Min värld är mer nyanserad idag än vad den var för bara några år sedan. Tidigare hade jag besvarat frågan om det går att vara vän och träffa sitt ex med ett klart ”nej!” Anledningen till detta var att jag var övertygad om att det alltid skulle finnas en laddning mellan f.d. par. Åtminstone från någon av parterna.
Nu när jag skriver om ämnet var det nog även min romantiska del som inte ville att det skulle gå att vara vän med en f.d. Det skulle vara tårar och smärta – sen aldrig mer. Det kändes mer definitivt och ”vackert” så.
Idag är mitt svar – det beror på. Så som jag tänker handlar det om motiv och temperatur på känslor. Låt oss säga att båda en gång var rörande överrens om att avsluta förhållandet och attraktionen var borta. Då kan ett vänskapsförhållande fungera hur bra som helst. Båda behöver vara emotionellt klara med varandra och respektera de nya gränserna. Jämlik styrka.
Det går inte att vara vän med ett ex om:
– Det finns romantiska känslor kvar hos en av parterna där hon eller han hoppas på att det skall bli som det en gång var.
– Om den som avslutat förhållandet tar kontakt och vill umgås enbart för att slippa känna sig ensam. Någon där tills ”den rätta” dyker upp.
– Om någon av parterna träffat en ny. Jag tillhör i alla fall inte dem som skulle tycka det var roligt om kvinnan vid min sida umgicks med sin f.d. (jag är lite old school där).
– Det finns ouppklarat bagage.
Hur ser du på det? Går det att vara vän med sin f.d.?
Michael Larsen – livscoach
Min f.d. sambo och jag är goda vänner. Vi har en betydligt bättre vänskap nu, än då vi levde ihop. Efter separationen var det stormigt ett tag men vi redde ut det och har idag en sund vänskapsrelation. Båda av oss har nya kärleksrelationer och vi umgås tillsammans och har inga som helst problem med det. Min f.d och jag har en dotter ihop som snart fyller 18. Hon tycker att det är så skönt att vi kan göra saker tillsammans och fira högtider ihop mm. Jag vet att om jag skulle hamna i knipa och vara i behov av hjälp, och om jag inte hade ngn att be, så kan jag lita på min f.d.
Även om man inte älskar varandra längre så kan man ha en fin relation ändå. Det är jätteviktigt, speciellt om man har barn ihop. Min dotter har inte farit illa av vår separation. Hon har fått bo hos mig när hon har velat och hos sin pappa när hon velat det. Min f.d. och jag har haft en god kommunikation längs resan och fattat de flesta beslut gemensamt när det handlat om vår dotter. Hon säger själv att hon aldrig känt sig otrygg.
Ibland har vi haft våra kontroverser men är man bara villig att kommunicera så går det mesta att lösa. Min dotter betyder allt för mig och det skulle aldrig falla mig in att baktala hennes pappa inför henne. Hon är ju en del av honom också 🙂
Ha en fin kväll. (I Småland stormar det)
Mvh Anna
Det gläder mig att höra Anna. Inte alla som lyckas med er bedrift. Moget och precis som du skriver: fantastiskt viktigt för barnen. Kan tänka mig att det varit en process som gjort att ni nått fram där ni är idag. Har själv en bra kontakt med mina barns Mamma och det kommer som du nämner högtider då det bara måste fungera för barnens skull. Önskar även dig en fin kväll:-) Michael
Hej
Jag är relativt nyseparerad, har två barn 5 och 7 år. Det var mitt ex som ville separera efter mycket om och men. Självklart har vi ambitionen att få det att fungera.
Jag har fortfarande en dröm om att det ska bli vi, hon vill inte skiljas nu utan vi tar beslut om ett år. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Fram tills nu har vi kunnat träffas och fika när vi lämnar barn men även där i mellan om barnen velat.
Fick veta den här veckan att hon börjar hänga på dejtingsajter och det känns fruktansvärt. Hon säger att det bara är för att träffa nya vänner. Hon ska äta middag med en av dessa i morgon och jag känner nu att det bästa måste vara att ha minimal kontakt.
