har säkert upplevt den enorma obalansen, eller sett den bland vänner, två personer med helt olika inställning till hur ett förhållande bör vara: en som vill mötas på ett djupare plan, och en som inte har den minsta aning vad det betyder att vara två, mer än i ett praktiskt sammanhang (dela boende, utgifter och inkomster). Självklart lite sex emellanåt.
En som känner sig fruktansvärt ensam i tvåsamheten och en som tycker att allt är bra som det är; förutom att ”hon/han är j-ligt gnällig och aldrig är nöjd!”
Problemet är att mannen eller kvinnan som hade behövt sätta sig in i vad kärlek är, hur ett hälsosamt förhållande ser ut, vad som är respektfull kommunikation, hur man gör för att en partner ska känna sig hemma i ens sällskap, inte är intresserad av att förstå. Det existerar noll självreflektion: ”när jag säger och gör så här, så påverkas hon eller han. Mitt beteende har en djupgående effekt på personen som jag lever tillsammans med.”
Om du hoppas på att ”the master partner” ska läsa en blogg som denna eller t.ex. läsa boken ”The art of loving”, så är risken stor att du får vänta i ett helt liv. Vissa människor är helt enkelt inte intresserade eller motiverade till utveckling och förändring. Så länge du är ”servant” och inte ”kräver” för mycket kan det fungera. Men den dagen då du börjar breda ut dina vingar och vill ha större livsutrymme, och inte längre nöjer dig med känslomässig svältkost, kan det innebära att partnern tvingas till förändring. Om det finns några procents självinsikt i den du lever med.
Det här livet är alldeles för kort och din tid är något av det mest dyrbara som finns. Jag vet att det kan kännas skrämmande med förändringar, men frågan är vilket som är värst: rädslan för det okända, eller att leva med kronisk saknad och ensamhet tillsammans med någon som ser med stängda ögon.
Jag önskar dig en fin fredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach
Hög igenkänningsfaktor! Min fråga är; om man levt i en relation som beskriven ovan, man har kommit till en punkt där den som är servat tar sig mer livsutrymme, ”mastern” försöker förändra sig , mest genom att ta mer ansvar för det praktiska och till viss del förstå sin partner , finns möjlighet att nå djupare förståelse och kommunikation?
Oj … precis vad jag försöker förmedla min sambo. Men han tar inte till sig. Kan inte förstå mig.
Känner tyvärr ingen mig alldeles för väl. Lämnade förhållandet men återvände efter ett par år i tron om att det gick att förändra, men nej han bara är sån, han förstår inte.
Det är en stor befrielse när man har kommit till insikt men besvikelsen att ha slösat en massa år kommer nog aldrig att försvinna helt. Men jag har lärt mig att vara rädd om mig och se mig själv som viktig igen.
Förändring kommer aldrig att ske. Insikten objekt viljan finns inte i deras bibliotek lämna och börja leva .
Säger som Cornelia besvikelsen på sig är störst
Det är precis så här det är. Jag ägnar så stor del av dygnets timmar till att fundera på hur jag en dag ska nå fram. Det har blivit som en tvångstanke att oavsett om jag stannar eller går så vill jag om så bara för en kort stund få honom att förstå. Men jag kommer aldrig någonstans i samtal med honom. Han blir irriterad och säger att jag ställer för höga krav på honom och att han gör allt för mig. Vilket inte stämmer. Jag för diskussioner i mitt huvud med honom som för att öva men det går alltid snett. Varje samtal slutar med att jag får skulden för alltihop. Sedan tystnad och jag livrädd för att försöka igen. Vi står och stampar och jag förtvinar.
Jag har en stark längtan efter närhet och samhörighet. Men för att det ska kunna uppstå med en man så behöver jag känna att han är öppen för att vilja se och förstå vem jag är. Jag har mött alldeles för många män som, istället för att lyssna ödmjukt och försöka förstå mig känslomässigt, bara berättar för mig hur saker fungerar, hur saker ska göras, vad som är rätt/fel/sant/osant etc. Och DET ÄR INTE DET JAG VILL HA. Jag vill få vara den jag är och jag ber om råd om det är det jag vill ha. Så det slutar med besvikelse för mig och så känner jag mig bara ensam å klappad på huvudet. OCH JAG HATAR DET. Nästa steg är att jag blir sårad, besviken, arg och börjar leva rövare. Alltså stå upp för och uttrycka mina känslor. Och där nånstans börjar männen tycka att jag är för känslig, överanalyserar, komplicerar till saker är jobbig, konstig…å så drar de hellre än att titta på sitt eget beteende och försöka förstå sig på mig. Resultatet för mig är att jag får känna mig ensam, övergiven och kämpa för att inte ta åt mig av allt ”negativt” jag får höra av män att jag är. Innerst inne vet jag att jag är så mycket mer än de kan greppa. Och att jag inte är fel. Jag tänker och känner djupt. Men det är min gåva. Det är ju det jag använder för att möta andra människor i mitt jobb tex. Det är ju det som ger mig min intuition. Det är ju det jag använder för att förstå mig själv och andra. Men ensamheten och besvikelsen…erfarenheten av att bli övergiven när jag står upp för mig själv och vad jag känner…det är det jag tycker är jobbigt. Jag vill ju gärna möta någon som vill lyssna och förstå mig än klappa mig på huvudet med ”sin egen sanning”…
Så oerhört igenkännande. Efter över 20 år som ”servant” satte jag ner foten och blev bortvald. Nu har det gått 4,5 år, jag är fortfarande ensamstående och trivs rätt bra med det, jag behöver inte hela tiden ge efter för vad någon annan tycker. Jag har gått vidare och vill absolut inte tillbaks till min gamla relation men det svåra är idag hur jag ska våga lita på en man igen. Jag är rädd men saknar såklart någon att få uppleva kärlek med. Finns det ens män därute som inte beter sig som ”masters”? Jag har också mina fel och brister såklart och en relation handlar om att ge och ta men hur ska jag våga chansa på att få det jag drömmer om? Jag vågar inte släppa in någon i mitt liv, vågar inte lita på någon. Jag är även högkänslig och analyserar allt och gärna i förtid. Jag vet om denna brist och arbetar med den såklart.
