kärlek, relationer

Gjorde en undersökning på Facebook idag, där jag ställde frågan om det är ok att vara vän med sin f.d. när man är i ett nytt förhållande. En stor majoritet av svaren lutar åt att det är bra, ja t.o.m. självklart med vänskap, särskilt om det finns barn med i bilden.

Jag skulle vilja komplicera till frågeställningen en aning.

Låt mig börja med en fråga: vad är en vän?

För mig är det en person som jag kan räkna med i alla lägen, som kan sova över på soffan, ta ett glas vin med eller två, resa en vecka till Rom, anförtro problem och hemligheter med, som skulle sitta med mig på akuten i timmar etc. Den här typen av vänskap tror jag inte särskilt många av oss skulle vilja att partnern hade med sitt ex.

När jag läser era svar på FB håller jag med. Både i JA och NEJ kommentarerna. Allting handlar om perspektiv. Om jag lagt in ordet UMGÅS som vän, kanske det skulle se annorlunda ut.

Så här ser jag på det: en respektfull kontakt JA, men vänner? Mycket tveksamt. Anledningen är att det existerar ett gap mellan SANNING (idealet) och VERKLIGHET.

Sanningen är självklarheten i att bemöta varandra med respekt och kärlek, att vi bör behandla andra såsom vi själva vill bli behandlade, vänner för barnens skull, svartsjuka är destruktivt, fullständig trygghet och tillit det bästa, och en hel del annat.

MEN

Verkligheten visar ständigt på att misstänksamhet, otrohet, sårade känslor, själviskhet, brist på tillit m.m. också blandats ned i livscocktailen. Det är ingenting konstigt, utan delar av den mänskliga naturen.

Det finns personer som lyckas hur bra som helst med vänskapen. Men även komplikationer som jag tänkte skriva om imorgon.

Vad säger du min bloggvän?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare