Du pratar med vänner om vad han eller hon sa och gjorde. Hur orättvist behandlad du känner dig och hur djupt sveket satt sig. Du vänder ut och in på allt i ett försök att förstå: ”hur kan någon kan göra så!? Efter allt jag gjort, offrat och ställt upp med?”
Att få älta, analysera och ställa frågor, är en del i processen att komma vidare. MEN vi kan också fastna om vi inte tar det ett steg vidare genom att fokusera på oss själva och vad vi känner på djupet.
ATT ENBART PRATA OM DET SOM HÄNT ”DÄR UTE” ÄR SÄKRARE OCH GÖR MINDRE ONT ÄN ATT KÄNNA DET SOM PÅGÅR HÄR INNE I BRÖSTKORGEN.
När vi koncentrerar energin på exet och hans/hennes nya, vad de gör och planerar, familj och vänners misstag, liksom våra egna, förskjuter och fördröjer vi den egna läkningen. Vi är så sysselsatta av yttre omständigheter att vi missar det som behöver tröst på insidan.
Hur vi reagerar inför orättvisa, svek och händelser som inte går att påverka, KAN hjälpa oss att se såret som behöver plåstras om. Gamla oläkta trauman kommer upp i dagen, så att vi en gång för alla kan förstå dem genom en vuxens ögon.
Några steg för att sörja sig igenom:
– Titta inåt med ödmjukhet och omtanke. Säg till dig själv: ”det här gör mig ledsen (var konkret), det som hänt gör att jag känner mig…” Ta några djupa andetag och låt allt få vara precis som det är.
– Hur känns det i kroppen? Vilka fysiska upplevelser är kopplade till det som hänt? Kroppen talar sanning och den ärligheten hjälper dig vidare till nästa steg.
– Förlåt dig själv för misstag som begåtts. Känslostormar av rädsla, ilska, frustration etc. gör att vi reagerar irrationellt. Vi säger och sms:ar sådant som vi ångrar. Misstag är en oundviklig del i att vara människa. Var en god vän till dig själv och ha överinseende. Lär av snedstegen.
– Vilken självbild önskar du helst ha? Hur vill du reagera och agera inför utmanande situationer? Hur vill du prata, kroppsspråk, handslag, hållning, känsla i ansiktet? Hur ser den bästa varianten av Du ut?
Det är inte farligt att känna och släppa fram känslor, så länge vi gör det i en trygg miljö med tillgång till mänsklig support. Vi är här för att leva så stort vi bara kan och du vill säkert också resa med lätt bagage.
Vilket är ditt nästa steg min bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Ibland är nog det bästa att bara acceptera att man inte förstår varför den andre gjort si eller så. Andra gånger kan man förstå, men man blir inte gladare för det. Det viktiga är att förstå varför man själv reagerar som man gör och acceptera det. Idag verkar många tycka att en skilsmässa borde vara sörjd o glömd inom några månader. Och den som fortfarande behöver älta och prata blir då obekväm.
Att fundera över exet och vad det gör nu eller sen är nog oundvikligt. Alla är inte som jag som tycker att det är värsta mardrömmen om han vill ha mej tillbaks. Som jag brukar säga till mina kompisar: ”Om han så är sista mannen på jorden är jag hellre med en get…”. Inget ont om getter!
Jag vet nog vem jag är. Men jag orkar inte alltid leva upp till mina egna ideal. Och då mår jag dåligt över det. Har svårt att acceptera den trötthet som tagit plats i mej. Men det går framåt och krafterna kommer tillbaks så sakteliga.
Känner igen mig i det du skriver, bra beskrivet.
Igenkänning är läkande Lin. Vi är alla mer lika varandra än vi kan ana.
När jag läser detta inlägget, så inser jag att jag nog har fastnat. Jag ältar och analyserar mycket, men bara inåt, med mig själv. Funderar fram och tillbaka. Vissa dagar tycker jag att jag blir ”klokare”, andra inte.
Samtidigt är jag medveten om vad som händer inom mig, vad jag känner, hur allting påverkar mig. Men jag orkar ändå inte riktigt ta steget att släppa allt och gå vidare, ofta är det nog också så att jag förtränger det jag känner, för att det gör ont. Visst kan jag släppa fram alla känslor ibland men bara när jag är ensam.
Jag vet ju att jag skulle mått bättre i längden om jag bara hade kunnat släppa allt och gå vidare men som sagt, jag har fastnat. Samtidigt vet jag att jag inte kommer att sitta fast för evigt, förr eller senare kommer jag att kunna släppa. Lite i taget.
Ett beslut på insidan om att släppa taget och sen hålla fast vid det, är vad som behövs om vi känner att vi fastnat. Vad tror du cj?
Blir så arg på mig själv över att inte bara låta gå… Känslan att inte ha varit bra nog tar över! Bättre att leva i dekadens med sin 14 år yngre flickvän. Och att svika och försumma sina barn. Sorgligt för barnen. Innan i dag fick jag återigen ta barnens sorg då han och den nya åkt utomlands utan att berätta.
Jag vet, han är en stackare som inte har så mycket mer än ett jobb, ny kvinna och pengar. Känner bara hat inför honom, ingen jag önskar åter. Dock tar sveket alldeles för mycket plats fortfarande…
Tror att du har alldeles rätt. Men att ta det beslutet känns så svårt.
Det är en process (som jag kanske tjatar om) och vet hur tung vägen framåt kan vara. Ensamhet KAN vara lik en slip som putsar diamanten till sin största glans. Ger oss möjlighet lära känna våra autentiska jag. Vill inte romantisera ensamheten med dessa ord för jag vet hur fruktansvärt svår den kan vara. Det är dubbelt att vara människa.
Mitt mål är att försonas med mig själv. Att på riktigt kunna förlåta mig själv för att jag inte lyckades hålla ihop oss som en familj och släppa skuldkänslorna. Och jag vill med hela mitt hjärta även kunna förlåta mitt ex. och inse att han inte är mer än människa han heller… Med facit i hand har jag kommit en bra bit på vägen och idag är vi två vuxna som kan samarbeta bra kring barnen och också visa varandra omtanke. Det känns fint i all sorg över det som inte blev.
Pn. ….jag har det som du. …och har fruktansvärt svårt att släppa taget. ….
Jag har också svårt att gå vidare. Det har gått fem månader. Han har träffat någon ny nu. Jag förstår ju att alla sörjer olika länge, men ändå gör det ont att tänka på att han skaffat någon ny när jag fortfarande sörjer. Jag tänker och analyserar allt om och om igen. Vad han och hans tjej gör, vad hon har som jag inte hade.. Vet inte längre vad jag ska sysselsätta mig med för att få bort tankarna om honom och gå vidare med mitt liv. För även om jag har gått vidare till viss del, drar något ändå mig tillbaka till honom. Och det gör för ont inombords för att fortsätta sakna på detta sättet.
Vad behöver du för att kunna släppa taget om honom J? Värme till dig.
Jag vet inte längre vad jag ska göra. Har gjort allt känns det som. Jobbat, träffat gamla vänner och skaffat nya. Varit på fester, tjejmiddagar, festivaler. Träffat andra killar. Känns som om jag står vid en återvändsgränd och jag inte längre vet vad jag ska göra för att må bättre. Funderat på att flytta utomlands ett tag, men att ”fly” vet jag inte om är någon lösning egentligen. Även fast det vore skönt!