Dolda relationsagendor, ett ego som tankar näring från partnern, behov som enbart handlar om att fylla tomrum och omedvetna inställningar:
”vi levererar till varandra så att det håller”
”jag ger för att du skall ge till mig!”
”Du är en person som gör att bilden av mig förbättras i omgivningens ögon.”
Ett förhållande som drivs likt ett företag. Det låter väldigt negativt, men du som brukar läsa mig vet att jag inte tror på sådana ”arrangemang.”
Visst önskar vi att få från en partner och relationer i allmänhet, men vad är vi vill ha och varför? Jag är säker på att majoriteten inte köper julklappar och födelsepresenter främst för att få någonting tillbaka, utan den tillfredsställande känslan i själva givandet. Se någon vi tycker om, överraskas och beröras.
Om vi har en cynisk och mörk världsbild/människosyn, är det precis de speglingar som livet kommer att ge oss. Det vi söker med de mentala ögonen kommer oundvikligen att presentera sig. Scanna, ta in och du kommer att utstråla.
Ta en dag och uppmärksamma alla bistra och sura ansikten. Eller leenden och livsgnistor. Du väljer var fokus skall ligga och var så säker: din inre värld kommer att färgas. Hur vill du röra dig genom livet?
Min bloggvän: skall vi ta en dag tillsammans där vi ger – bara för själva givandets skull? Vad kostar vänlighet? En komplimang? En välvillig blick och/eller kommentar/konversation?
Den unga kvinnan bakom kassan säger med ett leende: ”ha en fin dag!”
”Detsamma till dig!” svarar jag. Var det enbart professionell artighet? Vad spelar det för roll egentligen? Det gav en bra känsla och glöm aldrig en sak: även om det är en person som är på jobbet, så är hon/han en människa som påverkas oändligt mycket mer än vi tror.
Vi influerar varandra – och på vilket sätt, ligger i våra ansikten och tonlägen.
Det attraherar mig: ge för att ge. Generositet som smittar och sprider sig.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det där går lite hand i hand för mig.
När jag ger, får jag något tillbaka i själva känslan av att ge.
Tack för allt Du delar och ger, Michael!
Jag måste säga att jag har blivit mycket duktigare på att ge komplimanger. Skriver gärna gulliga sms till mina vänner och arbetskamrater bara för att jag vill och för att jag vill att dom ska veta vad dom betyder för mig. Kan bara vara – Ha en bra dag! När man får ett tillbaka när man minst anar det så värmer det i hjärtat, dom tänker på mig. I min ex relation var det jag som stod för sms flörten. Jag fick oftast svar tillbaka, men han var aldrig den som tog initiativet till ett sms, om det inte var praktiska saker som vad vi ska äta till kvällsmat . Lika så, så var det alltid jag som sa – jag älskar dig, då sa han givetvis detsamma, men han sa typ aldrig det självmant först. Det har känts i hjärtat. Då rinner sånt där vardagsmys ut i sanden, för mig i alla fall. Jag tänker fortsätta att ge av mig själv till dom som även ser mig. Det kan inte bara vara åt ena hållet, men någon måste även börja och det gör jag gärna.
LA; precis som du skrev i en kommentar till mig vid ett tidigare inlägg så är det som att våra tidigare förhållanden varit så lika varandra. Och tack för övrigt för dina fina ord om hur jag skriver!
Det var likadant för mig som du beskriver här. Det var jag som gav och gav och gav. Som svar fick jag av honom ”jag kan inte hjälpa att jag inte kan ge så mycket som du”. Vad svarar man på det? Han gjorde sig själv till ett oantastligt offer!
Sedan han lämnade mig har jag fått så mycket energi att ge till alla möjliga. Och inte för att få tillbaka, utan för att det speglar den människan jag vill vara. Och jag har insett att bilden av mig själv som att ”ha svårt med sociala kontakter” inte stämmer någonstans!
Så jag håller med dig helt; jag börjar också gärna ge, men man måste också få tillbaka i längden om man ska orka hålla uppe det i längden.
Vi behöver ge till RÄTT person…
Hahaha, ursäkta att jag skrattar, men kan inte låta bli :-)) . Jag nog är det så allt att man måste ge till Rätt person.
Marianne – Vi har helt enkelt gett till fel person 😉
Nu ger vi det mesta till oss själva och resten till våra barn och våra nära och kära <3
Tack för att bloggen finns, och himla tur att jag hitta hit.
Så sant! Jag vill SÅ gärna att min exman skulle vara rätt person, så jag vägrade liksom se att han inte var det. Istället för att öppna ögonen för det så förminskade jag mig själv, sa till mig själv att det var mitt fel. Exempelvis ”nej, det är klart att han inte kan hjälpa att han inte kan ge så mycket, det är mitt fel som vill ha så mycket”. Tänk att jag inte såg att han helt enkelt var fel person.
Igår insåg jag för övrigt hur långt jag har kommit på detta halvår sedan separationen. Träffade exmaken igår. Vid en sak vi diskuterade svarade jag ”det kanske är dags för dig att släppa taget” och syftade på den relation vi har haft. Tänk – att det går att gå från förkrossad till att jag! säger åt honom! att släppa taget, på sex månader!
