Hur många av oss har inte fått höra?
”Gå på magkänslan!”
”Lyssna till känslorna så blir det rätt.”
”Jag älskar att han är så känslomässig!”
Det råder en stor romantisering när det gäller den emotionella världen som missar att även intellektet/förnuftet måste få vara delaktigt, om vi ska kunna leva harmoniska liv. Om vi enbart följer förnuftet blir vi stelbenta, byråkratiska, grå och i vissa fall t.o.m. diktatoriska i våra relationer. När enbart känslorna styr oss, kantas våra liv av drama, kaos, depression, svårigheter att genomföra saker och komma till avslut.
När det gäller våra anknytningsmönster är vi alltför ofta fångar under relationsvanor som ställer till det för oss. Beteenden som har sina rötter i en djup känsla som tidigt anlades inombords: ”går det att lita på andra människor eller inte? Finns hon/han för mig när det verkligen stormar?”
Föreställ dig barn som växer upp med känslomässigt starkt identifierade föräldrar/andra vuxna, där det råder stora verbala och dramatiska uttryck. Passion men ingen struktur. Bråk om alkoholintag, ekonomi, svartsjuka etc. Vilket emotionellt språk lärs ut i den miljön?
Eller motsatsen: praktiskt och välorganiserat men ingen värme mellan de vuxna. Ingen fysisk eller emotionell närhet. Familjen AB utan liv.
Vi kopierar föräldrarna eller intar en motsatsposition. Om vi t.ex. endast såg kaos ser vi till att aldrig tappa kontrollen och blir extremt planerande p.g.a. avsmak för vår historia.
Som jag ser det innebär frihet som människa att kunna välja; inte ständigt väljas av våra tidiga berättelser, instinkter och känslomässiga impulser. Att kunna stå vid sidolinjen med ”fjärrkontrollen” i handen, iaktta och kunna reglera ljudnivån på det som sker. Om jag vill kliva in på planen så gör jag det, men jag har även utrymme inombords att vila och vara publik.
Vi behöver få tillgång till vårt större mogna jag som kan observera och reglera ”temperaturen” i det som pågår, och inte ständigt tvingas in i omedveten repetition av sådant som är nedbrytande för oss.
Den otrygga undvikande personligheten som resonerar: ”ensam är stark och det går inte att lita på någon”, behöver träna sig själv i att stå kvar när flyktmekanismerna sätter igång, och orka vara nära någon när den första förälskelsen börjat lägga sig.
Den otrygga ambivalenta personen behöver få vinna den djupa upplevelsen: ”jag överlever även om jag blir bortvald, dumpad och inte får den kärlek som jag så starkt längtar efter. Det går att lita på min egen kraft.”
Känsla och förnuft. Två ben som vi behöver för att kunna stå stadigt.
Michael Larsen – relationscoach
Tack
Exakt.
Mognad handlar just om detta, att lära sig vad som omedvetet styr mig och börja göra medvetna val.
Mina medvetna val är ibland styrda av förnuft, ibland av känsla. Dessa ben är båda lika viktiga.
Jag har precis i dagarna börjat nosa på en ny insikt om mitt sökande efter en partner, den har dock ännu inte har landat i ord som kan beskriva den.