Det är här inne det börjar – i bröstkorgen, dina andetag, hur du blickar ut över det omkring, det du tänker om omständigheterna, partnern, synen på egna kroppen, det du gör varje dag genom vanorna. Den du är under varje minut. Livsattityden som närmaste allierad.
Det är SÅ lätt att lägga skulden på sig själv eller partnern för att allt gått i stå. Två personer som efter grälet tagit på skyddsvästar för att inte blotta hjärtat.
Ja, det är sårbart. Och starkt. Den första besvikelsen. Ett litet sting av missnöje. Ett sårande uttalande från en partner som inte förstår. Inte kan och vill se. En sten läggs till på murarna. Ytterligare besvikelser och ensamhetskänslor. Någon som kör på i automatiserad vardag. Två personer i varsin fästning. Resan, renoveringen och inköpen skall säkert fixa det. Not!
Att ta en annan person eller förhållandet för givet ligger på topplistan över relationsfienden. Gå inte nedför den vägen! Där luktar möglig källare.
Vem är jag i den här relationen? Känner min partner sig uppskattad på djupet av mig? Tar jag ansvar för mina sår att relatera till andra? Ser jag personen här inne? På riktigt.
Passionen är elden som driver oss nära någon. Tilliten som gör att vi har modet att göra hjärtat sårbart och våga älska. Styrkan att vara öppet sårbar så att det håller över tid. Genvägarna finns inte.
Vilka relationsvanor har du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Igenkänning på den. Vi har aldrig kunnat prata från djupet av hjärtat, aldrig! Locket på. Vill inte, har inte förmågan att lyssna och förstå. Inte så konstigt att det blev som det blev tillslut. Ärligt talat så vågade jag inte blotta mitt hjärta, vara naket sårbar och transparant. Om han inte förstod eller såg när jag väl öppnade mig lite, lite, hur skulle det då gå om jag öppnade mig helt? Sedan testade jag om han stod pall, och det gjorde han inte. Tryggheten och tilliten försvann mer och mer. Jag ser defenetivt min del i separationen. Nu gäller det bara att inte göra samma misstag nästa gång. Våga vara tydlig och ärlig även mot mig själv. Våga vara naken med kläderna på. Lita på livet som ger. Ger det dig inget, välj en annan väg att vandra.
Jag är nyfiken på vad jag kan, och vad livet kommer att föra med sig.
Jag har alltid ett val i det jag säger och gör❤️
Igenkänning på din också :-). Jag har fortfarande så svårt att förstå hur man kan leva som par i 23 år och sedan skiljas som främlingar. Det gör ont, förbaskat ont. Jag försökte också nå henne. Kämpade hela förra sommaren, hösten, vintern. Men hon vågade/kunde/ville inte.
Har nu också insett att min pendel slog över för snabbt och för långt. Från tillknäppt till en öppen bok. Som inte vill annat än känna, lukta, smaka, prata, lyssna, älska. Vara nära och förstå. Jag har fått aktivt dra tillbaka pendeln och lära mig läsa av situationer och människor. Hitta alternativa vägar att nå fram. Bara så svårt när man helt plötsligt börjar leva livet fullt ut. Lugnet, livsgnistan och framtidsplaner växer för varje dag. Mina egna planer. Hur sjukt det än låter-något jag inte känt så genuint förut.
Håkan, hur länge sedan är det ni gick isär? Jag har precis gjort det och mår så fruktansvärt dåligt trots att det var jag som ville gå. Får ångest över att jag kanske gjorde fel. Fel att jag ville att det skulle ta slut, att jag gjorde fel i relationen. Trots att så många runt mig säger att de är inte förvånade över att de blev som det blev.Till och med familjerådgivaren vi gick till (på mitt initiativ) säger att han inte är förvånad. Ändå tänker jag att jag gjort fel. Men jag var alltid arg i denna relationen. Arg och besviken. Vi pratade aldrig med varandra, aldrig några snälla ord men däremot mycket surhet och hårda ord från hans sida. Ser absolut mitt egen del i det hela men det är oerhört svårt att vara förälskad och kärvänlig mot någon som ger en elaka kommentarer, Men du säger att du mår bra/bättre nu, hur lång tid tar det innan det vänder?? Självklart individuellt men ändå.. Ser ändå fram emot framtiden och har en tro på den och det jag framför allt tar med mig till nästa relation är att våga stå för mig själv och sätta gränser och våga säga ”nej tack, det där är inte ok i mitt liv”.
Carolina… Skulle kunna varit jag som skrivit det du skrev. 20 år tillsammans har mannen och jag. Men så mycket surhet och hårda ord, dålig kommunikation. Känner mig helt tom av detta, finns inga känslor kvar som det känns nu. Han vill inte gå i familjeterapi heller, känns hopplöst! Beundrar dig som vågat steget. Det kommer bli bättre, det är såklart jobbigt nu. Kämpa på! Kram
Jag tror det är två tidpunkter som har haft betydelse för min väg upp ur diket. Dels när den mentala resan började och insikterna ramlade över en. Dels själva separationen. Det skiljer flera år mellan, så även om det nu bara är ett halvår som vi levt isär så gick det snabbt för mig att komma på fötter igen efter att vi flyttade isär. Faktum var att det kändes nästan skönt efter en otroligt jobbig tid där vi båda slet och kämpade för att rädda något som redan var dömt att misslyckas.
