Som jag ser det och som nämnts tidigare, drivs vi när allt skalats ned till grunden av två krafter: rädsla eller kärlek. Allt vi gör passar in i något av dessa helt olikt designade ”rum.”
Relationer blir ohälsosamma när vi agerar och reagerar utifrån rädsla. Jag ser i mitt arbete många människor som drivs av ekon från förr: kärlek är någonting vi måste kämpa för att få. Röster av otillräcklighet började tidigt och vi lärde oss kompensera genom att i senare relationer ge allt för att inte bli lämnade. Alternativet är att ge lite eller ingenting alls eftersom ”relationer ändå inte är något som varar.”
Rädslan för att inte vara omtyckt, attraktiv och riskera bli utbytt har gjort att många, många sålt ut sina gränser för att ”förtjäna” kärleken. Tänk kombinationen av pojken i gårdagens inlägg som vuxen i relation med en kvinna (eller man för den delen), som inte lärt respektera och älska sig själv. Ser en grekisk tragedi framför mig.
Tecken på problem med gränser kommer till uttryck genom att vi känner oss: missnöjda, nervösa, icke sedda/bekräftade, tömda på energi och ständigt otillräckliga. Det är en otacksam plats att vara på.
Hur kan vi då bli bättre på gränssättningar och lämna tjänar/tjänarinna rollen bakom oss? Hur kan vi gå från rädsla till kärlek?
- Välj rätt partner från början – se mer än vad du önskar se. Förälskelse kan hypnotisera fram blindhet inför det som är mitt framför. Lär känna dig själv på riktigt så garanterar jag att det blir mer rätt.
- Erkänn att du bär på rädslor så möjligheterna till läkning ges plats. Det finns ett bra uttryck: ”what we resist persist.” Alla är rädda för någonting.
- Lär dig säga nej i situationer där det är lättare att säga ja. Gamla tankemönster kalkylerar med risken att bli bortvald om vi säger nej. Ett ”ja” kan kännas tryggare så att vi inte åker ut. Utmana detta synsätt.
- Agera. Det tar tid att lära sig nya beteendemönster och därför behöver vi praktisera varje dag: ”det jag nu är på väg att göra, kommer det att bidra till ökad respekt och kärlek till den egna personen eller kommer det att dränera mig på kraft? Vilka handlingar bidrar till att lyfta mig?”
Hur vill du att det skall kännas för dig i relationer min bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tack för ett mycket läsvärt blogginlägg! Jag känner igen detta mönster till 100% och det känns på sätt och vis skönt att läsa om det, det gör mig mer medveten om mina beteenden. Det jag inte förstår är dock nr 3. Kan du utveckla det lite… Tack på förhand…Och du! dina ord gör skillnad
Tack Bea! Punkt tre innebär att våga ta risken säga nej till någon eller något även om det medför att vi blir bortvalda. Föreställ dig en person som står nära och vill att du gör någonting som strider mot den egna integriteten – ett ja, hade kanske varit smidigast för husfridens skull, men inte gällande det du står för. Är du med? Ett nej, kan vara en hel mening – en markering: ”hit, men inte längre.” Värme till dig:-)
Ok, då förstår jag! Men ooooh va läskigt! Jag tar till mig det och ska träna på det så fort det ges tillfälle… Tack!
Jag är fullt medveten om att jag har svårt att sätta gränser och att det är något jag måste jobba med. Men det är en sak som jag har funderat så mycket över och som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. En kurator och även andra personer har sagt till mig att även om människor säger eller gör saker som sårar, så väljer jag själv hur detta ska påverka mig. Jag kan välja att låta det rinna av mig eller jag kan välja att ta åt mig. De menade att alla har rätt att uttrycka sina åsikter även om jag inte gillar allt de säger eller gör och att det är mitt eget fel om jag tar illa upp och blir ledsen och mår dåligt. Med andra ord så ska allt ansvar ligga på mig och inte på den som säger eller gör de saker som sårar mig.
Det här låter nog lite rörigt men vet inte riktigt hur jag ska förklara det på ett bättre sätt.