Hur löser man detta när man har barn ihop? Jag vill inte att barnen ska behöva släåa väskor till och från skolan.
Om jag vill att det ska bli vi igen, hur tusan gör man? Hon säger att hon inte har känslor så jag kan väl inte göra ett skit.
Det är en tuff period du går igenom nu Robert. Ingen tvekan om det eftersom du så gärna vill få det att fungera och att det skall bli ni igen. Att upptäcka dina barns Mamma på en dejtingsajt är förstås en mardröm. Du är modig som delar med dig här.
Hon säger att hon bara söker vänner. Hon skall på middag med en av dem i morgon. Hon har inga känslor kvar. Jag är ledsen att säga det, men det ser mörkt ut. Känner att jag måste vara rak mot dig.
Fråga dig själv varför du vill att det skall bli ni igen. Har du fortfarande känslor för henne eller skrämmer den nya situationen dig? Kan förstås vara en kombination.
Här är ett direkt råd: Just nu skall du inte göra någonting för att få tillbaka henne. Ingenting. Det är tufft men ett måste. För din självkänslas skull. Det du behöver göra är att stärka dig själv, träna, prata med någon och se till att vara den bästa föräldern som bara du kan vara för dina barn. Du behöver en hel del is i magen just nu. Hör av dig om du behöver prata. All värme. Michael
Tror faktiskt inte att hon är ute efter ett nytt förhållande utan hon blev nog mest rädd när hon märkte att alla våra vänner är upptagna med sina liv och hon är väldigt social av sig. Den hon ska på middag med är betydligt många år äldre och jag tror inte att det är aktuellt med annat än vänskap där.
Om jag vill ha henne eller inte har jag funderat mycket på. Det kan ju vara så enkelt att det är någon eller en familj jag vill ha, betyder ju nödvändigtvis inte vara henne jag vill ha.
Det som gnager i mig nu är att hon absolut inte vill skiljas nu utan att vi ska utvärdera om ett år. Betyder det att hon själv inte är säker eller vill hon bara hålla en dörr öppen?
Mitt tips Robert är att du frågar henne om varför hon vill att ni skall utvärdera om ett år. Om hon sagt att hon inte har några känslor kvar är det bäst för din egen skull att du har det som utgångspunkt. Sätt inte dig själv i något ”standby läge.” Du behöver inte forcera fram något, utan jobba med att bygga upp dig själv. Det KAN vara så att hon vill hålla en dörr öppen, men det är inte det du skall koncentrera dig på, utan vad du är beredd att behöva gå igenom. Fråga dig själv: ”Hur vill jag ha det? Vad kan jag göra för mina barn?”
Precis! Skickade precis ett ganska långt mail där jag frågade just om detta. Frågade om det var för att hon var osäker, inte ville såra mig, hålla en dörr öppen eller vad det nu var hon ville.
Jag tvingade henne inte att svara utan mer att jag ville att hon skulle fundera.
Jag skrev också att jag från och med nu koncentrerar mig på mitt och barnens liv och de saker jag kan påverka.
Hade många snack med vänner igår och det kändes som något släppte i bröstet. Jag kan inte sitta och sörja henne och undra vad hon gör.
Igår hittade jag på saker med barnen för att jag ville göra det och inte för att jag måste eller behövde skingra tankarna. Känns som att jag kommer komma igenom detta också.
Om hon vill utnyttja sin nyfunna frihet är det hennes val. Hon hade absolut behövt sätta sig ner och fundera på hur hon ska må bra istället för att springa på som hon gör. Hon är oerhört impulsstyrd och kan inte leva i nuet. Hon har alltid saker på gång för att slippa tänka. Att träffa nytt folk kan mycket väl vara bra för egot och så slipper hon ju tänka. Detta kommer bara innebära att hon kommer må lika dåligt om tio år. Jag kan inte påverka detta ett dugg.
Gött att prata med dig Michael, du är en klok man.