Viktigt tror jag är att inse att skuldbelägga sig för en separation är fel. Man är alltid två för att dansa bröllopsdansen. Två som bygger relationsmönstret. Kommer man till point of no return så är det är en av många lärdomar i livet som läggs till i ens erfarenhetsbank. Så Carolina, känn inte skuld. Du tar dem första stegen mot något mycket bättre och ljusare. Lovar!
Styrkekram.
Jadu Håkan, jag försökte få honom att prata och öppna sig. Jag ville så gärna hjälpa honom. Jag vet att han har haft en jobbig uppväxt och jag (med flera) såg att hans beteende speglade så tydligt hans lilla jag. Men han tyckte inte att han behövde reda ut det, att han hade lagt det bakom sig. Jag var helt öppen med vad jag hade i bagaget och vad jag tyckte var jobbigt, bl.a. Ärlighet och tillit. Han kunde inte ge mig det.
Jag håller helt med dig om att leva tillsammans så länge ( vi i 18 år ) och ändå inte veta någonting om den andra. Jag har ingen susning om vad mitt ex tycker/har tyckt om mig, som fru, mamma till 2 barn, som vän, som han en gång valde. Han hade svårt att uttrycka sig som älskade par gör. Där var jag den som kunde det bättre. Men man tappar sugen på att säga Jag älskar dig, om den andra bara säger det bara för att jag säger det. Det var bara jag som sa det först. Det känns som vi har levt 18 år tillsammans, men så långt ifrån varandra som man kan komma. Hur kunde vi överleva så länge? Rädsla? Trygghet?
Vi får glädjas med vad vi har åstadkommit efter våra separationer. Hur vi faktiskt kan kliva tillbaka och se oss själva och lägga fokus där. Vad vill vi nu, i ord och handling. Gör om, gör rätt
All styrka och lycka, Håkan
Det där med att försöka nå… Har själv varit med om det, och det att han blev onåbar, kort i tonen och arg och totalt ickekommunikativ gör jätteont. Vi älskade varandra fortfarande då vi separerade, vi KÄNDE ju varandra, men hans sätt, hans försvarsmekanism var att vara kort och otrevlig – så kort han bara någonsin kunde. Det skar, det gjorde ont, det gjorde mig väldigt ledsen. En enorm SORG över att vårt (många gånger) jättefina förhållande skulle sluta i de här tonerna.
Tyvärr! Jag har insett att jag bara måste acceptera! Jag kan ingenting göra – annat än hålla mig undan och vara tyst, sköta mitt och sköta om mig själv och blicka framåt.
Känner så väl igen det! Jag känner så väl igen sorgen över att han blivit totalt ickekommunikativ efter separationen. Jag ser ju att han alltid betett sig så, till viss del, i relationen. Men som frånskild kan man bara gilla läget, inte ställa några krav, inte argumentera att nu MÅSTE vi reda ut det här olidligt tråkiga som blivit … Den sorgen är större än den över själva separationen, för jag tror vi båda inser att vi var för olika, på ett vuxet plan. Kämpa på, kanske vaknar det upp en dag…
Carolina, det har säkert bla att göra med hur länge man varit ihop, men för mig tog det flera år (och jag var också den som lämnade). Och processen förändrade mig, både på gott och ont.
Minns min egen ångest över att kanske har valt fel, den kom ofta, länge. Ibland besöker den mig fortfarande, mer som en still fråga. Men. Varje gång jag var osäker frågade jag mig om jag skulle vilja gå tillbaks, på riktigt. Och svaret har aldrig varit ja. Jag har sörjt, varit ledsen, saknat människan som jag fortfarande älskade. Men jag har aldrig ångrat mig. Så ge dig tid, var snäll mot dig själv och fråga dig då och då :’vill jag tillbaks till detta, eller är jag bara ledsen och osäker?’ Det är inte samma sak. Och bara för att man älskar någon behöver det inte vara rätt att leva/vara ihop. ❤
Tack. Grejen är att jag slutade älska honom om av hans elakheter. Så nej,jag vill inte ha det så igen men det var ju ändå bra innan det blev dåligt och det kan jag tänka mig igen. Tror faktiskt att det är så illa att jag vet inte hur ett bra förhållande är så därför inser jag inte hur illa detta var. Dock såg många runt om detta, även hans bröder sa till mig att jag inte kunde leva så. Tror det blir bättre när bodelning mm är klar.
All styrka till dig Carolina. Det kommer bli bättre, men det tar tid. Huvudsaken är att du tar ett steg i taget. Om du trampar snett, så finns det en till stig du kan välja. Små steg är bättre än stora snabba, för då hinner man med med både kropp, knopp och hjärta.
