Det finns ett enkelt mätinstrument när det gäller förhållanden; och det är frågeställningen: fylls eller töms jag på energi tillsammans med den här personen? Är det en ständig kamp kring rätt och fel, vinna/förolora? Eller är jag på en plats för vila, inspiration, glädje och energipåfyllning?
Hur många har inte vänt ut och in på sig själva, ifrågasatt jaget och tänkt? ”Om jag bara gör så här…” Lite mer tillmötesgående, diplomatisk, förstående, rätttolkande… så kommer dagen då det blir bra. Vi curlar partnern för husfridens skull, bekräftar, visar förståelse för hans eller hennes bakgrund, frågar andra om goda råd i all förvirring och försöker x 10. Puh!!
Jag ser och hör alla er som i sin ensamhet undrar: ”skall det vara så här? Är det mig det är fel på? Om jag bara…”
Vet inte vad du har med dig i bagaget, men en sak vet jag: vi behöver alla stanna upp emellanåt och fråga: är detta den bästa versionen av jag? Kan jag vara äkta i det här förhållandet? Vara stark? Sårbar? Kommunicerar jag min djupare önskan? Är jag generös mot mig själv och min partner, eller lever det emotionell snålhet här?
Svaret är att rätt sällskap ger upplyftande energi.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag mådde bra i mitt förhållande men jag började må dåligt när jag och mitt ex
hade träffats i 10 månader men det berodde på stressen jag hade omkring mig med skola, barn, och allt annat. Så i förhållandet så mådde jag bra och mitt ex gav mig energi.
du hittar den igen, jobba på! kram
Tro mig jag har kämpat i 6 månader och jag är fortfarande utsliten både psykiskt och fysiskt.
Kram
Texten här idag träffade mig som en blixt i huvudet. Jag känner och har känt länge att jag kan inte vara mig själv i min relation. Men det är så svårt… Efter många fram och tillbaka turer så känner jag att jag bara måste försöka ett tag till. Men jag vet innerst inne att jag vill inte längre… Visst är allt ok men inte bra!
Jag får lägga band på mig så mycket för jag är inte mig själv. När vi har träffats hela min barnfria vecka är jag så lättad när barnveckan kommer…det är även min vecka!
Han är go och visar mer och mer hur mycket han tycker om mig. Men det är efter att jag verkligen bekräftat honom, när jag inte ställer några krav, utan vi är bara i en bubbla…men det känns som hans bubbla. Jag är någon annanstans.
Min längtan är att leva med mig själv…men så blir jag rädd. Man säger väl inte nej till kärlek. Han är en man som verkligen kan ge mig kärlek. Finns en enorm passion. Men varför kan jag inte vara mig själv? Precis som du skriver så bollar jag mycket med mina vänner…för jag tycker egentligen att det liv han och jag har tillsammans är fel, fel för mig. Det är precis som att jag vill ge honom så mycket, rädda honom på ngt vis… Men jag är inte lycklig i detta.
Åhr vad det är svårt att skriva ner känslan jag har. Känslan när det är ett krig inom en. Man vill så gärna en sak men gör en annan för att det är lättast så.
Så fint skrivet, jag förstår precis❤
glöm inte att tala om det för honom också…. kram
Känner igen allt du skriver… Kram till dig!!
Mm ska tala om för honom…lättare att låta bli. Men jag jobbar på det.
Tack för era ord!
Mina funderingar innan separationen (som jag tog initiativ till) återkom ständigt till -ska det vara så här?
Det måste vara jag som inte uttrycker mig så att vi förstår varandra?
Det beror på mig? Var gift med världens finaste man som gjorde allt för mig men ändå saknades det något. Jag kastade mig ut och här står jag nu – på ostadiga egna ben med en framtid som är oviss men som jag ska skapa själv.
Just nu tufft att vara stark inför barnen (11 och 14 år) och att på något vis finna mig själv och bli nöjd med vad jag finner.
Många tidigare inlägg från dig Michael och andra i forumet, passar in på det som gjorde att vår relation till sist sprack.
Kommunikation AO, ta inte varandra för givet, ha roligt och gör saker tillsammans med barn men även utan barn.
förlåt om jag är okänslig, men jag måste fråga…..vad fattades? vet du? starkt jobbat, lycka till….benen blir starkare och stadigare efter ett tag.. 😉
Tack Mia!
Vad ska jag kalla det som fattades? Känslan av att vara mer än kompisar. Vi/ jag jobbade på det med familjeterapi, åka bort tillsammans utan barn, något vi borde gjort tidigare.
