Gör något själviskt idag: förlåt någon som sårat dig. Visst kan det låta förenklat när jag skriver så, men ge det en tanke – förlåta för sin egen skull.
Pratade med en kvinna för ett tag sen och hon berättade att hennes man haft en annan vid sidan om under en lång tid. Hon var självklart förkrossad. Sättet han senare lämnade henne på var oförsvarbart (finns inga ”bra” sätt att lämna någon på, men mindre skadliga).
Hon tänkte aldrig någonsin förlåta honom. Hon varken ville eller kunde. Förstod dessa känslor, men bad henne samtidigt om att ha en öppen inställning till vad tiden kan göra för oss. Det var inte den rätta timingen nu. Hade bara blivit sockerkletigt och mental kosmetika.
Vi kan inte rusa på för att förlåta (det går bara inte), utan låta sårskorporna få falla av sig själv. Det är olika hur lång tid det kan ta, men vi är medverkande.
Förlåtande är en viljehandling som kommer från en längtan om att vara fri. Fri och oberoende från överviktsbagage som gör att vi haltar mot framtiden.
Några förslag:
Vad är det du behöver förlåta? Var tydlig och ärlig med dig själv. Du kan inte läka det du inte känner.
- KÄNN nödvändigheten av att se framåt och inte låta nuet förslava.
- Du behöver inte säga till personen i fråga att du tänker gå vidare. Det är inte handlingar du förlåter, utan människan. Kom även ihåg dig själv.
- Befria dig från förväntningar. Vi kan hoppas på förståelse från andra, men inte som ett krav.
- Säg till dig själv: ”Jag förlåter dig för det som varit. Jag väljer att släppa taget och göra mig själv fri från negativa tankar och känslor.” Kärnan i det hela är att du VÄLJER att gå vidare. Det är inte bråttom men viktigt – för DIG.
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är jättesvårt att förlåta. När man har blivit sårad under lång tid så växer ett hat inom en o det äter upp mig.
Jag försöker men det går liksom inte att förlåta, för nästa dag är det besvikelse o sårande som styr o då känns det som onödigt att förlåta.
Ja, jag vet inte. Det är väl bara dravel.
Men jag är oerhört ledsen o sårad för tillfället
Vi kan inte förlåta förrän vi rensat ut ilskan och fått sörja färdigt. Varma tankar till dig Ote.
inte då, det är som livet är… 🙂
Handlar det inte mer om att acceptera att det är som det är?
Att den som sårat en, faktiskt inte förstår eller vill förstå, vad sveket består av?
Acceptera att vi alla är olika, och människors kapacitet skiljer sig.
Det går bra att hata. Många jag känner omvandlar sitt hat till en kreativ kraft som får utlopp i konsten, i texter, i träning och känner det som en katharsis när hatet ebbar ut. Jag kan definitivt ha förståelse för ett hat som handlar om grovt utnyttjande från barndomen som skadat personligheten.
jupp man kan använda det negativa till en drivkraft att förändra det man inte tycker om själv, det man blir arg på….så är det nog för alla, blir du inte arg så tar du dig ju inte tiden att förändra livet då rullar det bara på i sina vanliga spår. Sen kan man ju försöka styra det till ngt positivt….en permanent förändring så man slipper fler livslektioner… 😉
För 1,5 år sedan rasade mitt liv sönder o samman…min stora kärlek lämnade mig, oväntat o för nån annan. Efter det har vi båda haft svårt att släppa taget helt om varandra, men det har inte gått att reparera skadan han orsakat….förren nu, när mina djupaste sår läkt och jag har kännt att jag är redo att förlåta. Självklart finns det ärr kvar både i hjärta o själ men jag har förlåtit och nu känns det som jag lever på riktigt igen!
Jag blev också bedragen och valde i våras att lämna min man. Även som det kändes som att det var han som lämnade mig. Under tiden vi fortfarande bodde ihop innan han flyttade till nytt boende (vi har två barn i förskole/skolålder) bad jag honom om en enda sak. Att visa mig respekt under tiden vi bodde ihop, för att det skulle bli uthärdligt och för att vi skulle kunna sköta detta så snyggt som möjligt inför barnen. Detta lovade han dyrt och heligt. Det höll inte. När det uppdagades att han fortsatt blev jag rasande. Jag kände mig så oerhört kränkt och arg! Bara att skriva om det nu gör att jag känner lite av den känslan igen.
