En man kämpar med tårarna då han lämnar sin dotter på dagis. Det är sista dagen på hans vecka tillsammans med henne.
En kvinna vet inte var hon ska ta vägen med skulden som hon bär på, efter att ha avslutat relationen med sin man sedan 12 år: ”Tänk om barnen kommer att ta skada av mitt beslut?”
De träffades då de var sjutton år och nu är han 46. Hela sitt vuxna liv har han levt i ett förhållande. Kvinnan som han älskade över allt valde att gå sin väg och nu vet han knappt vem han är. Det är svårt att andas.
Kvinnan på 37 känner sig ful och misslyckad. För åtta månader sedan lämnade hennes sambo henne för en yngre och ”mer attraktiv kvinna.” Hennes tillit till män är skadad i grunden.
Det visas och skrivs knappt om det på de sociala medierna: ensamheten, frustrationen, skulden, ilskan, tomheten och känslan av att känna sig fullständigt värdelös. Övertygade om att det är något som är fel på oss när vi inte är lyckliga och lyckade.
”Det är ju vår och jag borde känna livsglädje i varenda cell i kroppen!” Och samtidigt försöker vi hålla oss själva samman för att inte trilla igenom.
Minns när jag själv rörde mig genom de mörka känslomässiga dalgångarna med sänkt huvud. Känslan av att det aldrig kommer att kunna bli bättre. Finns det något värre än ett förlorat hopp? Tankar som biter sig fast och maler på dygnets alla timmar.
Men det kommer en dag då vi kommer på oss själva att med le, ja kanske t.o.m. skratta med full kraft från magen igen. Vi förvånas: ”Vad hände där?!”
Vi ser en kvinna eller man passera och tänker med en behaglig känsla: ”Oj då!” Eller ett samtal som gör att det känns lite varmare och en gnista tänds.
Eller när våra barn säger: ”Mamma/pappa – jag älskar dig!”
Vi börjar återigen kunna samla på oss sköna minnen. Små, små stunder av det goda. Axlar som sänks och ett ansikte som mjuknar. Minskad täthet mellan tankarna på honom eller henne. Soliga känslor som sprider sig och tar fäste i magen.
Du kanske inte är där ännu, men dagen kommer då hoppet försöker kyssa dina läppar igen.
Att förverkliga sitt sanna jag – webinar den 18/11. Varmt välkommen!
Michael Larsen – relationscoac
Härlig läsning, fint du skriver. Precis så känns det och kommer över en med full kraft då och då även om man samtidigt känner att man tar de där omärkliga små stegen framåt.
O jösses här sitter jag med tårarna rinnande o läser o känner igen mig i dom flesta exemeln du skriver
Kan känna så idag, tids nog blire så. Det va så svart, destruktiva, tvångsmässiga tankar som hemsökte mig timme för timme. Idag faktiskt tacksam över att jag blev lämnad. Hade aldrig tagit tag i mitt beteende förändringsarbetet annars. Såååå många mera timmar,dagar, sinnesro jag har idag. Meningen med livet är att inte söka meningen, livet är idag, just nu.
Livet går vidare och de är så härligt när man kan le igen utan att de känns fel el falskt. När det syns i ögonen att man lever.
Michael har så rätt. Livet blir bra igen!
För 3,5 år sedan var det för mig helt fullständigt omöjligt att fatta det. Ångesten slet i mig. Jag levde timme för timme. Jag grät, skrek och hjärtat slets ur min kropp både av att mannen hade lämnat mig och att mitt barn inte fanns hos mig halva tiden.
Jag kunde då omöjligen förstå hur bra det kan bli. Jag är fortfarande singel, men idag har jag ett bra liv. Jag har det underbart med mitt barn som fortfarande bor halva tiden med mig. Jag har funnit MIG igen. Jag har träffat nya vänner och upplevt massor med ljuvliga och galna situationer. Jag längtar efter en relation men är lugn i att den kommer när den kommer.
Så min lärdom är – det blir bra! Det är helt omöjligt att se när livet är sämst, men det blir bra. Det blir det.
Det är jag, 37 årig kvinna, ful och värdelös. Lämnad för en vackrare kvinna, utbytt. Jag gjorde allt jag kunde, det var inte bra nog. Jag är inte bra nog. Längtar tills jag kan se något ljus igen.