Förmodligen hade vi landat i en separation ändå (om vi ”på riktigt” pratat med varandra tidigare) och det hade varit en längre process och hade skonat mitt ex ett chockartat och smärtsamt uppvaknande.
tack!
Jag hade mycket låg energi i vårt förhållande, kände mig avstängd, trängd, bromsad och dämpad. Nu har jag lämnat honom. Vi bor fortfarande tillsammans eftersom han ännu inte fått sin nya lägenhet, men det är SLUT. Och jag har fått tillbaka SÅ många känslor och en enorm energi! Mitt huvud är alldeles fullt av idéer, maträtter jag vill laga, bakverk jag vill baka, vänner jag vill träffa, platser jag vill besöka… Längtar tills han lämnat bostaden så att jag får göra om här hemma på MITT sätt. Det bara pirrar i mig av nytänkande och det känns som att ett tjockt täcke har försvunnit från mig. Jag känner mig samtidigt förundrad över allt som händer inom mig, kan inte fatta att livet vänt så snabbt. Kan inte säga annat än att det jag känner är lycka!
så härligt för dig!! tänk att det kan vara så här också? lycka till
I 21 år levde jag med mitt ex, mina barns pappa och vi har flera barn, fler än folk brukar skaffa. När vi träffades lyftes jag men samtidigt så var jag märkt av mitt dåliga självförtroende, något jag kanske inte såg lika tydligt då som idag. Jag förstår idag mer varför det gick som det gick med vår relation. Jag fick i slutet höra att jag bara var en energitjuv och han kändes som en också, vi blev varandras energitjuvar.
Jag gav nog honom skulden till stor delar, och han levde upp till det som gjorde mig besviken. Men för 2,5 år såg jag inte min del i det hela på samma sätt som idag. Med min dåvarande förståelse så var jag besviken, gav skuldlade mig själv fast inte för de saker som jag idag ser är orsaken till att det blev om det blev. Jag såg då detaljerna ur andra ögon än jag gör idag.
Mitt dåliga självförtroende och självkänsla gjorde att jag tassade på tå, kände mig aldrig sedd där jag vandrade omkring i bajsblöjor och nerspydda kläder. Han såg mig inte, så är det, men jag blev en energitjuv då jag aldrig prioriterade mig själv, att jag inte stod upp för mig själv, att jag klagade och till slut teg…för husfridens skull. Det fanns inget krut i käringen längre.
Han gjorde väl inget heller för att visa att jag betydde något. Han klagade han också, på att det låg leksaker framme, att det inte var städat när han kom från jobbet osv. en med många barn hemma, kolikbarn, barn med diagnoser…jag hann inte.
Vi glömde bort oss där i kaoset helt enkel och blev energitjuvar båda två. Jag hävdar att kommunikation är a och o i en relation. Där brast vi rejält, vi pratade inte med varandra och till slut sov vi på skilda platser i huset. Vi blev som två grannar som närmade oss programmet ”Grannfejden”. Riktigt så illa var det väl inte men lite åt det hållet.
Men det gör ont att bryta upp från en relation, en relation där flera barn fötts av kärlek. För barnens skull sörjer jag, för egen del också men relationen var ohållbar. Vi är idag goda vänner och umgås med barnen gemensamt, åker på utflykter, firar födelsedagar mm. Hur länge det kommer bestå vet jag inte, ingen av oss har en ny partner och då är det kanske lättare. Men för ett år sedan gick inte detta lika lätt, tiden har nog börjat läka såren.
Jag är inte samma person idag som för 2,5 år sedan. Jag har vuxit i mig själv och kan även tycka om mig själv. Det är inte ens fel att två träter och att ge skulden till en annan person är fel för båda personer i en relation har lika stort ansvar för att de ska fungera. Jag ser min separation som en stor lärdom att ta med mig. Jag är inte redo för någon ny relation, har faktiskt väldigt svårt att se mig själv i en ny fungerande relation. Min självkänsla behöver nog växa mer och vem vet, en dag står kanske en ny prins där framför mig. Förhoppningsvis kan jag i en framtida relation ta ett annat ansvar, för min förståelse har förändrats och jag ser idag min del i allt. Men det är en process och jag har valt att se det som varit som en livserfarenhet.
vilken resa du gör!! lycka till!! styrkekram
Jag vågar inte tro att det finns en relation där allt är perfekt, där jag känner mig hemma och älskad bara av att vara jag utan att prestera något. Eller där jag inte behöver vara snygg och välvårdad, lugn och behärskad, tillmötesgående varm och förstående. En relation där jag får vara den icke perfekta människa jag är. Jag tror ingen kan älska den personen och vilja leva med mig helt enkelt. Jag är ändå nästan 40 år så det säger mi erfarenhet. Vad skulle ändras?
att du möter den människan? klart den finns någonstans, kanske ni inte ska mötas i dethär livet, men den personen finns!! styrkekram…..och du är inte ensam om dessa känslor heller!! 😉
Blev lite ledsen när jag läste detta inlägget. Det är inte så enkelt som att om förhållandet tar energi så måste man lämna. Man måste däremot försöka på något annat sätt än tidigare. Man skiljer sig alldeles för lätt idag, har man barn tillsammans så har man ett stort ansvar att verkligen försöka.
