Mannen tittar ut genom fönstret och en stor klump av sorg håller honom i ett järngrepp. Hans fru sedan arton år har lämnat honom och livet har fullständigt ställts på kant.

”Jag som har gått i terapi, kurser och läst böcker. Hur kunde det bli så här? Jag som ändå är relativ medveten om hur man kommunicerar. Hon var mitt allt!”

Mannen har i åratal matats med att det är livsnödvändigt att hitta och älska sig själv innan man kan älska någon annan. Och att självkärlek är grunden för att kunna leva ett bra liv. Han är nu fullständigt desillusionerad!

Ni som har följt min blogg ett tag och lyssnat på mina föreläsningar, vet att jag inte är en anhängare av filosofin: ”älska dig själv!”

Inga böcker i världen, webinars, bloggar eller visdomsord, kommer i närheten vad en annan människas omtanke, lyhördhet och kärlek kan göra för oss. Du måste inte förtjäna något genom att älska dig själv.

Mannen vid fönstret behöver däremot gå igenom sorgen, förtvivlan och den avgrundsdjupa känslan av misslyckande. Vi kan inte läka förrän vi upplevt ångesten och tomheten på djupet.

Jag får ett mail av honom några år senare, där han berättar att när det var som mörkast träffade han en kvinna som också gick igenom sorg.

”Vi tog långa promenader, grät tillsammans vid havet och log över en fika. Kärlek för varandra utvecklades och jag började tycka om mitt liv igen. Och hon sitt. Hennes kärlek till mig gjorde att jag orkade ta mig vidare. Jag avskydde mig själv, men mötet med henne fick mig att börja tro på kärleken igen.”

Viktigare än all självkärlek i världen är förmågan att kunna gå framåt trots mörkret. Tanken på att morgonens första solstrålar kommer att visa sig igen, är avgörande. Att det existerar anständighet och godhet mellan människor.

Att vi trots det fruktansvärda som vi går igenom eller har gått igenom, sätter fötterna mot golvet om morgonen och reser oss upp. Gör oss i ordning, tar på kläderna som signalerar till oss själva att vi tänker ta oss igenom dagstimmarna, även om frestelsen att återvända till sängen är stark (ångesten älskar när vi ligger kvar, vrider och vänder på oss i ett ältande).

Du är värd att älskas av någon även om du inte ”har hittat dig själv först.” Du måste inte älska dig själv för att leva ett vackert och värdigt liv. Det som däremot är av extrem betydelse, är att göra saker, hur små de till synes än verkar vara, som för oss framåt.

Vanor byggs upp genom repetition, och upprepning skapar beteenden, vilket sin tur ger en känsla, hur mikroskopisk den än är, av självrespekt.

Mannens tårar var ett uttryck för hans mänsklighet och de rensade gradvis ut förtvivlan och självförakt. Människomöten kommer att överraska och värma oss igen.

Michael Thor Larsen – relationsterapeut