Under hög stress/fara fylls de stora lårmusklerna med extra mycket blod så att vi kan fly undan faran. Det vi uppfattar som hotfullt smalnar av utrymmet i hjärnan så att vi besparas en massa tankealternativ som skulle fördröja livsnödvändigheten av blixtsnabba undanmanövrar.
När utsatta för stress över tid är vissa delar av superdatorn under skallbenet konstant aktiverade, medans andra är på långsemester. Förhoppningsvis finns det returbiljett.
Att t.ex. leva i en ohälsosam relation över tid, minskar blodgenomströmningen till de mer förnuftsmässiga, reflekterande och vidsynta områdena. Samtidigt som de primitiva och impulsstyrda tar stor plats. Ett gnagande, ältande, bittert, argt, kontrollerande och olyckligt parförhållande gör oss helt enkelt dumma.
Föreställ dig hjärnan som en stor villa. Massor med rum och våningar, några med högt i tak, fönster, vackert inredda, källare, takterrass med oslagbar utsikt. Andra rum är små och spartanska, kanske utan fönster. Fantasin som sätter gränserna. Vi har kanske inte direkt tillgång till alla rummen (i alla fall inte medvetet).
När vi lever i emotionell trångboddhet missar vi allt det övriga i huset. Verandan ut mot det blågrönt gnistrande havet har förseglats p.g.a. relationsstress. Det enastående biblioteket med alla volymer du kan tänka dig är bortglömt och fyllt med damm. Luften står stilla!
Modiga och leende tankar har lagts åt sidan. Drömmar vi inte längre orkar tänka… cynism som slår följe. Viljan och kärleken i pausläge.
Vad händer om du sätter villan i tvärdrag, öppnar upp rummen där du vill vistas och städar upp med passion? Källsortera det negativa överflödet.
När den ljumma sommarkvällen presenterat sig slår du dig ned på takterrassen med ett glas av det överlägset bästa. Syrsor, levande ljus, en oändlig stjärnhimmel och smakerna av det du dricker är bara några av dina bästa vänner.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har bott i det emotionellt trångbodda huset och det tärde något fruktansvärt. Jag var arg, irriterad, bitter, ville inte se min del i det hela. Försökte men fick inget gensvar, gav upp. Men jag ville inte se det när jag var mitt i det.
Nu har jag öppnat upp mitt medvetande, jag andas, jag känner – både glädje och sorg och jag lever – ensam. Jag har köpt nya balkongmöbler och kryper ner i soffan på balkongen under en filt och läser en bok, jag som inte läst på flera år.
En ny värld har öppnats, mitt liv har börjat på nytt och jag börjar hitta vem jag är. Livet är härligt!
Åh vad det låter härligt..
Har själv kommit ur ett dåligt förhållande. I lördags. Vi va tillsammans i över 3 år. Tagit pauser hit å dit. Gjorde slut i januari. Började träffas i februari. Träffades utan bråk till i april. Gjorde slut igen på annandag påsk. Ingen kontakt på en vecka. Träffades för att prata. Började bråka. Men försökte ändå igen. Bråk mest varje dag. Svårt att kommunicera. Ingen vill försöka förstå den andra. Har fått tagit emot hårda ord som idiot, kärringjävel, dum, fitta, och blivit kallad ego. Har fått en känsla av att det mesta är mitt fel. Gör så ont i hjärtat just nu, fast jag vet att detta är det bästa. Men en del av mig kan inte tänka mig ett liv utan honom. Dom ”vänner” som finns runt omkring moraliserar ”Varför gjorde du inte som jag sagt länge å lämna honom”, ”Vad var det jag sa?”. Sånt behöver jag inte. Övriga vänner finns inte längre kvar. Svårt få tag i dom för dom har fullt upp med sitt. Vet inte riktigt hur jag ska gå vidare….. *gråter*
Åh… Fina du!
Vilket klokt val du gjort som valt DIG.
