Aldrig förr har vi haft så många olika diagnoser på människor som idag. På gott och ont. Det kan ligga en lättnad i att kunna förstå egna och andras beteenden. Varför det reageras som det gör i olika situationer. Om det är något vi har behov av så är det att förstå. En bokstavskombination eller vad det nu handlar om kan ge ramar av trygghet: ”därför är jag/han/hon så här.”
Baksidan av detta kan vara att vi blir diagnosen – att förväntningar från omgivningen och den egna personen leder till vissa förutbestämda handlingsmönster.
Minns tillbaka på en händelse för ett par år sedan: en ung kille står i kön i mataffären. Han ger ett oroligt intryck och det är svårt för honom att dölja det. Känner med honom då han är i gränslandet till rodnad. Det lyser i mina ögon försiktig konstnärssjäl. ”Ett av de mer finstämda instrumenten i orkestern” tänker jag ett par meter bak. En välklädd man i fyrtioårsåldern med alldeles för påträngande parfym glider förbi raden av människor, och säger till kvinnan bakom kassan: ”skall bara ha ett paket cigaretter” samtidigt som han vänder sig mot oss andra: ”är det ok?” Skall just uttala: ”vad får dig att tro att din tid är mer värdefull än min?” Men den tillsynes osäkra unga killen hinner före och kraft tar plats: ”nej! Kön börjar där bak!”
What the…!? Hur gick detta till? Varifrån hämtade han den styrkan? Hans markerande ord får en helt annan varelse att visa sig. Tänk vad en mening kan förändra en persons hela energifält. Den unga killen ser chockad ut över sin egen kraft.
En enda integritetshandling kan vara det som ändrar riktning på en människas liv. Växande kan uppenbara sig i de till synes mest triviala situationer.
Känslighet är inte likställt med svaghet. Vi är här för att leva upprätt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har sagt det förut och säger det igen.
Det går aldrig att luta sig tillbaka och tro att man är ”klar” med arbetet med sig själv.
Diagnos eller inte. För även om man har en diagnos, så bör man alltid sträva efter att leva som sitt bästa jag.
Och hitta den bästa vägen för sig själv.
Sant!
Så sant Anna!
Risk med diagnoser som sätts idag.. är att man kanske inte jobbar med sin egen utveckling utan skyller allt på just diagnosen. Vidare kan jag se att en omgivning till personer med ”diagnoser” blir medberoende ..får anpassa sig i det oändliga. På något sätt verkar vi ha fått livet till att kunna utveckla oss till att vara självständiga, fria och älskvärda utan att andra ska vara behöva vara beroende eller behöva ta hänsyn till just min utveckling. Tack för en fin blogg!
Håller med!
Det finns en hel del studier och erfarenheter som tyder på att många av de nya diagnoserna hänger ihop med vår allt sämre livsstil och kosthållning, att det som betraktas som kognitiva diagnoser i själva verket kan röra sig om symtom på t ex olika former av näringsbrist, stressinducerade obalanser och inflammationer i kroppen, tillstånd som både kan förvärvas och som kan ärvas.
För en familj i akut behov av sammhället stöd är det självklart en lättnad att få en diagnos och därmed rätt till stöd, men jag är rädd att vi gör det lätt för oss genom att leta efter diagnoser istället för att söka orsaken till problemen. Lite som att nöja sig med en plåsterlapp på ett benbrott.
Charlotta
Hej! Inser hur mkt som faller på plats när man läser dina inlägg o allas kommentarer…jag har väldigt svårt m att vara mig sj i ny relation är rädd för att han inte ska tycka jag är spännande och med detta så är jag den stora förloraren…hur går man vidare när ens familj har svikit en i hela livet där man bara får höra hur stor loser man är….tror att mina tankar om mig sj ligger långt tillbaka till barndomen kan inte mina egna föräldrar o syskon respektera mig så kan ingen annan det heller och det gäller tyvärr min egena syn på mig sj också..hade varit spännade o hört din vinkling i hur man släpper barndomen o går vidare är trots allt mamma till två underbara vuxna barn som jag försökt ge allt de jag aldrig fick…usch vad det lätt bittert…ha en bra lördag alla❤️
Jag har också haft en tuff uppväxt.
