I H. C. Andersens berättelse om ”Den fula ankungen” visar det sig så småningom att den utstötta och hånade grå ankungen egentligen är en skimrande vit svan. Undrar hur hon/han kände sig då den sanna naturen uppenbarade sig?

En hel del människor existerar utan att ha känt bärkraften i sig själva. Existerar föresten – det är ett långt steg från att verkligen LEVA.

Vi har alla perioder då det känns som om vi enbart försöker överleva. Stunder då t.o.m. uppstigandet på morgonen är en gigantisk kamp. Andningen som hålls tillbaka av den hårt åtspända remmen runt bröstkorgen.

Ta ett ögonblick och fundera på de gånger då du stått vid den yttersta utposten för vad du trott dig mäkta med. Stunderna då smärtan känts större än viljan att leva. Vad var det som trots allt fick dig att ta stegen framåt? Hur gjorde du för att kliva ur den mörka mentala källaren?

Där en skogsbrand härjat ser det till en början ut som total förödelse. Liv verkar aldrig mer vara möjligt. Våra ögon ser allt det utbrända, men under ytan, i förkolnade sprickor sätter livet snart igång. Efter en tid är landskapet återigen grönt och nya arter har t.o.m. etablerat sig.

Du är inte separerad från livskraften, utan en del av den. Det är ok, nej… nödvändigt att ge upp det som håller oss fast och tynger ned. Att släppa taget är inte detsamma som att ge upp, utan ett sätt att göra sig av med onödigt bagage.

Det finns något/någon som väntar på att upptäckas av dig, så GE därför ALDRIG UPP.

Hur skulle det vara om vi vågade flytta bort foten från bromspedalen och gjorde mer än att existera och konsumera?

Michael Larsen – livscoach