Lycka till!
Jag kan bara instämma med flera av er att man ställer sig frågan- hur kunde vi leva ihop under så många år utan att gå på djupet? I min tidigare relation så led vi på var sitt håll utan att ens göra något egentligt försök till att ta upp vad vi höll på med. Jag på mitt håll var rädd för att bli övergiven, vara obekväm, uttala obehagliga sanningar, tala om vad jag önskade och min dåvarande man tillknäppt och tyst, i färd med något viktigt projekt gällande företag eller renovering. Så tragiskt när man ser det i efterhand. Två längtande människor under samma tak men utan kommunikation.
Nu när jag har börjat greppa vad det handlar om har jag försökt kommunicera med min exman, mycket beroende på att vi fortfarande känner attraktion och en slags grundkärlek till varandra. Ett av de problem som dykt upp är att jag pratar (antagligen) för mycket. Jag vill ta igen, få sagt, visa och diskutera om vad en relation egentligen handlar om. Det blir kanske så när man får insikt och äntligen förstår orsak och verkan. Jag har tyvärr tagit på mig någon slags ”fixarhatt” men börjar så smått förstå att det är inte min roll att analysera och förklara . Jag kan bara göra det om han frågar och vill veta. Min förhoppning har varit att vi skulle kunna synka någorlunda och inse att om vi skulle agera tvärtom mot vad vi gjorde tidigare, skulle verkligheten bli en helt annan.
Jag ser fram emot att snart kunna få landa i en slags ”gå-vidare-mentalitet” där jag känner att det har varit en oerhört tuff resa, men att jag faktiskt lärt mig för resten av mitt liv, och att fortsättningen kommer bli bättre på flera plan.
Tack alla, Tessie, jag funderade också på detta; Jag har ett ansvar mot min dotter, ska hon verkligen ha en mamma som hela tiden går och är arg och missnöjd? Är jag inte en bättre och starkare människa än att jag kan välja glädjen i mitt liv? Det är ju trots allt (förhoppningvis) många år kvar i livet och ju längre jag stannade kvar i detta förhållandet, ju färre bra år hade jag framför mig.
Jag kände mig jättelycklig precis efter uppbrottet, skönt att jag hade sagt och gjort det, hade funderat i så många år på det och nu var det äntligen klart! Det som är så fruktansvärt jobbigt nu är att han krånglar om pengar för huset. Pengar som jag satt in och som han sagt att han aldrig skulle begära anspråk på. Nu hävdar han och hans advokat att de papper vi skrivit är ogiltligt och att han har rätt till mycket mer pengar än vad siffrorna visar. Isåfall måste jag sälja huset och det vill jag verkligen inte. Det är så viktigt för mig att vara rotad någonstans, har flyttat så mycket och det har jag sagt innan, här vill jag bo resten av mitt liv. Måste jag nu då flytta igen?? Känns oerhört tungt att ha detta hängandes över sig och advokaterna jobbar såååå långsamt. Det är också oerhört ledsamt att inte få träffa dottern på en hel vecka. Hon har varit med mig i stort sett varje dag i hennes liv då jobbet var vikttigare för honom medans han nu SKA ha varannan vecka. Hon är väldigt arg och ledsen och jag upplever det som att hon tycker att jag svikit henne. Jag vet också att hon längtar efter sin mamma men jag får inte ringa eller prata med henne överhuvudtaget. Förhoppningsvis blir det bättre då vi har ett samarbetssamtal på familjerätten och hoppas även att det löser sig med huset. Men allt detta gör att det känns övermäktigt och då känner jag att lika gärna kunnat stanna i skiten för detta är mycket värre. I långa loppet var detta ändå det bästa men tankarna går ju ändå om man hade kunnat gjort på ett annat sätt.
Här finns så många kloka mänskor! Så många resor och insikter. Det är som om vi plötsligt fått nya glasögon: ”Oj, är det så här min partner och jag och världen ser ut!?” Det vore spännande att få läsa om någon, som efter sin separation funnit en helt annan positiv relation, med en ny eller gammal partner!
Celeste. Det gjorde jag! efter tre år mötte jag en man och vi träffades då och då och pratade mycket per telefon. Han hade varit singel i 8 år och någon snällare och lugnare man har jag aldrig träffat! Tyvärr så var jag fortfarande för svag efter separationen och kände inte igen mig själv och det spelade inte någon roll om så de stora kärleken. Stod framför mig för jag var inte mottaglig så jag backade. Men gudars vilken go man han var! Helt annorlunda mot han jag levde med i 27 år. Ordspråket ”Går det en så finns det tusen åter” det stämmer bara man är klar med sig själv först….skynda långsamt är bra.
Anna, så härligt att höra att det finns hopp! Hoppas att du kommit lite längre och kan öppna dörren när en guldklimp kommer i din väg. Kram ❤️