Tack Robert! Du har rätt inställning och den kommer att tjäna dig väl. Michael
Min man avslutade för några månader sen vår trettioåriga relation. Han vill att vi ska vara vänner, träffas och prata om hur det känns göra roliga saker tillsammans och med våra vuxna barn. Jag orkar inte just nu. Jag älskar honom fortfarande och han har inga känslor överhuvudtaget i sitt liv säger han. Tycker det är svårt att träffas och känner mig väldigt instabil tillsammans med honom. Men känner mig också som en dålig människa när jag inte vet om jag klarar av att vi träffas alla. Hur kommer jag vidare?
Du kommer vidare genom att ge dig själv tid och inte umgås med honom. Det kan göra ont på kort sikt, men nödvändigt. Viktigt vara en bra människa gentemot dig själv. Det är ett långt förhållande som tagit slut och det är många känslomässiga nervtrådar som behöver kopplas loss. Värme till dig.
Hej.
jag och mitt ex umgås dagligen som vänner. Hittar på saker, tittar på tv m.m. men igår hade vi ett snack om oss. Han säger att jag är hans bästa vän och att han behöver få iordning på mycket saker i hans liv innan han kan börja träffa någon igen. Och jag tycker fortfarande om honom mer än som vän. Men han har inte dom känslorna för mej. Vad ska jag göra för att må bäst i dehär själv ?
Hej! Min livspartner har lämnat mig pga konflikt som han har med sin far och haft sen han var liten då hans far är mycket domderande och manipulerande, så min ex-sambo/partner sen över 9 år tillbaka har mått väldigt dåligt pga far sin krav m.m. så det har gjort så att det går ut över mig och nu är det andra gången hans far sett till att jag blivit utelåst.Ja det skedde i slutet av maj och vi vill verkligen leva med varandra och det är inget fel på vårt förhållande så länge hans far håller på och försöker förstöra för oss och hans far är en sånb så han även anser att han ska bestämma och styra och ställa över min ex-sambo/partner och hur och vem han ska leva ihop med och han har sagt till mig under alla åren att vi ska inte svara när hans föräldrar ringer för han vill helst inte ha med dom att göra då de utgör att han mår så dåligt av det och att det blir falsk osämja mellan oss pga hans föräldrar.Så jag är den som är stark av oss och genom gått igenom läkningsprocessen från jag var liten och fram tills 2001-2012 som jag tog itu med det och det var också under en likadan process/situation som vi är i nu och pga hans far. Min ex-sambo är en väldigt snäll person och som vart med om fel saker under uppväxten som gjort att andra tycker han är så snäll så han är dum och därav han har svårt för att säga nej till andra och ta eget ansvar för hans och vårt liv.Det är vi för övrigt som läker varandra inifrån och ut, men jag är den som är helt läkt och jag hjälper honom, men jag tycker det går lite nu fast vi har roligt,underbart när vi pratar men han är liksom trög men det beror nog mycket på att far hans ord ekar i huvudet samtidigt han ropar efter mig inom han och så har vi haft de 3 senaste pratstunderna vi haft nu på 2 veckor och innan hade han mycket beteende och sätt som sin far och jag har bönat och bett att han ej ska vara och bete sig hans föräldrar för det är ju det som medverkar till att vi ej pratar och har det så bra som vi egentligen har det. Det kanske är jag som ej är så tålmodig just nu för vi saknar varann och vill leva med varanndra och jag märker att han mår bättre de 3 senaste pratstunderna vi haft, men han vill ej prata om situtationen trots han ej vill ha situatiuonen själv, hur kan jag hjälpa han på traven att vi förenar oss?