Iallafall så agerade jag inte på mina känslor där och då, på helgen när jag upptäckte det. Jag gick till jobbet på måndagen och grät ut hos min kollega och tillika bästa vän. Sa att jag var förgörande för mig att känna de känslor jag hade, det gjorde ont i hela kroppen och var så utmattande. Jag orkade inte må såhär. I samråd med min bästa vän bestämde jag mig för att bara släppa min ilska. Det är över. Jag kan inte påverka vad han gör. Bara vad jag gör. I samma stund som jag sa orden högt kändes det som att ta av mig en ryggsäck full av stenar. Jag kände mig på en gång mer lätt och fri. Jag var fri!
När jag kom hem berättade jag för min man om mitt beslut. Han såg livrädd ut.
Nu har det gått ett halvår och jag läser här på bloggen varje dag. Det enda råd jag vill ge alla andra som läser här är precis det som Mikael skriver om. Agera inte ut det mörka. Gå rakryggad genom hela skiten. Var den bästa förebilden du kan för dina barn. Det gör att du trots alla hemska känslor som är genom hela skilsmässoskiten kan se dig i spegeln och vara stolt över den du ser- och den du kommer att komma ut på andra sidan som..
Va stark och klok du är Mathilda,all respekt från mig till dig <3
Tycker det är som Michael skriver att man måste läka ut sorg innan man kan stå rakryggad och förlåta. Jag kämpar varje dag men får återfall av ilska och då är man inte så begåvad . Då kommer dom dumma orden.
Läser bloggen varje dag och får styrka.
Att förlåta, ta första steget etc handlar inte bara om relationen till sin respektive eller ex utan om så många andra relationer, t ex relationen till sina barn och särskilt då sina tonåringar som är på väg in i vuxenlivet.
Jag har sedan ett halvår tillbaka det ganska jobbigt emellanåt med min snart 16-åriga dotter som är en rebell och frigör sig alldeles för snabbt. Jag har alltid ställt höga krav på mina barn när det gäller skola, uppförande, att hålla tider etc etc.
För ett år sedan flyttade barnens styvpappa ut från vårt gemensamma hem och detta meförde att jag inte längre hade ork, kraft, tålamod och tid att stå emot allt tjat. Jag hade helt enkelt nog med min egen process som jag befann mig i.
Det känns som om dottern har utnyttjat detta (omedvetet) och det har då fått till följd att regler har suddats ut och hon har tänjt på gränserna.
Dottern har sedan några veckor tillbaka en relation med en kille som är ett par år äldre än hon är. Detta i kombination med att skolan (viktiga årskurs 9) har börjat, gör att vi har ständiga konflikter och diskussioner, oftast tyvärr via sms.
Vart vill jag då komma med min lilla berättelse? Jo, jag hade bestämt mig för att ignorera henne fullständigt, låta henne göra vad hon vill och se vad som händer.
Vi pratade inte på flera dagar och när jag vaknade på morgonen en dag tänkte jag att vare sig tystad eller kyla löser några problem!
Jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet och när min dotter kom ner från ovanvåningen så omfamnade jag henne och vi grät bägge två av befrielse. Vi sade inget till varandra utan vi bara stod och höll om varandra. När jag sedan kom hem från jobbet samma dag pratade vi länge med varandra och jag tänkte för mig själv att det här med att förlåta, förminska vissa handllingar, känns så oerhört skönt!
Nu är det självklart annorlunda i en parrelation där man har blivit sviken av olika skäl men även där tror jag att man ka!n förlåta, genom att visa att man helt enkelt inte bryr sig längre och genom att visa att man faktiskt ser ut att må bra!
Förlåt att jag svävade ut lite på områden som inte riktigt hade med dagens ämne att göra!
Ha en fin helg!
Christina
Matilda: <3 du har kommit långt snabbt, det låter så befriande att läsa, enkelt. Önskar det bästa i ditt nya liv
Tror dock att det fungerar olika för olika individer beroende på vad det nu är som orsakar det som gör det svårt att komma till förlåta.
Ser lite på mig själv.. är jag runt sunda lyssnande medmänniskor känns det lättar klarare med insikt men så fort man hamnar i "det där" blir det genast mer komplicerat.
