En parrelation är en spegel! När vi är nyförälskade visar vi våra ideal-jag för varandra. Bästa-versioner förför!
Vem kan inte le, vara snyggt fixad, känna sig glad över att möta någon som får det att kittla i magen och i den stunden vara positiv inför livet? De flesta i alla fall! I början!
Men så går det en tid och vi börjar tänka: ”om det här fantastiska tar slut? Om hon tycker att jag är lite för känslig? Detta är för bra för att vara sant! Älskar jag honom för mycket för mitt eget bästa? Man vet aldrig!”
I unga år sårades vi av svek. I vuxen ålder känner och kände vi oss svikna. Vi försökte/försöker korrigera oss själva för att passa in. Att inte vara för mycket! Att inte vara för lite!
Du och jag har en resväska! Det är vår relation/kärleksväska och i den finns nerpackat allt som vi från noll år fram tills nu har upplevt. Vi är på en resa och det som vi har packat ner, även om mycket av det är ofrivilligt nerlagt, kommer att blottas när vi är nära en annan människa. Med sin väska!
Det är inte allt i bagaget som är vackert! Långt ifrån! Undanstoppat i några sidofack ligger det misstänksamhet, rädsla, osäkerhet, skam, avstängdhet, övergrepp, självförakt, cynism etc.
När vi älskar och är älskade, känner vi oss odödliga: ”vi mot världen!”
Men när det uppstår bråk, meningsskiljaktigheter och konflikter av olika slag, kommer sådant upp som vi inte ens visste existerade inom oss själva och partnern. ”Låg detta i min resväska?! Det kan inte vara sant!!”
Jag vet att vi i mycket högre grad än vi kan föreställa oss, drivs av självförstörande krafter i våra relationer. Vi blir alltför bekväma, tittar inte på våra egna beteenden och hur de påverkar partnern. Vi går bakom ryggen i ett spänningssökande, istället för att skapa förutsättningar för det i förhållandet. Rutin-mode är förödande!
Vi är rädda, i vissa fall panikslagna för att vara sårbara och tillåter ingen att komma nära inpå. Vi stöter bort och gör slut, innan mannen eller kvinnan kan komma åt vårt innersta jag.
Att vara tillsammans med någon där det råder ett emotionellt säkerhetsavstånd, minskar dramatiskt risken att förlora kontrollen över hjärtat. Relationer utan riktigt djup är betydligt lättare för den sargade själen.
Pratade med en av mina barndomsvänner om varför så många förhållanden havererar, och mitt svar som blir en sammanfattning av det samtalet är: vi står ofta inte ut med att se oss själva genom en annan människas ögon. Det kliar i kropp och själ när vi upptäcker att vi återigen blir på liknande sätt som i tidigare förhållanden. Eller så har vi hamnat i okänd terräng, vilket lockar fram sidor som inte är de mest smickrande.
Sök i dig själv låt det få sjunka in på riktigt: kärlek är handling varje dag! Ta inget för givet! Bär din värdighet nära inpå oavsett vad. Lär er bråkandets konst som gör att tillit kan ta form mellan er. Tillit byggs upp över tid genom att ord och handling harmonierar med varandra. Allt är möjligt där det bor självreflektion och kärlek.
Michael Larsen – relationscoach
Du har så rätt Michael, och jag tänker utifrån det att jag behöver ha respekt för att såväl min före detta man som många andra män väljer relationer med ett emotionellt säkerhetsavstånd, det är lättare för hjärtat.
Och dina ord tryggar mig också i vad det är jag vill ha – en relation utan det emotionella säkerhetsavståndet. Jag är införstådd med att det kommer att ge mig ytterligare massa tillfällen att titta på mig själv, men jag är redo för det. Jag har tittat på mig själv mycket, lärt mig acceptera och vara tillfreds med den jag är, lärt mig bryta gamla destruktiva beteenden, lärt mig ha tålamod, tillit till processen och ha fokus på att sprida kärlek och glädje i världen.
Och vet du; trots att jag känner mig ensam då och då, och verkligen längtar efter en relation, så har jag blivit så trygg i att det är bara en sådan relation – där båda vågar titta på sig själva och det relationen väcker – som är värd min tid och energi. Jag ska inte slösa med mig själv på annat.
Då kommer svårigheten. Männen jag träffar vill oftast inte detta. De ser det sprudlande, glada och energifyllda i mig. Men drar när de inser att det finns en massa bakom det, som sätter luppen både på mig och dem.
Nåväl. En dag korsas våra vägar. En dag står han där. Och som Håkan så klokt skrev en annan dag – sökandet efter den mannen är inte hela mitt liv, utan en del av det. Mitt liv pågår här och nu. Och är bra här och nu.
Varmaste kramar till er alla som hänger här med mig. Det är så så skönt att inte känna sig ensam!
Marianne!!! Jag har kommit fram till precis samma slutsats!!! ❤️
<3
Tog ett uppehåll från denna blogg efter att läst den i några år, nu är jag tillbaka igen. Det slår mig att innehållet på denna blogg är tidlöst oberoende var jag befinner mig i livet slår det aldrig fel, insikter har gjort ont i många år och nu har jag börjat mjukna både inför mig själv och andra -äntligen. Allt är sammankopplat. Om jobbet med mig själv inte skulle ha hjälpt så skulle jag inte vara här idag och jag har fortfarande inte passerat 30 år ännu. Tack ännu en gång för denna blogg Michael!