Nya vänner kommer till dig ska du se! ❤️
De vänner som du tycker moraliserar kanske bara tycker att du är värd bättre och har sett det längre än du själv. Jag tror inte de menar illa utan peppar mer?
Hoppas du får en underbar sommar med glädje och härlighet! Kram till dig!
Det där låter extremt smärtsamt. Ett förhållande som brutit ner dig emotionellt. Enda rådet jag kan ge dig är GLÖM HONOM! Förlåt dig själv för din delaktighet i det, det kommer att vara första steget till att återvinna självrespekten.
En gång i tiden var jag själv i ett sånt förhållande. Han gjorde mig illa både fysiskt och psykiskt. Bröt ner mig så jag hade varken självrespekt eller vänner kvar. Den enda jag hade kvar i mitt liv var mannen som gjorde mig illa.
Du kommer att hitta dig själv igen och få nya vänner, några av de gamla kommer att komma tillbaka också. För många är det smärtsamt att se vad som händer och inte kunna/våga ingripa. Då är det lättare att blunda och stänga dörren.
Men lämna honom för gott. Vänd dig aldrig om mot honom igen. Du kommer att förgöras. Du kommer att se solen igen och hitta anledningar att skratta och älska. Men börja med att älska dig själv.
När vi gjorde slut i januari så mådde jag riktigt kasst. Sjukskrev mig från jobbet dom första dagarna. Låg hemma å bara grät å hyperventilerade. Fick rejäla ångestattacker å ville bara dö. Sen va ja på jobbet nåra dagar. Andra veckan sjukskrev jag mig nåra dagar igen. Sov dåligt på nätterna. Kände mig bara så ensam. Inga vänner som hörde av sig eller kom förbi.
Har även en son sen ett tidigare förhållande som bor hos mig varannan vecka. Orkade knappt ta hand om honom då.
När vi gjorde slut i påskas så kände jag ingenting den veckan. Inga tårar eller nånting.
Nu är jag nära till gråt ofta. Sover dåligt på nätterna igen.
Håller på planerar för en utlandsresa nu med sonen och hans bästa vän och hans mamma men knappt ens det känns kul. Känns mest bara jobbigt. Så får se hur det går.
Kära Louise. Jag vet exakt vad du går igenom. Jag bröt själv i hop i januari. Jag var rädd för att vara ensam, men jag har jobbat med mig själv. Fick hjälp av min chef att via företagshälsovården träffa en terapeut som har hjälpt mig med verktyg att ta mig igenom detta. Min fd var jag tillsammans med i 12 år, varav 1,5 år levde han dubbelliv med en annan kvinna…
Vändpunkten för mig var när jag tillät mig att känna all smärta, all förnedring, all ensamhet. Det gjorde så fruktansvärt ont, men jag stod kvar i stormen ändå. Jag lät den passera och på så sätt blev jag starkare. Genom denna jobbiga process har jag också fått nya vänner. Jag har börjat yoga som har varit som balsam för själen. Jag trodde aldrig att det skulle bli bättre men idag är jag så stolt över mig själv – att jag tog mig igenom!
Önskar dig lycka till och all styrka – och Louise det kommer bli bättre!
Kram till dig
Har du någon att prata med Louise? En jätteviktig bit för att kunna komma vidare. Varma hälsningar!
Går inte svara under ditt svar Michael.
Har ingen direkt att prata med. Tappat mkt vänner å bekanta å socialt sista åren.
Började gå hos min psykolog igen i januari efter uppehåll så är väl där jag har nån. Försöker gå dit regelbundet.