Och jag vet inte riktigt varifrån det kom, plötsligt fanns bara tanken där att han inte har släppt taget om oss och att det är dags att han gör det.
Då har väl jag troligen gjort det till stor del i alla fall.
Känner igen det du skriver LA. Det börjar kännas i hela mig. Bara ge o ge till sin partner, att aldrig få det där lilla oväntade ngn gång, tar verkligen ut sin rätt…
Jag tycker att det är härligt att ge folk i alla åldrar komplimanger. De brukar bli så väldigt överraskade och det finns väl inget som är så tillfredsställande som att göra någon annan glad. 🙂
Jag får kärlek och omtanke om det är för att jag ger det eller om jag ger för att jag får…tankevurpa! Men jag har å sistone insett att jag känner att får mer än jag egentligen ger… mest för att jag själv inte ansett att det jag kan erbjuda, är något som duger något till… tror dock genom livet att vi är i olika faser… I olika mående… Därför är det nog väldigt varierande… men ingen av oss förväntar sig att sitta på en piedestal och bara få och få… men tryggheten med att ha varandra är nog grunden… och där också givande och tagandet har sitt ursprung?
Och med erbjuda så menar jag inte planerat givande utan mer känslan av att inte duga till som person och stöd för min älskade sambo… jag har som jag brukar säga… ”stängt av”… inte fungerat i vårat samliv… nedvärderar mig själv… satt för stora krav på vad jag anser att jag borde klara av
Och med erbjuda så menar jag inte planerat givande utan mer känslan av att inte duga till som person och stöd för min älskade sambo… jag har som jag brukar säga… ”stängt av”… inte fungerat i vårat samliv… nedvärderar mig själv… inte själv sett att mina gåvor är ens är värda att ge…
Var ifrån kommer dessa mörka tankar om dig själv och varför bryter du inte tankemönstret.? Är det din sambo som fått dej att känna så? Alla har nåt att erbjuda och alla duger sen att man som jag nte verkar finna någon att dela livet med är annan sak. Men jag anser ju att jag har massor att ge till den som bara ger mig en chans. Vad är det du ska erbjuda för att samlivet ska fungera?
Det är räcker gott att bara finnas där den man älskar eller att man överraskar med ett sms, eller varm kram en grå dag eller en öm puss på kinden, det kan alla ge.. och det värmer gott att få detta också.
Hej skogsblomman!
Ja var kommer de från… jag vet faktiskt inte! Jag har egentligen haft dem så länge jag kan minnas, jag minns tillfällen som mycket ung då jag hade samma tankegångar. Att jag inte skall ta plats/ inte kan tillföra/ge något och då tystat mig själv och vänt det inåt…
Jag ”kraschade” ytterligare en gång för ca 1 år sedan. Då jag började med psykofarmaka och blev TOTALT avsrängd på ett annorlunda sätt än tidigare, nu ett år senare har jag bytt medicin just för att bryta avstängningen… men oxå insett att mina problem inte försvunnit utan bara dämpats… och nu har jag fått ångest och panikattacker istället…. men håller på med samtal mm mm. Just bland annat för att ändra just tankemönstret…
för jag klarar inte ut detta själv eller bara med min sambo… det är som att vi kan få allt att fungera under en tid… för att sedan trilla in i icke pratandets värld… DET är en framgång mot förut…
och jo sms kramar och kärlek ger jag nog mycket… kanske till och med för mycket… jag blir nästan klängig när jag är down… dels på grund av att jag egentligen bara är säker på en känsla… att jag faktiskt älskar min sambo… men sedan inte kan se att min kärlek duger för henne… I mina ögon… hon förklarar att den visst gör det… men även detta överanalyserar jag till något som inte är sant. .. hon har det inte lätt….
Ja jag ger sååå gärna. Har väldigt lätt att ge. Gör det varje dag till kollegor, mina barn. Är väldigt mån om att berätta för mina närmaste vänner hur mycket de betyder för mig att de finns, för jag träffar nästan aldrig de…pga min relation. För jag e så dum o inte satt upp mina gränser, mina önskemål mm i tid. Men att ge till min partner blir svårare o svårare. Tycker aldrig att han ger mig. Visst skickar jag det där lilla hjärtat skickar han. Men han är en sk svarare säger han. Han tar nästan aldrig kontakt först… Osv.
Jag sitter i skrivande stund o funderar över om jag ska bjuda honom på bio ikväll. Han hade blivit jätteglad. Då hade han sagt, ”det e den flickan jag blev kär i o dom jag tycker så mycket om”. Men varför kan han inte göra detta för mig ngn gång?
Hoppas ni kom iväg på bio. Du kanske kan säga till honom att nu är det din tur att överraska mig? Har man haft en/flera down perioder i förhållandet så måste man kicka igång förhållandet igen. Låter tråkigt, men man måste bryta den negativa spiralen även fast det blir så himla styrt och planerat. Jag tror man lockar fram pirret i magen med en date än att sitta i soffan och kolla på tv. Förhoppningsvis leder det styrda daterna till ett litet/stort lyft 🙂
Detta är bara det jag tror kan funka om man har fastnat i relationen.