Slipas de vassa kanterna ner genom tidens vågor som sköljer fram och tillbaka över våra livsstränder? Ersätts en osund tävlingshets med ödmjukhet ju äldre vi blir? Blir det mindre viktig att ”vinna” meningsskiljaktigheter och övertyga andra om att vi har rätt? Ett yttre som inte längre kan användas i manipulativa syften? Minskade testosteronnivåer som gör oss män mindre aggressiva?
Har du också erfarenheten av mötet med människor som du inte har träffat på länge, är indelade i två helt olika kategorier? De som inte har förändrats det när det gäller mindre charmerande personlighetsdrag, och de som har blivit mildare, varmare, öppnare – mer kärleksfulla helt enkelt!
Ulf, en kär vän till mig som gick bort för några år sedan vid 87 års ålder, berättade strax innan han lämnade den här världen: ”Vet du vad Michael? Jag känner att jag har blivit en snällare och bättre människa, så här på ålderns höst.”
Vi kan cementera negativa personlighetsdrag eller mjuka upp dem. Vi kan hålla fast vid en värderande och dömande attityd, eller lämna dessa tankestrukturer bakom oss. Vi har ett val, men för att det ska vara möjligt måste vi kunna se det som gör oss till en sämre version av oss själva. Hur öppna är våra ögon egentligen? Resultatet visas i våra handlingar. Skapar jag ett bättre liv för mina nära och kära genom mitt sätt att vara? Hur bemöter jag främlingen i affären, på kaféet, på bussen eller var det nu är?
Det krävs mod för att orka se eventuella härskarmetoder inombords, så att vi kan gå genom livet på ett sätt som ger en behaglig känsla i hjärtat på dem vi möter. En av mina bloggläsare kom fram till mig idag med ett varmt leende och berättade hur viktiga mina ord var för henne. Hon påminde mig om varför jag gör det jag gör!
Vilka fotspår vill du lämna efter dig i sanden?
Michael Larsen – relationscoach
Tack för ett tänkvärt inlägg!
Jag tänker att om vi vill förändras så står oändliga möjligheter till buds? Och oftast mycket närmare än vad vi först inser.
Min fars begravning var en ögonöppnare för mig. Över hundra personer som grät och skrattade om vartannat och mötte oss som stod honom närmast med så mycket empati och värme. Och där och då tittade jag på mitt enda barn och insåg att om jag inte såg till att bli sannare, rimligare och mer lyhörd så kommer min begravning att bli väldigt glest besökt och tung för hen.
Så jag lever sedan tretton år med målbilden att min begravning ska bli en glad fest över ett väl förvaltat liv. Det är en resa som rör sig mellan ytterligheterna framgång och totala misslyckanden (som lär mig mer än mina framgångar), men det är en resa jag med glädje fortsätter varje ny dag. För en sak har jag lärt mig: den som inte är under utveckling är med automatik under avveckling.
Du avslutar med en klockren analys!: Det som inte är under utveckling är med automatik under avveckling!
Så kolla ord!
Annika, känner igen så mycket i det du berättar. Mitt uppvaknande kom också på en begravning av en nära anhörig. En smäll som fick mig ner på räkning under lång tid. Hela mitt liv spelades upp på näthinnan; beteenden, val som gjorts-eller inte gjorts, vad man sagt och varför, avtrycken i sanden som helt plötsligt blev synliga……Såg mig själv där i kistan. Och de som stod runtomkring, vad dem tänkte och kom ihåg av en själv. Tårarna rann som floder, inte för min anhörig som gått bort utan för hur mitt liv såg ut. Otroligt starkt minne, jag ryser fortfarande när jag tänker tillbaka. Där började resan mot något annat och ljusare.
Har tänkt många gånger varför det ska ta mer än halva livet innan medvetenhet och insikter landar så djupt att ratten vrids om. Tänk om man haft den plattform man har byggt upp idag för 25 år sen. Hur annorlunda ens livsresa sett ut, eller? Samtidigt så är ju livet ett enda långt lärande….. om man har öppna ögon och sinnen. Möter människor som förändrats i positiv riktning, men så många som blir alltmer bittra och uppgivna. Har i mina diskussioner med nyligen utflugna vuxna barn försökt föra fram lite mer djup och reflektion i deras olika problem som dyker upp i livet. Visst går det in och bearbetas, men det är som att det rinner av och inte tar fäste. Som att det krävs en viss livserfarenhet för att medvetna handlingar i en ny riktning ska ta fart.
Tack Annika för dina ord och din klokhet! Jag tar verkligen med mig din slutkläm. Det sätter också perspektiv på att det ibland är tufft att vara under utveckling, men vi är i alla fall inte under avveckling. Där vill jag aldrig vara, jag vill se och lära mig nytt till sista andetaget.
Håkan; jag håller med dig om att det i någon mån är tragiskt att det ska ta halva livet innan medvetenheten slår en. Men samtidigt tror jag att du har rätt i att det krävs livserfarenheten för att se saker i ett annat ljus. Jag började själv faktiskt på allvar min resa redan för 17 år sedan (är 43 idag), men det var som att det jag diskuterade i alla samtal då inte började landa förrän efter min livskris nu för bara 2 år sedan. Jag kanske öppnade ögonen då, men det sjönk inte in ordentligt.
När det gäller barnen tror jag envist på att vi påverkar även fast det kanske verkar som att det bara rinner av. Genom de vuxna vi är visar vi vad vi vill se mer av i världen. Det får effekt. För egen del ser jag just den biten som ett av mitt livs viktigaste uppdrag.
Livserfarenheterna formas under åren och leder ofta till att man får upp ögonen oftast runt 40-års åldern. Då i olika traumatiska händelser ( begravning , gå in i väggen m m) man får insikter och aha upplevelser. Sen går man vidare med annat tänk om livet och handlingar.
Många väldigt kloka ord i denna tråd, spännande med ett inlägg som är lite vid sidan om separationsspåret.
Jag har alltid varit rätt reflekterande och vågar påstå att grundtryggheten har varit en av mina starkaste sidor. Samtidigt har jag inte varit särskilt riskbenägen, vilket har inneburit få stora bakslag. Och har också varit förskonad från dödsfall i min närhet tills för 7-8 år sedan. Där började något som sedan fått förnyad fart av separationen. På gott och ont.
Jag tror egna erfarenheter är helt nödvändiga för att driva utveckling och tyvärr är nog de tunga sådana, kriserna, allra mest fruktsamma. Av den anledningen kan den som haft det väldigt tufft upplevas väldigt mogen medan den som haft en lätt resa tenderar att upplevas grundare.
Håller absolut med!!! Och det är människor som gått igenom svåra saker och som konfronterats med sin egen sårbarhet som jag vill ha omkring mig. Det är hos såna människor som ödmjukheten, empatin och medvetenheten vaknat…det är nog först då som människan kan inleda relationer som når ner på djupet.
Förr kallade man äldre människor för visa och hade respekt och kände vördnad för deras insiktsfullhet. Den kommer väl med livets erfarenheter och upplevelser. Men hur djup insikten blir beror nog på hur personen förvaltar kunskapen…
Vill dela med mig av ett besök hos min nya granne häromdagen som visar på insikt och respekt och kärlek!
Ett äldre par som träffats för ett par år sedan, blivit förälskade och bestämt sig för att flytta ihop. Insikten om att de skaffat egna vanor som man inte vill bryta efter att ha levt själva i flera år – hur löser man det?
Jo – man har eget sovrum med egen tv för att inte hamna jämte den som bestämmer programmet. Resten är gemensam tillvaro! En underbar insiktsfull lösning till en nyvunnen relation <3 🙂