Handlar det om psykisk misshandel under längre tid (flera år) kan det ta lång tid. Det är så mycket skuld skam frånvaro av tillit och tappad självkänsla och självförtroende
klart att det är olika för oss alla. Ingen har varit i exakt samma situation, den har alltid sin egen tvist, men vi kan ändå känna igen känslorna från vår egen berättelse av livet……och alla är vi individer även där är det inte helt lika, men tillräckligt för igenkänning…. 😉
Det sägs att tiden läker alla sår. Det låter lite klyschigt men jag inser nu att det är så. Jag har velat förlåta mitt ex men det har varit svårt. Men jag inser mer och mer att jag faktiskt förlåter han för än det ena än det andra. Jag går vidare och ser idag att det som varit även gjort mig starkare som person. När tiden är mogen så går man vidare och man reser sig dessutom.
Mitt liv har varit tufft överhuvudtaget och jag ser idag vilken tillgång det varit också. Varje dag reser jag mig lite och jag ser framåt i livet med spänning. Visst faller jag vissa dagar, det är mänskligt, man kan inte vara på topp jämt. Idag tar jag även detta mer med ro, jag lär mig leva det liv jag vill leva mer och mer. Kanske har det med mognad att göra också, jag vet vem jag är, jag vet vilka behov jag har och även om jag inte vet exakt vad jag vill göra i framtiden så ser jag många olika vägar.
Tack Michael för denna underbara blogg, den har del i min återhämtning!
Har väntat på detta inlägg… Får höra de relativt ofta att jag måste förlåta för att gå vidare… Idag finns inte på kartan att jag skulle förlåta han vad han gjort mot mig ( & andra) däremot har jag kommit så långt att jag förlåtit mig själv för att jag litade på honom, så här efteråt är de en gåta hur jag kunde de. Du skriver i inlägget att de inte finns bra sätt att lämna men är man en ärlig person med empati så behöver man inte såra mer än nödvändigt. Han som jag levde med i 8 år gjorde tvärtemot, sårade & ljög, totalt noll empati för andras känslor & mående. Jag tänker då, hur mår en sån människa? Han gick vidare in i ett nytt förhållande direkt, hur kan man vara lycklig när man förstört andras liv med sitt egoistiska beteende? Frågor som jag säkert aldrig får svar på men de lär väl visa sig …
Känner igen det där. Kan förlåta mig själv och komma över vad han svikit mig på många olika sätt. Tyvärr kan jag inte förlåta det han gjort och gör mot sitt barn. Att överge sitt barn så totalt!! Att inte höra av sig och träffa. Det är en stor sorg!!!!! Har sagt till vänner att det hade på ett sätt varit bättre för barnet att fadern avlidit och det funnits en grav att gå till för att sörja än att veta att han är bort vald!
Hemskt att en säga så men det hade förmodligen varit enklare att hantera.
Att låta ilskan och andra känslor först försvinna och få sitt utlopp är, som du skriver, oerhört viktigt innan förlåtelsen kan äga rum. Skrika i en kudde, slå på en kudde, gråta ut allt – ja, se till att hela artilleriet av känslor lämnar kroppen.
Jag tror det viktigaste är att förlåta sig själv, vilket jag dock kan känna är det svåraste. Vi är ju oftast våra egna värsta domare och den som är svårast att förlåta är nog oss själva, men det är verkligen där vi bör, och ska, förlåta.
Och det här med att förlåta andra, det är så otroligt svårt det också. Gick för många år sedan igenom en jobbig separation och satt och var så arg på min fd partner, då jag läste jag en rad ”förlåt din ovän, ty då berövar du honom/henne dess vapen”. Så mycket tydligare det blev då, jag satt där hemma och var arg på någon, men det var bara mitt eget liv som pestades ner av det.
Vissa saker är oerhört svårförlåtliga, men som Ulrika skrev – det handlar egentligen mångt och mycket om att acceptera att läget är som det är, även om man inte alls tycker det är roligt, och att personen kanske knappt är medveten om vad han/hon gjort/gör. Inte lätt alltid. Livet går verkligen uppochner och vi utvecklas varje dag.
Önskar alla en fin dag på alla sätt,
/Lina
Det stämmer så det du skriver. När man väljer att förlåta blir man fri. Men det tar tid. Jag minns när jag för några månader kände ett enormt hat mot min f d. Det kändes som att hatet skulle förgöra mig. Men det var bra att det fick skölja genom mig, så att jag senare kunde släppa det och förlåta. Jag har valt att förlåta för min egen skull, för att det är en sådan människa jag vill vara. Jag har förlåtit vad han gjort men jag kommer aldrig glömma. Att jag förlåtit honom har inneburit att jag är klar med detta, och blickar framåt.
Hej!
