Vad i människors hjärnor är det som gör en koppling mellan kroppens lustcentra och det som är ett liv, krypandes runt i spillrorna av ett raserat självvärde?
Var går gränserna för hur många fler tårar som ska få falla nedför våra kinder?
Varför tillåter mannen kvinnans övertramp; det som rycker loss lagar på lager av jagrespekt? Hur kommer det sig att han en gång var tredje månad hittar henne på dejtingsidor, men ändå tar tillbaka henne?
Vi människor drivs av hopp. Liksom skulden av att det: ”kanske är hos mig felet ligger?”
Vi längtar i våra innersta kärnor efter att få vara en del i det sköna emotionella kretsloppet tillsammans med en annan person. Vi vill så gärna att den som känner oss väl (i alla fall tror vi att det är så), i hjärtat ska vara omtänksamma, lojala, attraherade och positivt förutsägbara tillsammans med oss.
En halv människa kan inte göra dig hel. En härskande personlighet kommer aldrig att ge dig lycka och frihet. En narcissist kommer aldrig att göra så att du kan sova gott om natten. Ännu mindre att få dig att känna dig vacker och attraktiv. Den spretande och desperata bekräftelsesökaren kommer aldrig att kunna skänka dig trygghet.
Hur kan du tro att den känslomässiga analfabeten och diktatorn vet hur man i handling visar vad kärlek är för något? Ska den blinde få leda dig på den smala vägen över stupet?
Kommer härskaren en dag att förändras till en enastående partner? Är han eller hon öppen för att jobba med sig själv? Ser och erkänner personen sitt manipulativa beteende? Har du tid och energi att vänta på något som kanske aldrig kommer att inträffa?
Att förändra sina mönster tar tid (och det gäller den som ser det destruktiva i sig själv). Då kan du bara föreställa dig resan som förnekaren har framför sig. Hur många fysiska och/eller emotionella örfilar till är du beredd vara mottagare utav?
Medberoende i känslor och förhoppningen om att vi ska kunna rädda den som trycker ned oss, är enormt potent i sin styrka. Men det går att bryta sig loss, och låta vindar av självrespekt svepa in och läka våra sinnen och kroppar.
Michael Larsen – relationscoach
Tack för dessa ord, Michael! De landade precis rätt idag. Då och då behöver jag bli påmind om hur bra jag mår när jag inte kryper omkring och försöker sopa ihop emotionella brödsmulor från någon som inte är tillgänglig mer än när det passar honom. Jobbar aktivt med att ändra mina egna mönster. Det tar tid, men varje gång jag avstår från att skicka det där sms:et, swipa runt på dejtingsajter och svara på ”Är du vaken?”-meddelanden kl 23.45 känner jag ett stort lugn inombords. Jag ger kärlek och får kärlek tillbaka från nära och kära som värdesätter mig. Resten får komma när tiden är mogen för det.
Du är stark Maria! Allt det bästa till dig:-)
Ja herre gud.. Känns som jag kommer att spendera resten av mitt liv med att försöka läka ihop och vara en tillräcklig mamma till våra gemensamma barn. Jag ser fram emot dagen då hans respektlösa beteende inte påverkar mig och barnen längre..