Om det är någon plats vi skall kunna känna oss hemma på, och inte ständigt behöva bevisa vår duglighet, så är det i parrelationen. Ändå är det inte så för alla – långt ifrån för alla!
Jag ser många som utkämpar en ojämn kamp för att visa partnern hur värdefulla de är. Det är en vandring i ensamhetens dalgång som suger energin ur självkänslan och självförtroendet. Det är inte så relationslandskapet skall se ut.
Något att fundera över:
- Du hör dig själv berätta för honom/henne hur många bra saker du gjort under dagen. Feedbacken är i bästa fall ljummen. Du tänker: ”kanske en annan dag…”
- Stödjer personen du lever med dina drömmar, eller skjuts de ned genom ”realismens” kikarsikte?
- Känner du dig fysiskt attraktiv genom den emotionella/mentala närheten; komplimangerna som flirtar med mer än kroppen? Som även når hjärtat? Som viskar nära: ”jag ser hela dig!” Är du synlig på riktigt?
- Kan ni vara i rofylld tystnad tillsammans? Eller bedövar ni varandra genom ständiga ”projekt”?
Vad händer om du stannar upp och känner efter? Fem minuter av lugna andetag…
Vilka leende ansikten längtar du efter?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ojoj. ..Så klockrent om hur jag hade det. Bättre beskrivning på mitt gamla liv går nog inte att göra. Om jag någon gång lyckas träffa någon igen ska det inte få bli så här….
Att veta att det inte behöver vara så känns skönt även om jag vet att mitt liv kommer fortsätta se ut så en tid till, men hoppet finns att en vacker dag känns allt annorlunda ….en dag kommer någon vilja diskutera med mej o respektera mina åsikter, någon kommer älska mej för den jag faktiskt är och vill vara….trohet tillit och glädje…..att läsa dina inlägg ger mej hopp och en lättare vardag i väntan på mej själv….tack!
tills då! styrkekram
Så var det när jag levde med mitt ex. Kände aldrig att jag dög för aldrig jag fick höra något positivt. Istället var det nedsättande kommentarer jag fick, om det kom några kommentarer alls. Det enda positiva jag fick höra några ggr under de första av de 21 åren tillsammans var att det var något speciellt med mig och det tolkade jag som positivt när det sades. Kan räkna upp en lång lista på sådant jag hade önskat fått i form av kommentarer och uppvaktning och listan blir lika lång och är identisk över det jag inte fick. Bara en kommentar om att man var snygg eller att man gjort ngt bra (förutom att maten var god) hade jag önskat mig. Han uppvaktade mig aldrig, har aldrig bjudit mig på bio eller restaurang, vardagen flöt bara på från den dag vi blev tillsammans.
Att separera var det bästa vi kunde göra. Mycket är tufft i vardagen idag men jag är ändå mer nöjd med mig själv idag. Men lita på män….det är svårt. Vem säger att det finns någon därute för mig? Har svårt att tro det och om det skulle finnas det så har han tjocka murar att ta sig igenom. Önskar att jag kunde våga låta någon riva murarna men är nog väldigt rädd att historien ska upprepa sig. Jag är ingen person som väntar mig guld och gröna skogar men hade gärna velat träffa någon som ser mig och älskar mig för den jag är. Drömma kan man alltid göra.
så klart! 😉
Man tror man är själv om sina upplevelser men får bekräftelse av att läsa både bloggen och här bland kommentarerna. Då förstår jag att jag inte är ensam om att ha ”tillåtit” mig själv att leva i ett förhållande som förminskat mig och sänkt min självkänsla istället för tvärtom som det borde vara. Under nio år kämpade jag för att bli sedd med positiva ögon av den personen som jag älskade. Jag kämpade för att få omtanke och få känna att min man faktiskt var intresserad av att höra hur jag tänkte och kände. När jag bytte jobb tog det en månad innan han frågade vad mitt nya jobb innebar…. Då hade jag väntat ut honom och tänkte att jag inte skulle berätta om han inte frågade men en månad….!!!!! Som jag längtat dessa år efter att få en kram, sitta nära i soffan, få höra att jag gjort något bra istället för sarkastiska och förlöjligande kommentarer (något varje dag) eller på något annat sätt fått känna att min man faktiskt tycker om mig som den person jag är, har känslor för mig och vill vara tillsammans med mig (inte bara bo i det huset som vi hade tillsammans). Allt detta gjorde att jag till slut valde att skiljas. Nu är det gjort och jag är mitt uppe i sorgearbetet, har flyttat sedan två månader. Varför saknar jag honom så mycket trots att jag under flera år mått så dåligt och tänkt på att enda utvägen var skilsmässa? Varför blir jag alldeles förstörd när han träffar en ny kvinna? Iofs gjorde han det redan innan jag hunnit flytta vilket förstärkte känslan av att inte ha varit älskad. Men varför blir jag inte arg utan bara tänker på det som ändå var bra? Jag trodde innan att jag skulle känna lättnad men känner bara mig sviken, är arg på mig själv, känner ånger, ledsenhet, sorg, besvikelse, bitterhet…
Men så läser jag på bloggen och i era kommentarer och tänker att ”Så vill jag ju inte ha det!