Hur tänker du, Michael, om detta? Och ni andra läsare?
Du och jag lider av samma åkomma ungefär. Jag har också samma upplevelse om att allt ansvar ligger på mig. Man får bete sig hur som helst det är bara jag som måste förhålla mig till andras val. Jag tror att allt detta bottnar i brist på självkänsla hos oss. Jag har tappat min och frågan är om jag någonsin haft någon större sådan… Det verkar som att de som har sin självkänsla på plats de bara låter saker passera om det inte passar in hos dem. Vi stannar kvar och ältar och funderar och låter det påverka oss negativt. Det tar onödig energi av oss. Så min tro är att självkänslan spelar enormt stor roll i dessa situationer.
Hur ser bra självkänsla ut för dig Anette? Hur skapar vi den?
Lugn och trygg, tillfreds med sin egen person. Tror att det bästa är att få den gåvan med sig i uppväxten. Annars så tror jag terapi är det som kan bidra med det senare i livet.
Håller med dig, Anette, min självkänsla är nere på noll, känns det som!
Jag tänker som så att du kan inte påverka vad andra säger till dig. Du kan bara påverka dig och din inställning till det som sägs. Om en person säger att du är värdelös, istället för att känna att du är det, vänd på det, vad säger det om en person som säger så till dig tex att personen har behov av att trycka ner dig för att känna sig bättre än dig, den människan måste ha väldigt låg självkänsla…så tolkar jag det iaf. Men jobba på din egen självkänsla när den är stark tar man inte åt sig lika lätt.
Mycket bra formulerat! Dessa människor har behov av makt, och det är viktigt att kunna se det! De använder sig av härskarteknik för att de själva har en låg, inte hög, självkänsla! Har man en god självkänsla har man ju inget behov av att trycka ner någon annan…eller hur?!:)
Tack Bea! Håller verkligen med dig. Bra självkänsla är grunden till bra relationer.
Frågan som är värd att ställa: varför vara kvar i en relation som inte gör att vi växer och känner oss älskade? En frisk relation innehåller överhuvud taget inga förminskande härskarmetoder, utan består av två individer som tar ansvar för att läka personliga sår.
Ville också tillägga att man ska lägga så lite tid och energi som det bara går på människor som får en att må dåligt och helst bara umgås med dem som gör att man mår bra…
Det finns en tendens hos människor som arbetar med att hjälpa andra, lägga alldeles för stort ansvar på individen att bära. Det går inte komma förbi att ord och handlingar kan såra, och att då belasta dig med ”du väljer hur detta skall påverka.” Har svårt för den typen av kommentarer, eftersom det är en förenkling av verkligheten. Filosofiskt sett förstår jag tanken, men i praktiken är det inte alls så lätt. Vi människor lever i symbios med varandra och det är mycket mer komplext än: ”vi väljer själva.” Hur fri är då den fria viljan att välja undrar jag? Vi har alla olika kraftfulla emotionella immunförsvar och att jämföra leder ingen vart. Hur önskar du att dina gränser skall se ut? På vilket sätt vill du att de skall tjäna dig?
Du tänker precis som jag. Om någon säger något elakt till mej blir jag ledsen. Hur ledsen, beror på vem det är såklart men också på vad som sägs. Att lägga skulden på den som blir ledsen är att skuldbelägga den som var målet för de elaka orden. Men den som säger det är tydligen i sin fulla rätt att uttrycka sin sk åsikt?
Många gånger då jag fått höra att jag själv väljer hur jag ska reagera på elaka ord tänker jag att den som säger detta är egocentrerad och så övertygad om sin egen förträfflighet att de inte bryr sej om vad andra säger. De har alltså inte heller valt hur de ska reagera, de ”vet” redan att det andra säger inte är att bry sej om…
Ja, Maja, det är nog så som du tänker, att de som säger dessa saker inte bryr sig egentligen om vad andra tycker, tänker eller känner. En del säger att de inte är medvetna om att det de säger kan påverka andra negativt. Det är ju verkligen att köpa sig fri från allt ansvar.