Det här är det svåraste av allt…när den man varit gift med i över tjugo år och litat på mest av alla, älskat så…han som har varit mannen i mitt liv…plötsligt ljuger för mig, har träffat en annan, varit otrogen…lovar, precis som en av er skriver ovan…dyrt och heligt inför mig och barnen att inte ha någon kontakt under tiden han fick bo i ett arbetsrum i huset tills han hittat en lägenhet…andra har sagt ”att du inte slängt ut honom!!!”…ja, som han betett sig!!!
Och så en dag.
Jag lyssnade på Karin Volos sommarprat.
Hon säger: När man släpper offerrollen så börjar det hända saker…
Och hon säger också, trots att hennes 4 år, ofrivilligt i fängelse är så olik min situation, men, hon säger något om att välja kärlek istället för rädsla.
Så jag beslutar mig.
Skriver ovanstående råd som lösenord till mailen.
Dessa två inloggningar hjälper mig att tvingas upprepa detta flera gånger t o m varje dag…Att släppa offerrollen och Att välja kärlek istället för rädsla!
Jag kan också rekommendera sorgbearbetning enligt en metod man kan lära sig via sorg.se…
Jag har lättare att ”slita mig loss” när jag, mitt i vardagen ibland, blir haffad…som om sveken och allt det där tar tag i min handled och vill hålla mig tillbaka…men så sliter jag mig loss…tänker mina ”lösenord” tyst för mig själv…och så väljer jag att gå framåt och vidare…
Varma hälsningar till er!
Att förlåta är att släpa taget om något som man trodde så blint på under hela tiden som jag gjoet det här året till nu.Hände att någon småsak som blev till en stor sak. Jag orkade tillslut inte mer och det ena ledde till det andra och jag blev istället en annan person på grund av hur han betedde sig mot mig. Kommunikationen är så viktig och hur ja kände mig blev tillslut att jag hatade honom för hur han fick mig att känna och att göra tillslut för jag orkade inte vänta längre och tålamodet sjönk. För att jag ska kunna förlåta honom och gå vidare och samtidigt släppa taget och kunna känna den här friheten måste jag komma över hatet och ilskan jag känner inom mig och det är inte helt lätt. Att förlåta är att släppa taget om någon som har ett otroligt känslomässigt övertag om mig som jag inte vet hur jag hantera…
Hur gör man när man är arg och önskar man kunde radera den här kännslomässiga berg och dal banan ur sitt inre som jag levt med sen i början av det här året? Hur blir man hel och kan börja tro på att den rätta för mig finns där ute när man känner att tiden rinner ifrån en?
man litar på att du har den tid du behöver och att du måste bli klar med den här lektionen innan du ’får’ gå vidare till det som är bäst för dig. Du vet ju vad du vill, jobba mot att det ska bli så, bättre än så kan ingen göra! styrkekram
jag har i färskt minne en situation som hände mig….efter semestern kommer jag till jobbet och en av mina omsorgstagare blir extra glad att se mig och vill ha en kram, medan jag har armarna om hen säger följeslagaren:jag förstår inte vad som är så bra med just henne, vad ska du tycka om henne för?
Gissa om jag fick jobba för att inte bry mig om den kommentaren när jag kramar om ngn. vilken tur jag har som har så varmhjärtade och öppna människor som jag jobbar med, att jag kan lära mig ignorera idioter……
….eller dom som inte har kommit lika långt på vägen ännu…..
Hej allihopa i cyberrymden. Vilken bra blogg! Nu tog det slut igen mellan mig och min kille och det känns bara så skönt att skriva det nånstans och hoppas att någon läser. Vi har egentligen gjort slut för länge sedan, men fortsatt i hemlighet. Jag har hela tiden vetat att det kommer ta slut (pga religionsskillnader) men det som gör ont är att vi fortfarande älskar varandra. Jag har gråtit så mycket över det här tidigare när vi har separerat att jag nu känner mig tom och utan tårar. Den här gången är det slut på riktigt. Vi har inte kunnat släppa taget om varandra dom andra gångerna, men det måste vi nu för att kunna gå vidare i livet. Vet inte vad jag vill med den här kommentaren, men jag hoppas någon läste i alla fall <3
Kämpa på vännen! Ta stöd av vänner och anhöriga om du har, våga be om hjälp! Och fortsätt läsa på den här sidan. Vi är många här som delar din sorg men som samtidigt söker verktyg för att kunna gå vidare och göra bättre och mer kärleksfulla val för oss själva i framtiden. Kram!