Michael du beskriver det så vackert – det var precis så – till slut kändes det som jag inte kunde andas. Två människor fastnar i beteenden, attityder, och bitterhet. Vi hade ju allt (?) En fråga jag kanske aldrig får svar på är varför det ska vara så svårt, hart när omöjligt, att bryta dessa mönster. Jag gav upp och lämnade ett på många sätt underbart liv med släkt och socialt nätverk. Det har gått några år och idag kan jag andas fritt! Sorgen kvarstår dock, den får följa med mig och på så sätt färga de glädjeämnen som är nu och kommande. För vad jag tänkte då , före stormen, var att livet var så slätstruket, inga känslor fanns, givetvis kärleken till barnen men jag kände mig inte levande.
Läser dina rader om att sorgen kvarstår trots att det gått några år… Är rädd för att så kommer det bli för mig med. Den sorgen jag drabbades av känns helt omöjlig att bli av med trots att ”tiden ska läka alla sår..”. (Jag lämnade också ett på många sätt underbart liv, ett liv jag saknar oerhört men det krävs två för att dansa tango…Vi hade olika sätt att se på vad kärlek är). Ser att du slutit fred med sorgen på något sätt. Låter bra att det KAN ske för idag känns den förlamande och har gjort under en bra bit över ett år. Sorgen lägger sig inte. Den bara smärtar och håller mig fast som ett krampaktigt tag runt hjärtat. Är så rädd att greppet aldrig ska släppa.
Anette: en dag ger sorgen med sig och något nytt och bättre kommer i dess ställe. Helt säkert! Värme till dig
Jag känner att jag kommer känna en sorg långt framåt i tiden efter exet som lämnade mig för 5 månader sen.
Tack Michael!
Kunde vara mina ord. Förstår precis hur du känner. Är livrädd att sorgen och tårarna aldrig kommer att lämna mig….
Kram till dig
Kram till dig!
Ouch!!!!
Mitt i mellangärdet!!…..
Men så sant….i 15 år tid…
Och jag som älskar böcker och havsutsikt…
Liknelsen var den bästa tänkbara för att återföra mig till det jag egentligen vet…
Du är mycket skicklig Michael!
Tack för dagens inlägg!
/Em
Så härligt att du känner igen dig Em – tack!
Lever verkligen i det emotionellt trångbodda, enda gången jag får höra att han älskar mig är när han är full eller bakfull. Annars är det klagomål i stort sett hela tiden, att jag aldrig lagar mat, aldrig städar mm. När jag städat, lagat mat kommer nästa klagan att jag inte kan städa, varför jag använder en speciell krydda i maten mm. Jag har gått i väggen för andra gången. Inget jag gör är bra och att aldrig få en varm kram eller ett leende eller någon som frågar mig hur dagen varit har nästan helt tömt mig på energi. Jag frågar mig hela tiden varför jag stannar och vad som gör att jag fastnat för en man som psykiskt misshandlar mig…. O jag vet inte varför.
När jag läser det du skriver idag Michael så känner jag igen mig igen. Det du skriver ger mig bekräftelse på att jag gjort rätt. I min lägenhet kan jag andas och jag sitta på balkongen med en kopp kaffe och äta frukost. Jag kan längta efter att min dotter ska komma upp ur sängen och säga ”mamma du är bäst”…bara för att jag fixat frallor och gjort en fin frukost. Det är tillräckligt för att göra min dag. Inte känna ångest för att min dag inte börjar som mitt ex ville…
Saknar mitt gamla umgänge och vänner men de kommer tillbaka och som någon skrev har de inte fattat att jag mått dåligt eller inte vetat hur de ska bete sig.
Jag inser att jag är en fin människa som andra vill lära känna och umgås med. Men det tar har tagit tid att landa i detta och ibland halkar jag tillbaka och då finns ni här och ger mer tankar att spegla mig i. Att ni delar gör skillnad! Styrkekramar till er som är mitt uppe i det jobbiga! Se till att våga visa att ni behöver någon. Gråt när du behöver och se roliga klipp på Youtube som era barn kan delge. Det har gjort att jag fått skratta tillsammans med barnen även då jag inte orkat ge dem det jag kanske borde…Kram till er
Tack för att du startade denna blogg Michael.