Jag tänker så här:
I en relation, frisk som destruktiv, ser vi oss som ett. När en separation blir det som var ett i två delar. Din del går vidare efter du slängt den andra på komposten. Du känner att nya skott och grenar växa ut på den nya yta som kommit fram. Du ser att det blir vackert och känner att det blir bra. Men sen kommer saknaden av den välbekanta halvan, den du slängde på komposten. Du springer tillbaka för att plocka upp den och få fast den på samma ställe som tidigare. För där är de nya skotten och grenarna och det gamla passar inte längre, även om önskan kan infinna sig.
Andas i saknaden, acceptera den, känn den. Även skitstövlarna har fina sidor, tack och lov. Men det räcker inte om den inte fullständigt överglänser de dåliga.
Sorgen behöver få sin plats, den tar sin tid, men den mattas av allteftersom du arbetar med dig själv och tar hand om dig.
Det är lätt att döma sig själv, men ingen nytta. Hade du kunnat lämna tidigare, hade du gjort det. Huvudsaken är att du har gjort något som var bra för dig, separera, men det är nytt och ovant. Även om du ville det. Två månader är ingen tid, men kan kännas som en hel evighet. Även om tanken funnits länge att separera så är det inte samma sak som att faktiskt göra det.
Du kommer greja detta, du kommer vara en helare människa och med ny kärlek till dig själv, och göra bättre val av livskamrat.
Lycka till!
Tack för fina stödjande ord. Eftersom det varit år av process innan själva beslutet känns det som så lång tid men det är som dubskriver en helt annan sak nu när det är genomfört och då är det helt andra känslor, tankar och reaktioner som kommer fram. Det finns så mycket att sakna förutom min f.d man. Det är mitt hem, min trygga miljö, familjeliv, min f.d mans barn och att skapa en ny hemkänsla för mig och min dotter och landa i detta. Jag sörjer, tar emot allt stöd jag kan få och ska uthärda tiden……
Men så otroligt fint o klokt skrivet Jennie. Jag tog till mig vart enda ord!! Kram
Så bra du skriver! Känner så väl igen mig. Gick tillbaka till min man efter ett tag ifrån varann när saknaden blev för stor. Men idag vet jag att det aldrig blir bättre. Så jobba dig igenom saknaden. Den kommer minska och du har kommit så långt. Extra styrkekramar från mig.
Så skönt att läsa att jag inte är ensam. Sitter i detta just nu o vet inte om jag ska bryta eller inte. Innerst inne vet jag nog men det är så svårt att säga orden!!!
Bekräftelse! Ja, vad som helst skulle vara så härligt att få höra. Jag vet faktiskt inte vad min ex man tyckte om mig de senaste 10 åren. Har aldrig fått höra att jag är fin, söt, snygg, vacker mm. Att jag tog hand om alla inköp till barnen i 10 år. Du har ju barnbidraget sa han! Han har även kläckt ur sig att jag har spenderat barnbidraget på mig själv. Ja, barnbidrag vet väl alla att man blir rik på. Tänk att få hålla någon i handen, som viskar i ens öra något som får en att bli varm i kroppen, som gärna betalar för att han VILL och för att han ÄLSKAR MIG, inte för att jag tigger o ber. Giriga j-el!
Jag har verkligen varit ensam i tvåsamheten. Men nu har jag börjat se mitt eget värde o jag vet vad JAG vill ha <3
ilska är bra den ger dig kraft….
Jag tror att såväl jag som min make på varsin kant har ägnat hela vår relation åt att bevisa våra egna värden. Och jag tänker att de resor vi nu är inne på handlar om att vi var och en av oss på egen hand måste förstå vårt eget värde, och innan vi förstår det kan ingen av oss ha en vettig relation, vare sig med varandra eller med några andra.
Idag fick jag för övrigt en aha-upplevelse angående detta med mitt eget värde. Tanken kom någonstans där från bakhuvudet; ”han måste förtjäna mig också”. Självklart tycker många, klart att du är värd en som verkligen älskar dig, säger alla, men jag har inte förstått det i djupet av min själ.
Men så idag; jag insåg att jag är verkligen värd en man som tycker att jag är det underbaraste som finns på jorden, som är glad och tacksam för varje dag han får vara i min närhet. Jag är i sig inne på en utvecklingsresa som innebär att jag kommer att få bukt med en del destruktiva ageranden som har mer att göra med mina gamla sår än med dagens situation, men jag inser också att det inte är något eget påhitt att min man inte förmedla detta – att han är glad och tacksam för att få vara i min närhet. Hur länge sedan det är han kände det vet jag inte, men jag vet att det faktum att jag inte upplevde det på länge har inte bara med mig att göra, utan det beror faktiskt också på att han inte visade det.
Nästa gång nöjer jag mig inte med mindre! Jag är värd att vara med en person som tycker att jag är den underbaraste i världen!
Än en gång Tack för det du skriver! Man tror att man är ensam om att ha det så här och känna som man gör, att det är en själv det är fel på. Men det här hjälper mig på vägen. Varmt Tack!