Då detta är en separationsblogg så antar jag att just separationer blir det som hamnar i fokus. Håller helt med dig annars.
Jag tycker inte heller att separation ska vara något man tar lättsamt och tror absolut inte att det finns någon majoritet som gör det heller. Det var ingenting som var lätt i beslutet att skilja mig från pappan till mina tre barn!
Jag kunde dock inte leva tillsammans med mina barns far enbart för att han är just det (försökte dock i många år). Det måste finnas en ömsesidig kärlek och respekt och känsla av samhörighet.
Det finns säkert de som lämnar för lätt, men jag vet många som stannar alldeles för länge linda. Att lära sina barn att härda ut i det kärlekslösa är inget bra alternativ. Varma hälsningar
Exakt så har jag gjort i mina tidigare förhållande. Knixat, trixat och tullat på mig själv för att få behålla honom. Livrädd för att bli lämnad. Och vet ni vad? Det var precis vad jag blev. Jag tappade ju bort mig själv och var inte samma person som när vi träffades. Nej minsann, nu är det färdigknixat och färdigtrixat för min skull. Tänker aldrig mera utsätta mig för det. Kompromissa, visst! Det får man göra emellanåt – men inte på bekostnad av mig själv.
Fast för tillfället ligger jag lågt och jagar inte tvåsamhet. Det kommer… ❤️
Ja… Känner ogenomtänkt mig oerhört i det som många av er skriver… Siter också i en relation där separation är ett faktum… Problemet här handlar mycket om den person jag blivit i den här relationen. Någon som försökt att vara den ”perfekta” flickvännen… alltid velat vara till lags med hopp om att bli älskad… Men det är inget bra recept… Nu känner jag mig bara kvävd, nu önskar jag något tillbaka, nästan lite som att jag tycker att han borde stå i tacksamhetsskuld… Näe jag har mycket att jobba med när det gäller mig själv… Å orden att man måste älska sig själv för att kunna älska någon annan är nog väldigt sant!!
du är på väg, låter det som… 😉 lycka till!
Tack
Jag känner igen kraften inom mig som börjat komma tillbaka. I tonåren var jag en stark tjej med skinn på näsan och politiskt aktiv. Vågade vara mig själv fullt ut i relationer och var väldigt lyhörd emot mig själv och andra.
Jag lämnade förhållanden som inte gav något och valde att vara med människor som ville se mig för den jag var.
Förlorade mig själv i mitt förra förhållande och visste att vi var för olika från början. Han levde av min energi och jag blev till slut osynlig för mig själv. Anpassade mig och tystnade.
När jag var med likasinnade fick jag energin tillbaka men så fort vi var själv så kände jag mig till slut värdelös.
Terapi hjälpte föga och ständiga försök att ändra på mitt sätt gjorde att jag blev en osäker och vilsen människa.
Det är så fantastiskt att känna sig hel. Bor i en lägenhet och bestämmer själv vilka möbler jag vill ha. Det som är fint nog för mig räcker. Vackra saker behöver inte vara dyra. Jag njuter av att äta enkel mat, handla på loppis och bjuda hem vem jag vill. Lyssna på min musik och vakna utan krav på sex….vill jag gå en runda gör jag det och vill jag dansa runt och vara lite galen så är det helt ok!
Dessutom vågar jag dejta någon igen.
Mina barn mår bra och vi har det bättre nu än på många år. De känner att de kan vara sig själva hos mig och de är självständiga och klarar av saker på egen hand och de trivs med att ta ansvar .
Livet efter 40 kan vara riktigt nice tjejer’!
Låter som att livet är gott just nu Martina 😀
yay!!! kul att få höra att det kan bli bättre!! tack
Känner igen mig i din historia Martina. Visst är det märkligt hur vi människor fungerar. Hur en människa kan påverka en annan SÅ negativt. Att ens försvar och styrka försvinner. Och hur fascinerande det är när kraften och inspirationen till livet återvänder när den människan inte finns i ens liv längre. Mitt liv är också nice nu, underbart!!
