Fel timing i kombination med slentrian och en alldeles för stor tillit till att samtal är lösningen, är ett terapeutiskt misstag som gör att par distanserar sig, istället för att komma nära. Kommunikationsmodeller kan vara fantastiska, men långt ifrån alltid.
Goda intentioner kan leda oss utför relationsstupet!
Ett förhållande som har varit i utförsbacke under alldeles för lång tid, och där ena parten (oftare en kvinna än en man i en heterosexuell tvåsamhet) har distanserat sig känslomässigt p.g.a. bristande samhörighet, har också hamnat på låga temperaturer när det gäller attraktionen. Varningssignalen har tjutit vid ett flertal tillfällen, men ignorerats genom förödande tankar som: ”det är bara en svacka! Hon (han) gör allting så himla omständligt!”
När attraktion och lust hamnat i ”radioskugga” eller t.o.m. är död, fungerar inte metoder som att hålla om varandra i två minuter, se varandra djupt i ögonen och säg vad du uppskattar hos partnern, massera varandra eller åk på spa över helgen. Under vissa omständigheter är det panikåtgärder som ytterligare riskerar att fördjupa sprickan i tvåsamheten.
En ”närvarokram” kan för den som längtar efter och behöver utrymme, kännas som en invasion av den personliga integriteten. Äckelkänslor kan istället ta vid och stänger för gott alla dörrar till att kunna hitta tillbaka.
Försök inte komma nära! Tvärtom!
Jag vet av egen erfarenhet och mina klienters!
Om det är praktiskt möjligt och om ni båda har en förhoppning om att hitta tillbaka till känslan av att vilja nå fram och vara nära, är det en separation som gäller. Nollkontakt (andra spelregler om det finns barn med i bilden). Inga meddelande om hur mycket ”jag älskar och saknar dig!” Inga övertalningsförsök och logiska argument till varför ni bör vara tillsammans. Det fungerar aldrig!
Attraktionskemi (vida större än enbart det fysiska) lyder under sina egna naturlagar.
I tystnaden kan längtan och saknad eventuellt börja ta plats. Men som sagt; tid ifrån varandra och egentid för att reflektera kring vad som gick snett. ”Vad behöver jag utveckla i mig själv? Vad för slags liv vill jag leva? Hur vill vi ha det tillsammans?”
Det gamla förhållandet som inte fungerade, måste få gravsättas så att någonting helt nytt kan ta form. Annars går det inte, hur mycket vilja det än finns. Ett förhållande behöver både trygghet och äventyr. De två är icke separerbara!
Michael Larsen – relationscoach
Hej Michael
Min man och jag har varit ihopa i 29år , vi träffades tidigt , båda är 45 år och vi har 2 vuxna barn .
Många toppar och dalar har det varit . Vi har precis gått på familjerådgivning och det var super bra men under alla dessa år så har vi aldrig fått rådet att separera.
/ Anna
Ibland är fegheten större än kärleken vissa stannar kvar i det gamla och vad man tror ”det trygga livet” !? Ist för att ta steget från det destruktiva till det som ger livsglädje Jag vet…..och Du oxå Michael vad jag menar, det är i sommar 3 år sedan och jag kan inte släppa varken han eller det som blev samt undrar dagligen om han är lycklig nu…..
Jag förstår precis vad du menar. Har känt att jag vill ha utrymme nu. Inte ens kramar vill jag ha. Känns invasivt.
Vi har haft tufft ett bra tag och jag har försökt att(till viss del vi men jag har varit den drivande) ägna mer tid till varandra, göra saker ihop bara vi utan barn, men det har inte gett så mycket. Det finns en massa saker jag uppskattar med honom och trivs tillsammans, men passionen och lusten är inte närvarande. Mer vänskap.
Vi har barn på 20, 17 och 12,5 år så jag antar de andra regler du pratar om när man har barn gäller för oss. Skriv gärna ett blogginlägg om det med.
Tack för alla väldigt bra blogginlägg!
Michael räknas ett uppehåll också som separation här? Du syftar väl på att kanske ta en paus för att reda på vad man egentligen vill.
Jag tycker det här är intressant och spännande. Lyssnar även på Skilsmässopodden med Magnus och Marit, och det slår mig ibland hur vissa människor känner att med avstånd så växer attraktion och intresse.
Det är lite i samma spår som att man vill ha det man inte kan få, eller något som är nytt är mer spännande för att det är outforskat.