vi ser din smärta, och vi känner igen vår egen smärta i den, ger dig en liten vink om att det blir bättre om ett tag och att det ska ta tid och det ska göra ont, för man ska inte göra varandra illa i onödan…..man ska vara rädda om varann……
tack så mycket för att ni tar er tid att svara och att läsa <3 Det känns redan bättre idag, jag har ältat allt igen med dom som jag kan prata med om detta och som vetat om min "hemlighet". Jag blickar framåt, om än med en liten klump i halsen och ett grepp om mitt hjärta fortfarande, men jag vet att det kommer bli bättre. Jag ska inte gå tillbaka den här gången, för det kommer bara förlänga smärtan… Jag ska inte höra av mig och inte läsa gamla kärleksbrev. Ibland undrar jag om jag lever i modern tid eller om det är 1600-tal. När andra saker och situationer, och inte bristen på kärlek ska påverka relationer så mycket. 🙁
Jag kommer nog aldrig kunna förlåta.
Det mitt ex gjorde är oförlåtligt, samtidigt så har jag förstått, att han förstår inte bättre.
Otrohet hade jag nog kunnat förlåta med tiden.
Men att ignorera att jag sa till honom, att jag gråtit av trötthet på dan.
Att jag gick in i en depression, och han lyssnade inte på mig, när jag sa att jag inte mådde bra.
Det handlar om att prioritera! Dem orden!
När jag tagit hand om våra gemensamma barn i stort sett själv. Inte orkat med att ta hand om mig själv.
Att inse att en människa man älskade som hela tiden bedyrat att jag skulle vara hans livs kärlek, svikit mig på alla plan.
Och så även våra barn.
Otrohet, lögn efter lögn, hemligheter, smicker, kärleksförklaringar.
Att jag mått så dåligt att jag höll på att förlora föståndet. Fick äta antidepressiva i över ett år.
Den enda jag kan förlåta, är mig själv.
För att jag gick på det, att jag var så naiv, att jag trodde att vi var två om att dela ansvaret av våra barn, som vi gemensamt valde att skaffa.
Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig, att medan jag tog hand om barnen, lagade maten, tvättade. Så träffade han vänner och kvinnor.
Det handlar om att prioritera!
Sen ha mage att kritisera mig, att jag inte hann med allt.
Kalla mig den lataste människa han träffat.
Nej, det går inte att förlåta alla!
För mig är den stora frågan, kommer jag att kunna lita på någon igen.
när du inte ser mig, kurar mitt hjärtas fågel på granens nedersta gren sjunger han……och något om att man lär sig ske skillnad på sanningar och lögner……det är inte lätt och man går på sina nitar, men vi lär oss…… styrkekram
Ja hur kommer man tillbaka när den man trodde på 110% svek mig till 110 %. Har kommit över att jag litade på en idiot, har förlåtit människan eftersom han inte är värd mina tårar men det han gjort kommer jag aldrig glömma, och det kommer för alltid påverka min tilltro till andra och ibland undrar jag vad är det för fel på mig eftersom allt detta tråkiga bara händer mig i min bekantskapskrets, ser många vänner som lever i långa kärleksfulla relationer.. och när blir det min tur att få uppleva en trygg kärleksfull relation, det enda som är viktigt här i världen?!
det är din väg att gå, ingen kan göra den åt dig, ingen kan göra din resa som du! titta inte för mycket på andra, det är du som har huvudrollen i ditt liv,gör det bästa av den och gör inte billiga imitationer av andra utan lev livet som ditt i din sanning! och det är just det du ska klura ut, vad som är viktigt för dig! styrkekram
Tack för att din blogg finns. Det har varit ett oerhört stöd för mig efter ett stort svek från min man efter ett långt äktenskap. Vi är i livets topp och vill leva vidare tillsammans men sveket har varit svårt att komma över och jag har inte vetat vilket ben jag skall stå på. Vissa dagar stark och börjar kunna räta på min rygg igen men ibland, vissa dagar rivs såren upp och jag känner smärtan rätt igenom. Min man gör allt och har gjort under lång tid. Otroligt ångerfull. Det du skrivit om att förlåta stärker mig för på något sätt vill jag släppa taget om det hemska som skett och gå vidare, rakryggad och med styrka i mitt äktenskap, tillsammans med min älskade man. ”Att förlåta för min egen skull” kändes med ens så viktigt när jag läste ditt inlägg. Jag har inte riktigt sett det så men du fiskade upp något jag själv känt men inte riktigt kunna sätta fingret på. Det tar jag med mig. Inte riktigt där än men börjar närma mig tanken. Nästa steg för mig är att börja våga känna full tillit…..Tack bästa blogg!