Idag har jag förlåtit mina föräldrar.
De gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar. Även de har ju ett bagage…
Ett bagage som de med största sannolikhet inte packat upp. .
Det var ju inte accepterat på samma sätt då att ta hjälp.
När jag fått insikt i framförallt min fars uppväxt, så inser jag varför det blev som det blev.
Därmed kan jag också titta på vad jag gjort i livet, hur jag bemöter andra människor och tycka att fasen, jag är inte så tokig!
Jag har gjort mycket bra i livet.
Det behöver inte vara stora saker! Börja med det lilla så tror jag du kan se vad mycket bra du gör varje dag!
Varm kram
Du skriver så kloka saker. Vem är du, egentligen? *ler* Och tack för att du gör det. 🙂 <3
Jag har ingen diagnos. Men i situationer som vänner, bekanta, kollegor, föreningsvänner, ytliga bekanta så är jag en person som tar plats. Jag tar för mig, skojar, skrattar, ”lägger mig i” diskussioner på ett konstruktivt sätt, bjuder på mig själv. Ja, jag sticker ofta ut från mängden och väldigt många gillar mig och tycker jag har en skön stil. Det är såklart smickrande. Jag är ju bara mig själv. Men… När jag uttrycker mig om att jag kan vara blyg så skrattar människor åt mig och säger: ”Du, blyg!? Ja, tjena! :)”. Det jag menar är att när jag hamnar i en kärleksrelation och verkligen känner ett genuint intresse, så blir jag just blyg. Det kanske de flesta blir lite till mans men det är just där och då jag tappar mitt JAG pga ett anknytningsmönster. Nu ska jag bli hel. Visst, jag kan tillåta mig att bli lite blyg men inte på bekostnad av mitt JAG – för jag vet ju vilken inre styrka jag har. Och blir ofta bekräftad hur härlig personlighet jag har. Det är guld värt och jag är tacksam för den personligheten. Ska bara leva ut den fullt ut. ❤️
Precis så där skulle jag och mina vänner beskriva mig oxå.
Allt låter så lika förutom det där med blygheten i relationer som du beskriver.
Någon blyghet har jag aldrig känt. Jag tror att mina charmiga, attraktiva egenskaper förstärks när jag blir ihop med någon. Jag kan vara mig själv totalt, det var ju det som han föll för och det som han gillar hos mig.
Jag har förstått att det är nåt i den sortens personlighet som attraherar män. Inte alla förstås, vissa kan ju oxå bli lite skrämda av starka kvinnor. Men många, det är bara välja och vraka.
Och vad jag har förstått av det som du har skrivit förut så har det varit så för dig oxå men att du har blivit lämnad några gånger.
Det är nog det som du var inne på förut att du försöker att anpassa dig och då tappar du bort dig själv och är inte längre den där självsäkra, spontana, härliga tjejen som han blev kär i.
Bara du är dig själv så blir nog kärleken lika underbar som du själv är. Det är bara att leva fullt ut, Längtan.
Lycka till med kärleken! ❤️
Tack, fina Josefina!
Du har helt rätt. Och jag vill verkligen att mitt JAG ska förstärkas när jag träffar en man. Men eftersom jag nu fått en medvetenhet om det och lite verktyg, så kan det bara bli bättre. Män blir ofta intresserade av mig. Och jag tror, precis som du skriver, att denna sortens personlighet lockar många män. Medan vissa blir tokskrämda. Man är ett livs levande hot mot dem. Som exempel kan vi ju ta mannen jag dejtade som försökte trycka till mig titt som tätt. Jag genomskådade ganska snabbt att han klarade inte av en stark kvinna. Hann ju aldrig utveckla något djupare med honom (som tur väl var).
