De ser ut som om de befann sig i någon slags Törnrosasömn, fast med öppna ögon. Som om den elaka fen gett dem varsitt sting med sländan så att de somnat ifrån varandra. Den ogenomträngliga häcken av törne verkar skilja deras själar åt.
Jag sitter på en restaurang och kan inte undgå paret som inte pratar med varandra. Det finns ingen kontakt över huvud taget. Det yttersta lagret är välpolerat med exklusiv design. Sörjer de någon som gått bort eller ett förhållande som för länge sedan hade sin gravsättning? Otrohet som förlamar?
Plötsligt tittar kvinnan upp och säger med diskret röst (jag inte kan undgå höra) ”jag har inte skrattat i ditt sällskap på länge.” Hans blick är oberörd och sneglar ned mot sin smartphone. ”Inte nu”, tänker jag. ”Visa att du vill förstå så att inte törnhäcken växer till sig ytterligare.”
Är det en kvinnas uppvaknande ur en bedövning jag bevittnar eller hände det för en tid sedan och att hon nu klär upplevelsen i ord inför honom?
En sak är säker: han verkar inte riktigt förstå vad som händer eftersom han mitt i allt svarar på ett inkommande samtal. ”Det där var en killer”, konstaterar jag.
Prinsessan verkar ha vaknat, men prinsen som med sitt svärd skulle röja väg ser ut att fortsätta sin sömn ytterligare en tid. Tänk om han lyft blicken och börjat prata med kvinnan framför. Vad hade hänt då? Varje ögonblick ger oss möjligheter till nya och bättre val.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Åh…vad sorgligt det låter…. som att man rappat respekten för sig själv nästan, och hur bra man är värd att ha det. Men rädsla kan hindra mycket, vare sig det är inför vad som väntar istället eller något annat. Jag har nästan varit där själv en gång för många år sedan. Och kom ut på andra sidan, starkare, gladare , mer livfull.
Håller med dig Lin: rädsla kan vara ett förlamande gift.
Sorgligt. Och respektlöst av mannen att inte ta chansen, kan tänka hur kvinnan kände sig när mannen istället svarade i telefon….Paret är nog inte alls på samma våglängd. Mannen verkar vilja undvika att prata om något som de faktiskt måste prata om….Gör ont i mig att läsa detta, för jag vet hur det är att stånga sig blodig utan att få något gensvar.
Ja, visst är det sorgligt CJ – gapet mellan den som vaknat och den som fortsätter att blunda.