Ja, vi är ju alla olika och fungerar olika men jag tror att de flesta blir ledsna och sårade om andra behandlar dem illa. Inte så lätt att bara ”borsta det av sig”.
Jag vill kunna sätta gränser utan att för den skull få någon annan att känna sig illa till mods. Men jag är nog rädd för hur det kommer att uppfattas eftersom omgivningen inte är van vid att jag sätter gränser.
Jag befinner mig i punkt 1 och 2. Kraftfullt! Jag bestämde mig för att ta itu med mig själv och mina rädslor radar upp sig en efter en. Min omgivning säger att jag gjort rätt men det tar så enormt med energi detta så själv tvivlar jag på ofta om det var värt det. Så mycket ont händer på vägen och mitt ”jag” kraschade. Jag förlorade så mycket som var så värdefullt i jakten på att ”ta itu med mig själv”. Tänker ofta ”jag borde ha bitit ihop och accepterat var jag var”. Men en dag kanske jag kommer dit ”alla” pratar om. Den dag jag ser att det var värt det. Jag hoppas det förstås. Har väldigt svårt att se att jag ska möta kärlek i min framtid men samtidigt måste jag tro på det. Vad finns det annars att leva för. Den kärleken, om den kommer, ska innehålla respekt, avslappning i själ och hjärta och en känsla av att ha hittat hem till mig själv och det mitt hem ska innehålla för att jag ska må bra.
Trodde faktiskt att jag valt rätt man. Trodde jag älskade honom. Det gjorde jag kanske från början? Men någonstans under resan ändrades allt och kärleken övergick till rädsla. Vilken chock jag fick när jag skilde mej. Jag kände en lättnad!Jag som trott att värdelösa jag aldrig skulle klara mej utan honom. Sen började jag förstå. Han var den svaga. Han var den ansvarslösa. Han var den konstiga. Han var den obegripliga. Han var den äckliga. Men jag som från början var en stark tjej hade förvandlats till en rädd spillra av mitt forna jag. Alla gränser hade suddats ut. Jag gjorde det som krävdes.
Ibland har jag tänkt att jag borde stannat några år till hos exet. Så att barnen hunnit bli vuxna innan jag blev fri. Det är nämligen inte så lätt att ha honom som exman heller, med hans själviskhet, nycker och härskartekniker… Men det är väl så att för att överleva var jag tvungen att för första gången säga NEJ! jag vill inte omförhandla vårt förhållande och ändra ännu mer på mej. Nu är det dags för mej att gå.
Du fattade ett riktigt beslut som lämnade maja. Det du beskriver var ohållbart.
Hej! Äntligen känns det rätt och jag mindre otillräcklig när jag läser detta…..som en aha upplevelse! Jag kommer att läsa om detta och tillämpa det…..tack!
Jätte bra forum att läsa. Själv kan jag inte sluta undra när ens kamp ska ta slut, hur rättsväsendet sviker och i mitt fall exet lyckas med sitt dåliga beteendet. Jag har ingen ork kvar snart hur han som jag knappt har någon dialog med ändå lyckas skrämma mig, få mig att må dåligt och vilja ge upp för ingen vinner mot en psykopat. Mitt i allt blev jag kär i fel person igen och det gör mig så ledsen, han gör mig så ledsen. Han fick flytta men vi har kontakt och det ger mer sorg än lycka. Hur mycket orkar jag? Är rädd att en dag kollapsa. Jag går rätt väg, vill alltid göra rätt, har mitt hem och jobb, har alltid vart stark, tagit hjälp på många sätt! Men lust och glädje och orken börja sina.
Bra skrivet! Känner igen effekten av gränsöverskridande i form av nervositet, missnöjdsamhet och dränerad på energi.
Så här i backspegeln skulle jag hållt mina gränser bättre och inte tillåtit mig bli manipulerad att flytta dom. Och det mest intressanta är att det var inte i utbyte mot kärlek jag gjorde det utan i utbyte av få ses som frisk och sund. Snacka om manipulation!!