Så min fråga är, hur ska man få modet att våga och hur ska man ens kunna träffa någon rent praktiskt? Jag vet inte hur man gör, jag träffar folk men det är bara vänskap som finns där. Kanske jag signalerar omedvetet att jag är rädd och inte vågar, jag stänger.
Känner igen mig så väl i Petras inlägg. Hur hittar man en man som uppskattar ens djupa och känsliga sida? och som är genuint intresserad av att lära känna en som person? I mitt personliga utvecklande har jag börjat inse att gamla mönster/livsteman gjort att jag dragits till en viss typ av män, som egentligen är precis tvärtom mot vad jag behöver och vill ha. Insikt och förståelse är i allafall en bra början.
Jag har dragits till och dragit till mig män som egentligen bara haft stora egon, stora bekräftelsebehov och som varit tända på mig fysiskt. De har haft ett stort självförtroende och vetat vad de ska säga för att få mig att känna mig viktig. Men sen har de inte levt upp till den där bilden de förmedlat av sig själva. Fy jag är bitter.
En hel del igenkänning för mig med men, så att säga, tvärtom. Detta var saker jag fick höra under relationen, att jag inte förstod eller mötte henne. Jag lyckades aldrig riktigt förstå vad hon menade, kände mig otillräcklig och tycker jag försökte. Idag tycker jag mig förstå bättre och jag upplever också ha fått den känslan bekräftad av både henne och andra.
Jag måste dock ställa samma fråga till er som jag gjorde till henne när vi väl började prata om helheten och inte bara anklagelser:
– Frågar ni männen vad de behöver?
– Lyssnar ni på deras deras svar?
– Möter ni dem i deras behov?
Min poäng: what you give is what you get.
Jag har alltid velat veta vad min man ville ha men han var nöjd med hur det var. För att få en förändring måste man alltid gå till sig själv men för att få till en förändring måste man veta vad som inte är bra och då måste motparten säga något när man frågar och inte bara säga att ”allt är bra men det som är jobbigt vill jag inte säga för då kommer du bara bli ledsen”. Vi försökte med samtalshjälp men det hjälpte inte heller. Allt som framkom där var att han ville se mig le mer. Så jag försökte verkligen, jag log och skrattade, hittade på saker att göra tillsammans och försökte med en förändring i det lilla. Detta kom vi överens om att vi båda skulle göra men han gjorde ingen ansats alls utan travade på i samma hjulspår och jag blev mer och mer osynlig. Jag var den som skötte huset, barnen och djuren och levde med en man som kom o gick lite som han ville, mest flydde han hemmet. Jag förstår ju nu att alla hans känslor för mig var borta, det fanns inget att bygga på oavsett vilka behov som fanns. Kommunikation var något jag ville ha men det fungerar inte så bra om det blir en envägskommunikation. Båda måste ha viljan.
Petra35
Så har det varit för mig också..
Det är behagligt att leva i en komfortzon för många.
X:et hade ingen lust till att lära känna någon annan på djupet.
Jag tror att det hänger samman med att
han inte var i kontakt med sitt eget känsloliv- då blir ju andra människor fullständigt ointressanta
Det var och är intressantare att sitta på kammaren själv – o vara ute på sighter på datorn o slökolla på tv;n.
Andra människor var något han kunde ha nytta av. Annars var de 100% ointressanta.
Känns skönt att ha kommit ut på andra sidan utan honom och att livet är tusenfalt mer Roligt, ärligt och intressant här!!
Det var energidränerande o ha kontakt med en Livsbitter människa.som inte ville utveckling.
Så olika vi var! Din text Michael, stämmer in på mig och fd oss.
– Tack än en gång ❤
Tack detta är på pricken mej och min relation!
Det är väldigt tärande att sitta fast i denna gyttja av att ”Jag har för höga krav”.
Höga krav eh nej. Jag vill bara slippa ha något sorts trivselintimitet då och då och i övrigt stugsittande och surfande.
Jag är sannerligen led på känslomässig och gemensskaps-svält.
Hm det kanske är så att alla våra Internet kontakter avskärmad oss från att umgås med andra människor, jag väntade på en flygplats igår och satt på en pub och iakttog människor. Det var förväntas värt många som var där tillsammans men sätt stirrande i sina telefoner, när man kan samtala med den som sitter mittemot och de kom ju ändå dit som par?!
Jag har vid några tillfällen tagit upp telefonanvändandet i intima relationer och sagt om du vill umgås med mig då lägger du undan telefonen det som händer där finns kvar sen men jag gör det inte välj!