Jag ser det i andra och har med tiden även insett det i mitt eget liv: hur det ibland kämpas för någon som faktiskt inte förtjänar oss. Det är som om vi emellanåt lurar oss själva till att tro att det är vi som skall förtjäna den andre, när det kan vara precis tvärtom. Varför?
Även om en partner tar oss för givet, har orimliga krav, inte uppskattar kärlekshandlingarna, slarvar med de små men relationsavgörande gesterna, har en respektlös samtalston m.m. undrar vi i tanken vad det är för fel på oss. Varför?
Om du känner att avståndet mellan vad du ger och vad du får tillbaka i relationen är orimligt, kan det vara en bra idé att ställa frågan: ”förtjänar han/hon det som är sårbart inom mig?”
Vad menar jag då med sårbara? Jo, motsatsen till det lyckade, framgångarna, det glada och positiva. Bilderna och kommentarerna vi aldrig skulle visa upp på Instagram, Twitter och Facebook. Drömmarna som rivits ned, motgångarna, osäkerhet, bristningar, rädslor, de fysiska komplexen, tårarna som hållits tillbaka och längtan vi tror skall verka patetisk.
När vi känner tryggheten att kunna visa alla sidor, även de som ligger i de skuggiga gränderna och de tas emot med icke dömande öppenhet, är vi på en skön plats.
En förutsättning för den här inställningen är att vi utvecklat vänskap med de mindre charmerande dragen i oss själva.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Precis! Jättebra skrivet, även det du skrev igår. Ska läsa det flera gånger och reflektera, tack!
Tack linda. Glad att det landar väl i dig:-)
Tror många längtar efter just en sådan öppen och ärlig relation där man kan vara precis den man är. Att man kan älska varandra trots tillkortakommanden och sår som man bär på. Min erfarenhet är att man ganska snabbt märker hur pass öppen man kan vara, beroende på hur den andra tar emot och ger respons på det man anförtror och delar. Det gäller ju både vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Om det inte tas emot väl så tar oftast självbevarelsedriften över, iallafall för mig.
Håller med dig Helena i att självbevarelsedriften tar över när det inte finns en genuin och ömsesidigt tillitsfull kommunikation. Grunden för allt.
Jag tycker att det är en vacker text som går rakt in i hjärtat. Det är så jag önskar att en relation ska vara. Man ska kunna visa allt av sig själv utan att vara rädd för att bli dömd. Det är också mycket igenkänning i det du skriver – för honom var jag den han kände trygghet hos och kunde visa allt. Han vände verkligen ut och in på sig själv många gånger. Jag fanns där alltid. Men jag tror att han tog så mycket plats så jag höll tillbaka det som jag hade behövt dela.
Tänk så viktig att båda kan ta och ge utrymme. Obalansen drar ned allt.
Tror vi måste vara observanta på om vi är mer givare än tagare i våra relationer..
Eller tvärtom..
Har själv insett att jag är givare och har tillåtit mitt ex att vara tagaren..
Jag, driven av längtan att leva i tvåsamhet och balans i den.. Han drevs nog mer av att ”här fanns en som kunde se till att hans inre barn blev ompysslat och omhändertaget”..
Jag, lite naiv? Absolut.
Men nu har jag bestämt mig.
Han får ta ansvar för att plåstra om sitt sårade barn själv.
Jag får ta ansvar över att sätta de gränser jag behöver för att få fortsätta vara mitt autentiska jag, och hitta personer som klarar av att turas om.
Ett boktips!
Energitjuvar av Inga-Lill Roos
Tack. ..det låter som en bok jag genast ska inhandla.
En bra upptäckt du gjort kring ditt givande Eva och tack för boktipset.
Så otroligt sant och även självupplevt av mig…..tyvärr kan denya känsla med att kännas vara obekräftad och ej av betydelse längre ge motsatt effekt att ge…man slutar ge och det upplevs då i mottagarens värd som att mina känslor är Slut. ..fast det är tvärsom.Blir ju mkt sårad i hjärtat och vågar ej längre ge av mig själv…ett osunt ekorrhjul som snurrar…
Är det inte så att vi stryper flödet av givande Maria när vi inte känner att relationen bär oss framåt? Ett sätt för att orka med.