Jag ska verkligen verkligen kämpa för att vara mig själv fullt ut. Det är ju den personen jag gillar så fantastiskt mycket. Den starka som vågar stå upp och är avslappnad, skojfrisk, nyfiken, smart och härlig. Jag kommer att fixa det. Och jag är sååå tacksam för att jag äntligen har blivit medveten. Äntligen vet källan. Har verktyg. Jag kanske inte klarar det fullt ut från början men jag kommer aldrig att ge upp. Aldrig. ❤️❤️❤️
Håller mig kanske inte till ämnet till diagnoser men fastnar för din mening att en mening kan ändra ens energifält och så är det verkligen den kan både få mig ur balans och fastna och grotta ner sig och göra avtryck fastna som en tagg men har (tror jag) lärt mig att jag inte är någon annans åsikt, utan att jag har makten över mig själv, jag är så mycket mer.. Har lärt mig så mycket om mig själv de senaste månaderna både om de goda sidorna och de mindre fina sidorna, har reflekterat och ältat och lärt mig massor av nya saker om mig själv.
Står upprätt idag och för att citera dig så har jag lärt mig att känslighet inte är likställt med svaghet.. Ha en trevlig helg
Har ingen diagnos men är enormt känslig, tillbakadragen och har svårt att säga ifrån och ta plats. Har fått höra tusentals gånger att jag inte ska vara så blyg, att jag är en mes, att jag är konflikträdd, är svår att ha att göra med (för att jag är så anpassningsbar så folk inte vet var de har mig). Detta har blivit en svaghet, en osäkerhet, en rädsla för mig som jag har jobbat med i hur många år som helst men har jättesvårt att komma tillrätta med. Säkert har detta till stor del gjort att min relation gick i kras. Ingen annan kan förändra mig, det måste jag göra själv.
Har du hört talas om något som kallas HSP (Highly Sensitive Person)?
http://hsperson.org/högkänslighet.shtml
Charlotta
Sök på gruppen HSP ”Att vara känslig är värdefullt” på FB.
Highly Sensitive Personallity
Alternativt sök info på nätet, så ser du om du tycker det stämmer.
I gruppen på FB finns många dokument du kan bli hjälpt av om du är HSP.
Där får du hjälp att förstå och att utvecklas.
Kram
Jag skulle skriva att HSP står för Highly Sensitive Personallity. .
Genade lite såg jag…
Jag är nog en känslig person. Jag har inte förstått det, men i och med min skilsmässa upptäckte jag det. Idag fick jag ett sms av mitt ex. Blev kaos i hjärnan min. Jag gick inte in i det, svarade inte på smset han sände. Jag vill inte, tidigare i ett fall bet jag ifrån. Men det skapa bara mer osämja. Jag vet inte om det är rätt men tänker tanken istället hur min respons är. Tänker mycket idag att känslig är inte lika med svaghet.
En diagnos kan vara en hjälp till att förstå, att få förståelse, att kunna ”kräva” hjälp och stöd. Så har det varit för oss med sonens autism.
Medberoende och/eller anpassning. Ja, visst blir det så. På gott och ont. Svårt att förklara eller få folk att förstå som inte lever i det själva.
Men att gömma sig bakom diagnosen och rättfärdiga diverse beteenden etc och tycka det är ok. Nja. Man måste ju jobba med sig själv, utmana sig själv. Vi utan diagnos och speciellt de med diagnos! (Tycker iaf jag)
När sambon nonchalant småskrattar och menar på att han nog har Aspergers el autismdrag blir jag skitirriterad. För han gömmer sig bakom det. Detdefinierar honom. Hans personlighet. Sån är han. Och han gör inte ett skit för att ändra något.
Håller med dig Frida!
Dålig ursäkt för att behöva ta itu med och titta på sig själv!
Förstår att du blir irriterad!
Samma läge här ungefär, men nu är det nog..
Ja, jag har också fått nog. Kan bara inte förmå mig till att tala om det. Vi som är så dåliga på att prata med varandra överhuvudtaget. När, hur fasen talar man om det.
skitjobbigt att gå runt såhär, vill bara bort!
”Känslig är inte likhet med svaghet” stämmer väl- den som kan vara svag och acceptera svag är den absolut starkaste!