Jag har fortfarande svårt att förstå varför man ska vara vän och umgås med sitt ex…om man inte har barn förstås då tycker jag att det är självklart att man kan samarbeta om barnen i alla fall. Mitt problem är min mans ex som ständigt dyker upp i mina tankar….. vet att det var då osv osv men varför måste han ha henne som vän????? I somras var hans dotter med hans föräldrar och hälsade på henne…..det tog jag super hårt också då känslig efterssom jag var nyförlöst med vår son. Detta ex är inte mamma till hans barn…hon(exet) har fått så mycket av honom bla en häst, vagn sele osv…. hur kan jag gå vidare när det sårar min man att jag inte kan släppa detta ur tanken? Blir så trött av detta och vet att hon kommer alltid finnas här på nåt sätt efterssom hans barn vill det men ibland funderar jag på att bara lämna allt….har du nåt bra tips? Tack
Om punkt 1 ”det finns romantiska känslor kvar hos en av parterna” inte stämmer så förstår jag inte riktigt hur punkt 3 ”om någon av parterna träffat en ny” skulle spela någon roll. Är det nån slags hemlig hederskodex som jag inte känner till? Nån typ av respekt för ens ex nya partners eventuella olustkänslor inför att deras partner har en vänskapsrelation med sitt ex? Det är väl ändå mellan dem kan jag känna. Det spelar ingen roll för min vänskapsrelation med hen om hen har en ny relation. Förutom att jag väl blir glad för hens skull.
Jag har inte alls svårt att förstå varför man vill umgås med ett ex. Det har ju varit en väldigt nära vän, den närmaste kanske, och det är tråkigt att slänga bort nån som känner en själv så väl. Jag har inte så många vänner som känner mig så väl, som förstår mig så bra, som de jag varit ihop med gör. Det handlar liksom inte om den romantiska delen av relationen. Det handlar om att det är en person som förstår mig och vet hur jag funkar, som jag kan prata med.
Det beror såklart också på hur det tog slut. Men om det var mer eller mindre ömsesidigt och det inte finns en massa skit som någon av parterna vill bearbeta så tycker jag verkligen inte att det är konstigt alls. Även om jag samtidigt kan tycka att det är ganska värt ändå att bearbeta skit för att kunna ha en hyfsat fungerande höras-ibland-relation också. Tycker det är väldigt mycket mer konstigt att bara säga upp kontakten med en av de viktigaste personerna i ens liv.
Tjena. Jag träffade en tjej för ett par år sen som jag som jag älskat/älskar mycket. Jag hyrde ut min lägenhet och flyttade in med henne. Vi förlovade oss i samband med detta. Saken hör till den att hon hade ett långt förhållande innan, 11 år . Hon säger att dem avslutade förhållandet som vänner. Det här har varit ett stort problem för mig, den här vänskapen. Hon har varit väldigt tydlig från början med att dem bara är vänner. Hon vill träffa honom ibland. Hon har känt sig trängd pga min misstänksamhet som hon kallar det. För mig handlar det varken om svartsjuka eller misstänksamhet. Det handlar om respekt. En respekt inför vårt förhållande och framtid. Jag tycker att ett ex man är ”kompis med”. Kan man ringa på födelsedagar. Möjligen ta en fika ett par gånger om året med. Jag kanske låter gammalmodig men jag tycker att det här är rent ut sagt är fjanterier. Jag tycker inte det finns respekt inför möjligheten att det kan finnas saker som lämnas åt fantasin. Och om man älskar partnern så ska det väl inte va så svårt att va ödmjuk inför detta.Jag vet inte. Man skulle möjligen kunna vända på det lite och försöka förstå henne.Hon säger att han alltid funnits där för henne.Hon säger att varför ska hon kapa bandet med sin vän exet?. Det kan hon möjligen ha rätt i . Absolut. Jag tycker att det ska finnas nån sorts gräns från hennes sida sätt gentemot vårt förhållande. Annars blir allt väldigt luddigt tycker jag . Hon säger att det spelar ingen roll om vännen är man eller kvinna. Det har hon också kanske rätt i . Men som sagt, saker och ting, onödiga ting kan ju möjligen lämnas åt fantasin. Svartsjuk eller inte. Det handlar om respekt!!.
