Du kan stå på den där ”verandan”, gå fram till ”dörren” och knacka. Du väntar en liten stund, knackar igen…en tredje och fjärde gång. Du går en liten runda runt ”huset”, ser dig om i ”trädgården”, men ingen är där. Du tänker: vi sa klockan 10.00, men hon/han är väl bara ute på ett ärende. Jag avvaktar…”
Huset och dörren är symboliska: det handlar om ett förhållande som du släpps in i eller inte. Hur många gånger ska du försöka nå fram till personen som säger?
”Jag är inte där! Ännu..”
”Jag är så förvirrad. Vet inte vad jag känner!”
”Vår tid kommer! Jag ska bara…” (men ingen handling)
”Jag älskar dig, men…”
En person som vill ha ett förhållande, som känner attraktion och älskar, skjuter inte på att få träffa dig. De har det inte ”komplicerat”, och alldeles för mycket på hemmafronten eller jobbet.
Kvinnan eller mannen som verkligen vill och älskar, kommer att vara närvarande, ser till att ni möts och är fysiskt/emotionellt tillgänglig.
Kärleken söker inte efter bortförklaringar och sätter dig inte i ett väntrum. Du ges inte förhoppningar som aldrig infrias.
Hur många gånger till ska du knacka på dörren? Hur länge till orkar du hoppas och anpassa dig efter hennes/hans kalender?
Personen som älskar ser till att skapa plats för dig i sitt liv. Hon eller han anstränger sig för att du ska vara en del av hennes/hans värld. Lyssna till orden men se främst till handlingarna!
Lura inte dig själv med hoppets förförelsetekniker. Alltför ofta kämpar vi med att hålla klarsyntheten och den krassa verkligheten på avstånd. Vi orkar inte se omständigheterna som de är, utan som vi vill att de ska vara.
Börja behandla dig själv på ett sätt som du skulle behandla någon som du respekterar djupt. Den oändligt dyrbara tiden…
Michael Larsen – relationscoach
Precis vad jag behövde läsa. Har nyligen separerat för att allt skulle bli bättre. Ja jag vet hur konstigt låter. Men svaret jag hela tiden får är att han vet inte. Dags att lämna dörren.
Tack för ännu mer bekräftelse på att jag gjorde rätt och tackade för mig när jag sent omsider fick veta mer om aktuell civilstatus (inte vad som sagts initialt).
Det är förödande att vänta vid dörren för länge. Samtidigt gör man det ju oftast för att inledningsvis släpptes man in, och det var så härligt därinne att man längtar och hoppas på att dörren ska öppnas igen. Man kan också tänka ”jag vill vara generös och förstående, jag vill inte vara klängig eller komma med överdrivna krav, visst måste jag kunna klara mig själv ett tag och vänta lite till.” Och man vet ju hur tomt och ensamt det inledningsvis kommer att kännas att gå därifrån, på en väg som man inte vet vad den leder, bara att den leder bort från det här fina huset man hade så många drömmar om. Och man tänker ”hur ska jag någonsin kunna träffa någon som är så där öppen och kärleksfull, det har ju inte hänt än, och alla sådana personer är nog upptagna”. Men det du skriver är ändå helt rätt Michael. Kärlek är ett verb.
Precis så… Jag är precis där! Ska jag vända och gå? Eller? När jag fick komma in fullt ut så var det ju helt underbart.
Kaos i hjärtat minst sagt
0
Jisses, säger jag, har varit där utanför dörren i 4 år, nu är det nog.
Inte mitt val, men mannen som jag väntade på valde för mig.
Men nu har han gjort sitt val efter alla turer, hoppas det är ett riktigt beslut för honom.
Jag får nu slicka mina sår och laga mitt brustna hjärta, vissa dagar är värre än andra.
Men jag är stark och kommer igen, det vet jag.
Känns redan bättre, två dagar som är okej i rad, det är jag så nöjd med.
Så till er som står utanför dörren som inte öppnas, vänd er om lägg benen på ryggen och spring.
Jobbigt att höra , men det enda rätta om mönstret känns igen i texten, ta steget, smällen innan det är försent.
Jag vet vad jag skriver om, tyvärr, han är mitt livs kärlek men tillhör inte mig!
// Carina ( mojjemus)