Du befinner dig på en grusväg som du inte ser något slut på och det saknas skor på fötterna. Luften är varm och du är törstig.

Livet placerar oss ibland på den där ”grusvägen” och det ligger naturligtvis nära till hands att fråga: ”varför!?”

Jag vet hur det är att stå där barfota med allt hopp bortspolat. Gnistan som lämnat!

Om någon skulle ha sagt ”Carpe Diem” eller ”lev i nuet”, så skulle det vara min undergång. Att stå där under solen med smärta i kroppen är lika med ett olidligt nu. Därför är blicken framåt och en fot framför den andra livsavgörande.

Livsavgörande!

När vi fastnat i uppgivenhet, ältande, förtvivlan och ett oändligt antal frågetecken är bilden av en bättre framtid, vattnet som släcker törsten och de mjuka beskyddande skorna.

Lev i framtiden så att du orkar med ett olidligt nu. Stå inte stilla i helvetet utan se rörelsen framåt som en räddande vän.

Känn framtiden och det svalkande mjuka gröna gräset under dina sargade fötter. En svalkande solnedgång välkomnar dig.

Jag är ingen förespråkare av kosmetisk optimism, men däremot av styrkan som kommer till oss när vi gör. När vi sörjer och härdar ut samtidigt! När vi sätter fötterna i marken trots smärtan och låter tårar få rinna nedför kinderna.

Bitterheten kommer att försöka förföra och skapa självanklagelser inom dig: ”sätt dig ner här på vägen. Älta nu allt som du borde ha gjort annorlunda och använd det emot dig själv eller andra.”

Varje steg skapar tillit till dig själv. Varje litet steg räknas, liksom din tanke och klarsynta planering för någonting bättre. Kom ihåg att det finna hjälpande händer även om vi måste gå för egen maskin.

Michael Thor Larsen – relationsterapuet