Det räcker inte med beslutsamhet och en inre iver för att förändra sina omständigheter. Gnistan i hjärtat kan snart släckas ut om det inte finns ett par oerhört viktiga komponenter: din förmåga att möta motgångar och daglig ihärdighet. Våra känslor får inte sitta på hela rösträtten!
Om mitt tillfälliga sinnes/känslotillstånd ständigt hade fått bestämma, hade majoriteten av mina blogginlägg och föreläsningar inte existerat. Bokskrivande hade varit förvisat till en väl förseglad dröm och ”att göra lista”. Så mycket skönare att ligga kvar under täcket om morgnarna! Så många anledningar att sysselsätta sig med annat…
Om vi ständigt styrs av känslan, kommer vi att skicka meddelanden som vi borde hålla inne med. Vi kommer att ge kärleksförklaringar till personen som inte är intresserad av att vi ska vara en del av hennes/hans liv. Vi vill vara vältränade men inte ta på träningsskorna och ge oss ut. Vi vill ha en utbildning men inte lära sidorna i traven av böcker. Vi vill förändra delar av oss själva men inte konfrontera blockeringarna och ”önskan” om att förbli omedvetna.
Vi behöver göra upp med vår inre motståndskvinna/man som försöker infiltrera sinnet: ”det händer när du är mogen för det. Universum är på din sida. Allt som sker har en mening! Om det är rätt så kommer det lätt!” Må så vara, men ingenting kommer att manifesteras i ett resultat om du inte är beredd att vandra genom motståndets/tvivlets/självanklagelsernas dalgång; där yttre och inre krafter kommer att kriga mot dig. Psykologiska röster som ifrågasätter: ”vad ska det vara bra för? Du har ju inte resurserna, talangen och ekonomin!” Vi sysslar oftare än vi vill kännas vid med självförminskande.
Jag satt själv alldeles för länge i ”väntrummet” med hoppet om att bli ”insläppt”. Ser andra som låter dagarna passera, kidnappade av grandiosa planer, utan vilja att möta vardagstristessen, kylan, tvivlen och det hårda arbetet.
Vi kommer att falla, söka och hitta bortförklaringar, slå ner på oss själva och bli desillusionerade. För att komma i mål, måste vi gå framåt, inte ständigt låta oss dras in i och fastna i det negativa/destruktiva filosoferandet.
Gör en sak väldigt rätt varje dag, så kommer dörrar att öppnas. Skapa anledningar till att känna dig stolt om kvällen då du släcker lampan och vilar huvudet mot kudden. Bra handlingar ”smittar” – de spiller över på andra områden. Om du t.ex. ger dig ut och springer trots ”dåligt väder” och ”tidsbrist”, kommer du att ta med dig vinsten över dig själv upplevelsen och applicera den inom så mycket annat.
Det finns idéer, övertygelser, mentala/emotionella tatueringar, och känsloimpulser inom oss som ständigt utmanar och nervärderar. En del människor förblir förslavade under dessa i ett helt liv. Fantastiska sidor i våra personligheter som aldrig får se dagens ljus, som istället hålls fängslade för att någon sa, tyckte och gjorde det ena eller andra. Dessa mentala fångvaktare!
Tänk om vi behandlade familj och vänner såsom vi behandlar oss själva…vi skulle vara odrägliga att ha nära! Vi blir respekterade av vårt eget jag när vi gör vad vi säger att vi ska göra. Vad behöver du börja göra idag?
Michael Larsen – relationscoach
Jag drabbas lätt av prestationsångest. Tolkar det från min omgivning och, inte minst, drar ner mej själv men eget överdrivet dåligt samvete. Ett ”görande” som hjälper mig framåt är ”acceptans”. Inte av vad som helst, såklart, utan det jag vet är bra. Acceptansen fungerar ofta som en gyllene nyckel och löser upp vanmakt, förstelning och kramptillståmd.
I en värld av prestationer och identitetsbygge är det lätt att känna motvind. En vän berättade för många år sedan om när vinden och solen tävlade om att få en man att öppna sin rock. Vinden slet och drog allt vad den kunde och mannen höll bara om rocken i ett hårdare grepp. Solen värmde mannen. Mannen knäppte upp rocken, knapp efter knapp och slängde sedan rocken över axeln.
När mitt X valde att separera och avsluta vår relation frågade jag honom om han älskade mig. Nej, det gjorde han inte längre. Ok, kanske är det där min prestation kommer in. En ”prestation” om man kan kalla det så. Jag sa inte till honom hur jag ser på saker eftersom han redan uttryckt sin vilja att gå åt ett annat håll men jag kan dela den här.
Kärlek är att vilja vara vid varandras sida även i tristessen, när förälskelsen vilar, inget särskilt gnistrar eller blänker. Det har varit perioder då jag inte attraherats av honom, inte varit varm av kärlek, känt mig ganska vardagsblank. För mig betyder det inte att situationen är ”fel”. Att älska, på ett djupare plan, är, för mig, att inte kräva förälskelsekänsla i varje steg. Att gå vid sidan om varandra även när det mesta är ganska trist. Det kanske är en prestation i sig.
Vi hade en stor dröm tillsammans om att bygga upp en verksamhet som krävde mycket ”prestation”. Jag har kvar den drömmen och går på den stigen men gör det nu ensam. Kollar på datingsidor där, nästan alla, tränar en massa, har humor och skrattar gärna, vill resa, laga mat ihop. De flesta skriver det samma. Jag undrar om det inte är sånt man har kompisar till. Vad skiljer kompisar från en kärlekspartner? Är det bara sex? Jag kan nog ärligt säga att jag älskar mina vänner trots att jag bara vill ha dem som vänner och absolut inget annat.
Jag tror att min ”man” är någon som vågar vara kvar även när, det vi inte kan kontrollera, det som händer. Någon som valt att lita på att det leder framåt, uppåt och är stärkande om vi stannar vid varandra och tänder lampan när det vi inte begriper sker.
Jag orkar inte vara en Barbie i någons bild av hur livet ”ska” vara. Livet ”är”, enligt mig, tills man dör. Det verkar, tyvärr, kräva en sällsynt prestation av mod att stanna och tända lampan.
Vet inte riktigt varför jag skriver detta. Tror det handlar om att jag känner mig ganska ensam omgiven av alla prestationskrav. Var fasen är livets mening i en sån värld?
Det är saligt att giva. Göra en tjänst utan någon tanke på att få något tillbaka. Att se det fina hos de man möter. Att lyssna, med förståelse. Att våga vara skör och våga vara cool.
Då får man igen tusenfalt och mår bra själv. Den nya egoismen. Göra rätt bara. Så man fylls av goda tankar och känslor,
Karma
Kan man se webbinariet i efterhand? Nyfiken!