Det finns en romantiserad förkärlek ibland tänker jag till de pionjärer som ger sig ut på outforskad mark, vi hyllar de som byter jobb och tycker att man stagnerat om man arbetar på samma jobb i 15 år, då gör man ju inte karriär.
Med dom tankarna och känslorna så blir det ju naturligt att vilja sära och skapa avstånd. Eva som var vår parterapeut pratade också om att sära på sig men mer utifrån begreppet att man ska skilja på sig själv och sina egna känslor och att vara en egen individ även i en tvåsamhet och det tyckte jag var ett väldigt bra och fint sätt att se på en relation.
Jag tror inte alltid att man måste separera så att fysiskt flyttar isär men jag tror på att man ska skapa sin egen sfär. Jag kan känna igen känslan av påtingad fysisk närhet när det man söker är en själslig kontakt och att veta att den andra personen respekterar en och vill en väl. I mitt fall så kände jag till slut att det var förväntat av mig att jag skulle vilja ligga och förföra min man oavsett hur han än behandlade mig. Han kunde ta för sig av min kropp oavsett hur lite omtanke han än visade och i det läget så var separation bättre än att känna att jag blev sexuellt utnyttjad.
hej!
detta är super tungt att skriva men.. efter 21 år och fem barn så skall frun skilja sig (hennes andra riktiga försök och förmodligen det sista..) efter 21 år har man många bråk och mycket besvikelser iaf i vårt fall. jag har varit hemma pappa i 12 år och varit super nöjd med det det har dock inte min fru som fått betala räkningarna dom senaste 6 åren. Hon har känt att bördan varit för stor och jag har känt att våra fem barn har haft ett stort behov av att vara omhändertagna hemma (av mig eller henne i vårt fall mig) efter förra försöket att skilja sig lovade hon att aldrig utsätta mig eller barnen för detta igen. Det gjorde hon iaf bara ca 1,5-2 år senare (alltså nu) Jag har gjort självgranskningar och läst på som en galning om förhällande hur dom funkar och varför jag har uppfört gjort och sagt som jag har gjort och varför hon gjort och sagt som hon gjort. det jag kommit framtill är att det faktiskt går att fixa vilken relation som helst om man bara vill. Jag älskar henne mer än barnen tillomed (jag förstår att det kan vara stötande för vissa) jag har dom senaste 8 månaderna gjort stora förändringar på mig själv i positiv bemärkelse men framförallt dom sist 3 mån efter att hon talade om att ville skiljas igen för barnen och mig vilket blev en fruktansvärd chock. för hon har inte pratat med mig om det utan kört sitt eget race där hon dragit undan sig mer och mer och flytt till sitt jobb med 60-80 timmars veckor och därför inte kunnat fungera hemma alls.Jag mådde själv så dåligt efter ett bråk för några veckor sedan när hon slängde ut mig ur bilen framför våra små barn att jag stod och vajade på motorvägs bron för att ta livet av mig men blev väl räddad av lastbilsförarna som började tuta och blinka så jag vaknade till. Familjen är mitt allt hela min existens och nu när hon vill skiljas försvinner inte bara min trygghet och tillvaro (jag har ju inte en spänn) och barnens (mig) på terapin som jag äntligen fick med henne på frågades det om hon såg dom positiva förändringar jag gjort (hon gör inget för hon vill inte) så sa hon ja han gör jätte mycket bra förändringar det är så synd att han gör dom nu för han blir ju den perfekta mannen men det får ju nästa kvinna……………….. ja livet är inte lätt nu alltså. varför tar hon inte bara till sig att jag är omtänksam snäll rolig och jag får henne att skratt och le till och med nu i denna sits och bara börjar försöka läka vår relation. hon vill inte prata om hur vi skall lösa framtiden heller vilket gör att barnen och jag sitter här som med passagerare på hennes skenande tåg. Jag orkar knappt leva ens för barnens skull risken är stor att jag blir av med barnen och bostaden och blir hemlös det råder akut bostadsbrist där vi bor och hon tänker inte betala längre och jag kan inte gå till socialen för hon bor fortfarande här. egentligen skulle jag kunna skriva en hel bok om detta men jag ger mig här. Livet är skit tungt just nu och i grunden är jag väldigt positiv men har svårt att se hur detta skall lösa sig när hon bara vill dra inte prata om nåt.