Vänskap efter ett förhållande utan barn är fjanterier …gör det bara svårare för båda parterna att finna sig i sitt nya liv utan varandra och medför massa broblem för sina framtida eventuella partners (kärlek utan lite svartsjuka är ingen kärlek) tänk på det när du har träffat din nya kvinna/man som du älskar och gå omkring med ett frågetecken i hjärnan som mall om exet………….jag som man vill inte ha en kvinna som umgås med sitt ex för isåfall fanns det ingen anledning att hon bröt ihop med honom ifall det var så bra men självklart och Heja på varandra ska man göra ifall man träffas det kallas (respekt) för det man haft.Dom som verkligen älskat vet att det inte fungerar för det gör ont och det vill ingen ha……..och för dom som kommer älska !! Mitt ex senaste kommentar när jag bestämde mig att inte träffa henne igen och att hon aldrig kommer bli min vän efter att hon lämnade mig var: Hoppas vi kan ses över en fika framöver!(tydligen vill hon inte släppa taget o lämmnar en dörr öppen tolkar jag det som) Dåligt i mina ögon ……
Hej!
Tack för ett intressant inlägg! Jag sitter själv i en liknande sits.
Under en längre period har jag och en kille haft kontakt. Vi har träffats ett antal gånger och jag har sovit över hos honom. Jag har fått starka känslor för honom, och vi har hela tiden planerat den överskådliga tiden framöver tillsammans – vi ville helt enkelt båda två att det skulle bli något.
Nu har vi pga resor inte setts på snart tre veckor, och jag har under den tiden märkt att han inte verkar lika intresserad/kontaktsugen när vi pratar på Skype eller sms:ar. Detta har känts jobbigt, och i förrgår bröt vi isen och talade ut om det.
Han menar att det just nu är alldeles för mycket andra saker som händer i hans liv, och att han inte kan gå helt ”all in” i ett förhållande. Jag känner ju honom och vet att det han säger stämmer – resten av hans familj har flyttat utomlands, och han har väldigt fullt upp med allt. Bland annat har han en väldigt nära vänskapsrelation med sitt ex, som han också prioriterar (vilket också känns jobbigt).
Han har dock inte fattat något beslut om att vi inte ska fortsätta med den relation vi bygger upp eller inte. Han ska nu iväg en vecka på resa och tänka över det hela, och ”hitta sig själv”.
Vi hade tidigare planerat att åka på en resa utomlands senare i sommar, och detta vill han fortfarande göra med mig, oavsett om vi ska fortsätta som vi gjort eller bara som vänner. För han är tydlig med att han fortfarande vill vara min vän. Han ville dock ta resan som den kommer – att vi kanske åker som vänner och sedan får vi se vad som händer där. På ett sätt tolkar jag det som att han kanske tappat känslor för mig och mer vill se mig som en vän – även om han inte erkänt det hittills.
För mig, som känner väldigt starkt för honom, är detta väldigt jobbigt. Jag känner smärta så fort jag påminns om honom – bilder, sms m.m. En del av mig vill åka iväg med honom på den här resan – för jag vill inget annat än att vara med honom. Det kan vara vår chans att komma tillbaka till det vi ganska nyligen hade. Samtidigt utgår jag redan från det värsta – att han inte vill fortsätta den relation vi byggt upp – och bara vill fortsätta som vänner. Eftersom känslorna fortfarande växer, kanske det skulle bli ännu jobbigare av att åka iväg på en resa med honom. Det skulle vara oerhört smärtsamt att vara så nära honom under en hel resa, utan att få ha den närkontakt och få ge den kärlek vi brukat ge varandra hittills.
Som sagt kan det samtidigt vara en chans för oss att komma närmare varandra och han kanske kan bli övertygad om att det är värt att fortsätta. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta, och han vill att vi i så fall bokar resan snart.
Ursäkta långt inlägg, men kände att jag behövde förklara bakgrunden. Stort tack om någon läser och vill svara!
Åh, så bra inlägg.
Sitter i ungefär samma sits. Mitt ex rådumpade mig för ca 2 veckor sedan utan direkt förklaring. Vi har bråkat över sms, hatat varandra, absolut aldrig velat ha kontakt med varandra igen.