Jag skäms över att det inte räcker med min sons närvaro och att tänka på honom för att saker ska kännas lättare just nu. Folk säger: ”Tänk på din son så känns det bättre”. Men nej det gör tyvärr inte de =/ Känner mig som en genomdålig mamma som inte helt fullt ut just nu kan känna glädje trots att jag har min son som är det bästa jag har och nånsin haft. Men jag antar att det vänder..
Du ska inte skämmas kära du. Att må dåligt innebär ju inte att du är en dålig mamma. Ibland säger människor ogenomtänkta saker. De menar inget illa. Ibland önskar jag att de hellre kunde vara tysta…Kram
Tack!
Känner igen mig så mycket i det du skriver Louise. Att ibland må så dåligt och vara så ledsen att inte ens närvaron av min dotter kan lindra. Vet också hur det känns att känna sig som den sämsta mamman någonsin… Det gör ju inte det hela bättre att också lägga det till allt det andra. Det är också svårt att inte veta hur min dotter påverkas, och det gör det hela ännu svårare… Och det oerhört dåliga samvetet på det… Men när jag då får förståelse och fina ord från en klok vän så kan tankarna och de negativa känslorna vändas lite och jag kan se det från ett annat perspektiv en stund. Det kommer att vända, och jag tror och hoppas att jag/vi och våra barn lärt oss något fint och viktigt. Att det går att komma igenom svåra perioder och att det blir bra, kanske på ett annat sätt än tidigare… Men bra.
Kram
Skönt att höra att det finns andra i samma situation och som förstår, även om jag såklart inte önskar någon dåligt mående. Men känns skönt att veta att man inte är ensam. Kram
Nilla. Jag fick frågan från en vän: vilket är värst? att fortsätta krympa? att stå upp för dig själv? eller att leva det liv du själv vill leva? Tänkte väldigt mycket på dessa ord och hittade mitt självvärde.
Tack lindansarmama <3
Var så lite 🙂
Ett fantastiskt fint och klokt blogginlägg Michael! Hög igenkänning. Jag har gått vidare i mitt liv och känner redan att flera av de stängda dörrarna börjar öppna sig på glänt. Bakom kan jag skönja ljus, färger och värme…
Hej alla fina!
Hur gör man när man vill lämna sin man men inte ”vågar”?
Inte för att jag någonsin annars är rädd, men jag klarar inte av den smärta som jag skulle tillfoga honom.
Vi har varit tillsammans i mer än 26 år och jag har varit på väg i kanske 10 år…
Han har inte varit så snäll genom åren alla gånger, men de senaste åter har han ”taggat ner” och är lugnare. Han är dessutom ganska ”spröd” nu för tiden, med tinnitus, astma och tendens till panikångest.
Jag sköter om ”allt” hemma och är en social varelse med många vänner, som jag iofs inte hinner träffa så ofta och vi har tre barn., två har flyttat hemifrån.
Jag driver företag och älskar mitt arbete, han är anställd och vantrivs på sitt jobb och menar att han är dömd att misslyckas.
Han kan kalla mig ”svikare” eller mycket, mycket värre saker om jag andas om att det här livet är inte det jag vill leva ( med honom ). Så jag viskar inte ens om det längre.
Jag har nästan, men bara nästan, haft ”affärer” med andra män, men tycker inte att jag ska vara ”otrogen” så länge vi delar hus. Inget har hänt, men tankarna finns ju där. För att stå ut!
Han åkte in på psykakuten en gång för några år sedan efter att han kollat min mobil och läst något ganska oskyldigt, men som han tyckte var för mycket.
Vill ju inte orsaka att han dör i hjärtattack när jag gör något oväntat.
Hur lämnar man och kan komma tillbaks som vänner som respekterar varandra och behandlar varandra som jämlika vuxna?
spännande liknelse, lätt att förstå och känna igen………