Jag förstår att jag, jämförelsevis med många i relationer, har det väldigt bra som singel. Jag har nog bara inte förstått hur bra jag har det! För mig är det ju självklart att jag gör saker jag själv vill, och säger nej till det jag inte vill. Har ingen som tjatar om att ha sex, ingen att anpassa mig till osv. Men jag vill ändå ha en kärleksrelation nån gång i framtiden. Förstår att det kräver en vilja att mötas, men blir samtidigt rädd. För jag tänker inte anpassa mig så att jag mår sämre för att kunna vara i en relation. Det känns ju riktigt ointressant!!!! :-/
Vill ju möta en man som ser mig och bekräftar att jag är värdefull, vacker, klok, och som får mig att känna mig trygg, lugn och glad!!! ❤️ Sen kan vi gifta oss 😀
Ja just nu känns livet på topp. Hoppas du hittar en fin man Petra!❤️Och även om en relation är fint så kommer jag inte att glömma bort mig själv och mina närmaste❤️
Och att lära känna fina människor som Du❤️
Tack 😀 du är alltid så snäll 😀
jag tror att vi måste gå igenom lärdomar för att förbereda oss för det som ska komma….. så vi kan uppskatta det när vi har det? måste nog vara så… 😉 kram på er
Känner att jag måste delge församlingen lite av mina egna erfarenheter:
Jag har 18 år bakom mig med en fru som har allehanda fysiska och till viss del psykiska besvär. Hon är en oerhört vacker och oerhört intelligent människa i grunden, men har en mörk sida som kommer fram när hon är stressad eller pressad. Har stöttat och fått tassa på tå många gånger. Gett allt jag haft och lite till. Några gånger har det brustit, jag har velat fly allt. Det har känts hopplöst i dom stunderna för det har inte funnits någon som kunnat stötta mig i det svåra att hantera en sådan människa.
Nu är vi på väg isär (några av er har läst mina inlägg under otrohet, så behöver ni kanske inte undra varför). Jag säger inte att detta är den enda orsaken, men just det här energitjuvandet i form av ilska, fräsig ton och naggandet på småsaker tärde på mig. Visst finns det fina saker i förhållandet med, jag ser dem mer tydligt nu när vi är på väg isär och de situationer som tidigare uppstod varje dag inte syns varje dag. Jag själv kan ju inte ha bara toppendagar heller, och det ska ni veta att jag inte försöker framställa heller. Jag har lämnat vissa områden helt till henne, men med motiveringen att jag ändå inte kan göra rätt och ändå bara får skäll.
Vad jag vill komma fram till är att man kan behöva jobba med att ge en sådan människa mer tid och man kan behöva avlasta sin partner mycket mer än man tror när det kommer till den här typen av problem. Jag ångrar lite att jag inte kunde göra det, men samtidigt är jag glad för att jag fått den här chansen att se hur det hänger ihop.
Ja, lite svammel från mig bara… Hoppas någon av er har lite nytta av mina tankar?
Du svammlar inte Jocke, utan har behov att berätta. Det är en del i läkningsprocessen. Varma hälsningar!
jättebra svammel!! och ja vi får ju alla med oss erfarenheter av livet hur det än slutar i ett förhållande! och ja det är en extra utmaning i att hantera sjukdomar också förutom ett förhållande……lycka till! kram
Jag tycker du har många kloka tankar. Att stötta en människa som är så stressad att det leder till att den beter sig som hon gjorde det kräver mycket kraft och tålamod.
Tror dessvärre att dagens samhälle med karriär och stor press utifrån på alla plan kräver mycket av oss som lever i det.
Att ta hjälp utifrån kräver ju att man vägar visa sin sårbarhet som familj och det är inte helt lätt.
Superfamiljerna som är en illusion ställer ju till det för oss andra… Om ni förstår vad jag menar.
Tack Michael. För just den meningen: ”Var det en ständig kamp för rätt/fel vinna/förlora? Eller en plats för vila, inspiration, glädje och energipåfyllning”
Den meningen väckte minnet av den sanna verkligheten i relationen med mitt ex. I en månad har jag skrivit dagbok. Sökt svar på nätet i timmar. Försökt allt för att gå vidare. Utan att lyckas. I min blinda förälskelse såg jag bara drömmen om den perfekta kärleken/partnern.
Denna mening väckte mig precis. Som att vakna upp ur en dröm och återfå minnet av hur 95 % av tiden i relationen var och upplevdes. Har skrivit ner meningen i min telefon. Varje gång hopplöshetskänslorna över att kunna gå vidare kommer, ska jag väckas och inse att det var en naiv dröm bara. Läst andra bra inlägg också men detta var det som fick mig att vakna ur mardrömmen. Tack.