Jag har fått en lägenhet och även han, när jag berättade det för honom, så ringde han upp mig, lät helt plötsligt trevlig (detta var igår) frågade hur jag hade det, hur lägenheten var, jobbet osv, sen smsar han mig och skriver: du ska veta att det inte finns någon annan, vill gärna va vänner och att vi ska träffas, är bara rädd att vi ska bråka.
Idag hände lite saker och jag kände mest, vad ska jag med honom till, skrev att jag gärna vill att han lämnar mina saker och att vi därefter avbryter vår kontakt. Då ringde han upp och sa att han vill vara vänner och jag förklarade att det är inte så lätt, jag tycker fortfarande om honom och det skulle bara bli jobbigt tillslut, men han sa att vi kunde ju träffas ibland ändå.
Jätteförvirrad.. skrev därefter ett sms och fråga om han bara vill va kompisar för all framtid eller om han skulle tänka sig ett förhållande längre fram, han vill bara vara kompisar och vill aldrig bli tillsammans igen. Hjälp 🙁
Skall jag vara ärlig så känns det som om han har svårt att släppa taget eftersom han är rädd för att vara själv. Låt han vara rädd då. Jag har gått igenom samma situation och helt plötsligt stod exet där med en ny tjej och ville avsluta all kontakt direkt. Jag kände mig extremt utnyttjad och hade ju någonstans hoppats att det skulle bli vi igen, även om han sagt nej. Så min läkning började inte när vi gjorde slut, utan när han träffade en ny för då blev jag tvingad att gå vidare och släppa honom. Idag har jag inga känslor kvar för honom och känner att jag gått vidare i mitt liv. Idag skulle jag faktiskt kunnat ha kontakt med honom på en vänskaplig nivå utan att hoppas eller längta efter något mer.
Med facit i hand skulle jag avslutat våran kontakt när vi gjorde slut och inte haft kontakt efter det. Anledningen till det är för att jag hade känslor kvar. Har du känslor kvar och på någon nivå hoppas på att det skall bli ni två igen samtidigt som han säger nej, bryt. Kanske kommer det en dag när känslorna är borta och ni kan umgås som vänner och inget mer, men läk ihop först. 🙂
Min nya partners exfru bor kvar i deras gemensamma hus med de båda äldre tonåringarna. De har varit skilda i ett år nu. Barnen kommer sällan till honom och hälsar på och det vanliga är att han åker och hämtar någon av dem och hittar på något på stan. När han sedan lämnar av dem kan han ibland gå in en stund och ibland även stanna och äta. Barnen tog skilsmässan hårt och han är väldigt ledsen över att hans kontakt med barnen minskat. Han är därför glad över all tid han kan få med dem även om det innebär att han får åka till sitt gamla hem en stund. Jag blir svartsjuk men samtidigt vet jag hur mycket barnen betyder för honom och han är en fantastisk pappa. Jag är dock rädd att han och exet ska hitta tillbaka till varandra när de ses. Han var otrogen mot henne i många år för han inte var nöjd med relationen och han var den som valde att lämna. Hon var dock redo att förlåta, igen…
Hur ska jag tänka? Är jag blåögd eller storhjärtad om jag fortsätter tycka det är ok? Klarar inte av att reda i mina känslor.
Jag träffade en ny man för drygt ett år sedan. Han är frånskild sedan ca 7 år, efter ett 30-årigt äktenskap med fyra idag vuxna barn, inkl två barnbarn. Barnen är 20-34 år. Han berättade redan från början att han har en god relation med exfrun. Jag har själv inga barn. Med tiden visade det sig att hon fortfarande är med på högtider med hans familj. Hon har ju varit med sedan hon var 17 år. Hennes egen familjesituation var lite mer komplicerad så dom var alltid med hans familj. Nu senast firade dom midsommar hos hans pappa (utan mig). Han ville att jag skulle följa med men då nedanstående skedde i samma veva så kändes det inte bra). Jag har varit med hos henne då nåt av barnen fyllt år. Så långt kunde jag tycka att det var ok. Fast lite besvärande.
