Någon berättade för mig:
”Vi skulle aldrig kunna åka på semester utan barnen, för vad skulle vi ha att prata om? Den ansträngande tystnaden är så frustrerande! Jag vet inte vad jag skall göra eller varför jag stannar.”
Den här personen är inte ensam om sin situation. Någonstans på vägen hände det någonting som gjorde att det krystade tog vid. I många fall fick passionen i början av förhållandet det mesta att kännas fantastiskt. Eventuella varningstecken förbisågs. Upprepade missar på vägen som lämnade en allt större tyngd i bröstkorgen. Praktiska åtaganden som började skymma allt annat.
Men som jag sagt tidigare och som jag brukar nämna under mina föreläsningar: allting behöver syre. Allt levande behöver vara i rörelse för att inte dö. Stagnation är helt enkelt livsfarlig! Tänk bara på vad blockeringar i kranskärlen runt hjärtat kan leda till.
Nu menar jag inte att vi skall jaga kickar för att vara i gång (vilket är något helt annat), utan att se och jobba med det som står i vägen för en behaglig kommunikation i tvåsamheten.
Som du redan vet, så är den enda människan vi kan förändra: oss själva. Men så lätt att glömma!
Så här andas du emotionellt syre in i förhållandet:
- Himla aldrig irriterat med ögonen då din partner pratar. Visa den kärlek och respekt du själv önskar. Ett tonläge, ögonkontakt och kroppsspråk som ger sköna hjärnvibrationer i din partner. Du kan påverka neurokemin i huvudet på en annan människa genom ditt beteende.
- Överraska din partner genom spontanitet. Krampaktig fyrkantighet stryper det naturliga flödet mellan er. Kreativitet är en nyckel som öppnar dörrar.
- Vad säger du till dig själv i tankarna dag efter dag? Ditt inre samtal du för med dig själv har en enorm inverkan. Självbilden är avgörande för relationstemperaturen! Finns det någonting på insidan som du behöver göra upp med? Vad?
- Är du uppmärksam på allt fantastiskt som din partner gör? Ser och känner du alla handlingar som hon/han gör för er varje dag? Den trötta ta för givet attityden bryter ned. Ser du henne/honom?
- Dejtar ni varandra regelbundet? Gör du dig fin inför partnern och känner du dig uppskattad? Ger du generöst av spontana komplimanger? Ouppmärksam och slö rutin bedövar, så gör det som behövs för att hålla attraktionslågan vid liv. På vilket sätt tar du hand om din fysiska, emotionella och spirituella hälsa? Stressar du ned så att du kan ge?
Attraktion framkallas inte genom mentala manövrar och viljekraft, utan kommer från de dagliga kärleksgesterna. Även dem som du riktar mot dig själv. Vad gör du med din tid? Vilka val behöver du börja välja?
Önskar dig en fin Valborg min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Efter många år ensam och efter att ha levt utan allt det där i ett långt förhållande så har det nu landat. Jag tror jag hade allt innan men blev varken bemött med detsamma eller uppskattad för det och då faller det bort.
Blir glad när jag tänker på vilken resa det blivit, även om den varit tuff och vilken mycket mer observant, trygg och kännande person jag är idag.
Sant!
Jag blir mer o mer övertygad om hur viktig vardagen är, och att vi bekräftar varandra på ett positivt sätt. Jag blir mer och mer känslig för det omedvetna förhållningssättet. När vi tror att vi kan projicera känslor på partnern utan att förstå hur fel det är.
Relationen måste innehålla både stora utmaningar och glädje för att leva. Vi måste uttrycka vår sårbarhet, och förstå vad sårbarhet är. Många män anser jag har svårt för detta, det är också ett slags syre. Syre för att dela en djup förståelse för varandra. Men visst är syret i relationen att visa partnern genuin uppmärksamhet, och se att vi berikar varandras liv med närvaron.
Försökte skriva en kommentar häromdagen men det ser inte ut som om den är med, provar igen.
Jag har dom sista veckorna lusläst den här bloggen då jag är mitt uppe i massor av funderingar.
Jag träffade min man direkt efter gymnasiet. Allt gick fort och inom några år var vi gifta och hade två barn.
Barnen är nu i stort sett utflugna och min längtan efter ett eget liv med egen bostad och eget umgänge samt kanske dating med en ny man är jättestor.
Jag saknar något jag aldrig helt upplevt. Känns kvävande i min relation till min man. Jag vill nåt annat men det känns ändå skrämmande!
Någon som upplever/ upplevt detta?