” Every block of stone has a statue inside it and it is the task of the sculptor to discover it.” – Michelangelo
Du och jag bär runt på drömmar och livserfarenheter som har format oss, och som i sin tur blivit till övertygelser som kommer till uttryck genom beteenden i kärlekens namn. Som barn kanske vi hade turen att ha föräldrar som älskade varandra och visade det. Eller så exponerades vi för bråk, högljudda krig kring vem som hade rätt och fel. Utifrån våra erfarenheter i kombination med personlighet, drömde vi oss bort till ett bättre varande där kärleken tilläts få vara intakt. Eller så tappade vi fullständigt tilliten och tvingades hittade alla möjliga tillvägagångssätt för att överleva.
Kärleken kräver och kväver inte. Den har inga agendor som förväntar sig ”leverans.” Kärleken lämnar inte en partner förtvivlad i tårar därför att ”messenger” ger oss äventyr.
Det kärleken gör, är att väcka oss ur snooze mode så att vi inte ska falla in i gamla kärlekskvävande tillstånd av destruktiv automatik, likgiltighet som bedövar hjärtats mottaglighet för utveckling.
Kärleken är inte intresserad av att besegra. Den hamrar bort stenbit efter stenbit, så att skönheten kan göras synlig.
Kärleken får oss att ta några kliv tillbaka: ”är det så det känns att vara kvinnan/mannen vid min sida när jag säger och gör så? Eller förhåller mig passiv? Eller när jag förringar?”
Den naiva eller själviska ”kärleken” vill ständig vara i ett nyförälskat dejtingläge, liggande i en solsäng vid poolen på ett femstjärnigt hotell. Den vuxna kärleken jobbar för att kunna resa till platserna som är hänförande. Den tar inget eller ingen för givet!
Den vuxna kärleken kan också snubbla till, men den stannar inte kvar i projektionernas och beskyllningarnas träsk, utan börjar efter timmar eller dagar fundera: ”hur kändes det där för henne/honom? Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Vad behöver jag lära, så att jag inte sårar?”
Det är inte vår uppgift att forma en partner, utan vår egen person! Det är imitationerna av kärleken och vår övertygelse om att vi är helt rätt på det, som ställer till det. Vi måste börja se med öppna ögon för att det ska bli en levande fortsättning.
Din närvaro och ditt lyssnande när hon eller han uttrycker sig; du – en person som respekterar den andres känslouttryck, även om du inte alltid förstår dem, är ljudet som hörs när marmorn faller mot marken. Vilka kan vi bli i varandras sällskap?
Michael Larsen – relationscoach
Kärleken…tänker att jag är 38 år och just har börjat försöka förstå vad kärlek egentligen är. Jag anar…och försöker förstå…kan se saker hos mig själv och andra och tänker, vänta nu, det där är inte kärlek. Det är behov. Eller känslomässiga sår från förr som visar sig såhär. Som söker läkning genom en annan. Det inre barnet som längtar efter trygghet, kärlek och bekräftelse. Få känna sig värdefullt och viktigt. Det är inte vuxen kärlek. Men jag har som sagt just börjat se skillnad. Jag börjar hitta ett inre lugn, en tillit till att jag är stenblocket som just nu blir hamrat på av livet så att bit för bit faller till marken och att något vackert växer fram därunder. Det tar bara sån tid, men släpper jag bara klockan så spelar det väl ingen roll. Tålamod. Rom byggdes inte heller på en dag 😀
Jag har nog burit runt på många drömmar, som följt med mig som små rosa fluffiga moln.
Har tänkt att när man är ett par och har en familj tillsammans så hjälps man åt, vill varandra väl, lyssnar och uppmuntrar, kommer överens genom lugn dialog…
Mötte väldigt litet av det i äktenskapet, men jag väljer att fortsätta försöka leva på sätt som skapar bra relationer tillsammans med barn, familj och vänner.
Jag har människor runt mig, Är tacksam för dem! De lever alla i relationer. Så ibland undrar jag : vem blir jag när jag ändå känner så stor ensamhet, när jag lever ensam med allt år efter år…
<3
Förstår dig. Det kanske är så att det är helt ok att känna sig ensam om man egentligen längtar efter att leva i den där tvåsamheten som man ser att andra har. Men att det samtidigt går att göra något åt de värsta ensamhets- eller övergivenhetskänslorna. Så de minskar i styrka. Så man ändå kan leva sitt singelliv med ett lugn och en tillit i själen tills den där relationen dyker upp, som på riktigt är som man drömmer om att en relation ska vara. Det är nog det som är mitt mål med mig själv just nu.
Tack Petra!
Långa perioder upplever jag att jag har det bra! Eller kanske inte tillåter mig att känna efter så mycket.
Men igår kväll var det en sådan där annan dag du vet…
Jo, jag tror jag vet. Haha…tror jag vet precis…:-D Kram på dig. Du är inte ensam.