Nu har min kille flyttat till Portugal och vår gemensamma plan har varit att även jag skulle flytta dit inom snar framtid. Men så nämner han att yngsta dotterns pojkvän inte kunde följa med då hon skulle resa dit och hälsa på sin pappa denna vecka. Alltså ville dottern ha med mamman då hon inte ville resa ensam. Väl på plats ska min kille och deras yngsta son möta upp dem. Dom kör nämligen bil dit. Alla skulle bo i hans hus. Det var ingen som frågade mig om det hela innan det bestämdes. Jag är själv inte på plats utan jag hade beställt en flygbiljett dit någon vecka senare. Han visste innan att detta inte skulle vara ok för mig. Jag blev både sårad, besviken och kände mig förbisedd. Vi diskuterade fram och tillbaka och till slut sa jag att jag kan köpa deras arrangemang, hon skulle kunna ta in på hotell men låna hans bil så hon kunde vara med dem på dagarna. Det gäller 10 dagar. Men om jag sedan skulle bo där med honom så kunde hon inte förvänta sig att fortsätta att dyka upp där då det skulle kännas både konstigt och obekvämt för mig. Detta gick han inte med på, han skulle inte säga nej ifall hon också ville komma då deras barn var där. (Mamman och barnen bor annars nära varann i Sverige). Om jag har problem med detta så måste jag lösa det, exempelvis med terapi, enligt dom båda.
Till saken hör att han säger att han älskar mig och ser oss tillsammans för resten av livet.
Som många redan skrivit så handlar det om respekt, vilken han även borde ha för vår relation. Nu känns det som han sätter hennes känslor före mina. Han tycker att jag försöker bestämma vem han ska få umgås med, dom är ju vänner.. Jag kunde inte köpa att han sätter henne före mig, detta oavsett hur dåligt den här situationen får mig att må. Han anser att det är helt normalt och logiskt medan jag tycker att gränsen definitivt har passerats för vad jag kan acceptera. Förhållandet är avslutat och jag är bara förkrossad och förvirrad. Ligger det helt och hållet på mig, borde inte han vara beredd att släppa lite mer på henne nu och på så vis släppa in sin nya tjej? Är jag verkligen helt ute & cyklar
Jag är i liknande situation. Vad synd att du inte fått svar på ditt inlägg. Min särbo berättade förra året för mig att hans ex (24 år sedan) ville komma och hälsa på honom med sin husbil. Hon bor i annat land. Jag tyckte redan då att det var konstigt att hon plötsligt ville åka till min man ensam utan sin man och barn, 24 år senare. Den resan blev inställd. För ett tag sedan berättar min man att detta ex nu kommer till honom i juni och ska bo i hans hus med honom i 5 dagar. Allt redan bestämt och bokat utan att han kollat någonting med mig. Inte ens om jag var tillgänglig den tiden så jag kunde träffa henne. Hon har frågat honom om jag tyckte det är ok och han sa ja till henne utan att fråga. Sedan kommer det fram att han fikat med henne två år tidigare när han var på besök i sitt hemland och att de har haft telefonkontakt alla dessa år och är vänner. Det har han inte berättat. Han har också skämtat om att bjuda in henne till trekant. Jag flippade ur totalt och tycker detta är fruktansvärt och fel. Jag har totalt svårt att acceptera att de ska bo tillsammans utan mig. Han tycker att jag ska lita på honom. Att hon bara är en vän. Att hon är lycklig med sin man. Att de har inget intresse för varandra annat än som vän/bekant. Min man och hans förra partner innan mig har umgåtts gemensamt med denna kvinna när de fortfarande bodde i det landet. Men inte ens då träffa han henne själv. Jag tycker att han behandlat mig väldigt respektlöst och det gör att jag inte litar på honom. Så nu är jag i läget att jag skall träffa henne när hon kommer hit så jag får se med egna ögon om det verkligen är helt platoniskt mellan dem. Tycker allt är väldigt jobbigt och han får mig att känna att jag överreagerar men jag tycker att jag underreagerar.